EVIGT SPLITTRAD

det som gör mig mest förbannad är dessa leenden.
hur är det? hur går det? bra, bra och le.

känner paniken välla fram bara genom tanken på att jobba heltid.
det känns bra, det känns rätt att vara tillbaka med de mina på jobbet.
nu.

för lika bra som det känns att gå tillbaka till de vanor som sitter i ryggraden,
lika mycket får det mig att vilja kräkas.
vill inte bita ihop, vill inte blicka framåt, vill inte le och hålla fasaden.
det är skit, jag mår skit - punkt.
men livet går ju vidare, eller hur var det...

jag känner att efter två dagar i rad på jobbet är psyket helt slut.
jag orkar inte mer.
det tar så fruktansvärt mycket på krafterna att "leva vidare"
fysiskt, psykiskt, emotionellt...ja, inte fan vet jag.
vad jag vet är att just nu står jag i kaoset som uppstår efter att ha förlorat sitt barn.

...men nu vankas jobb.
jag trivs där, det gör jag. jag älskar få vara där.
men med autopiloten påkopplat känns det mer som automatik snarare än underhållning.


Kommentarer
Postat av: Emma

Kramar om <3

2012-04-18 @ 08:24:22
URL: http://linnegarden.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0