adbro

att jag gör självklara saker som att vakna, äta, gå på toa, blinka och ha kläder,
det känner jag är rätt orelevant att skriva om.
att jag varje dag saknar Tilda, att jag tänker på henne,
på hennes sista tid på BIVA, tiden på Neo, tiden hemma och tillsammans,
att jag gläder mig åt att ha fått ha henne hos mig,
att jag förbannar att hon blev sjuk, att jag hatar inte ha henne i min famn
- det känns som att det inte behöver nämnas, för så är det bara, punkt!

att frustrationen, eller ilskan, sorgen, saknaden, minnena
att de ibland mer lite mer påtagliga än allt annat som är min vardags självklarhet,
det är ju det jag lyfter fram i bloggen.

att jag skrattat åt något i timmar som är orelevant i sorgen efter Tilda,
när jag varit förbannad samma dag i fem minuter över att jag förlorat henne
och jag då skriver om ilskan, betyder inte att bara den varit påtaglig.
jag är personlig och delar med mig om väldigt många tankar och känslor.
men någonstans i all kaos går mitt andra liv vidare.
parallellt med min sorg, ilska och saknad så går livet vidare.
mer eller mindre enkelt vissa dagar, men det gör det. måste det göra.
de dagar det inte påverkar att jag mist Tilda så går det obemärkt förbi.
då skriver jag inte heller om det...
det är när dessa parallella vägar slår sig samman och krockar
som jag väljer att skriva här om världsliga ting så som en macka till lunch.
för just den lilla mackan kan ha just den dagen påverkar min sorg eller vice versa.
...andra dagar kan livet rulla på samtidigt som jag förbannar saknaden.
då lyfter jag bara fram ilskan och låter lunchmackan vara osagd,
där med inte sagt att den inte fanns eller åts för den delen.

...förstår ni vad jag vill ha sagt?
detta är MIN blogg om mitt liv som mamma till två barn.
ett barn i min famn, ett änglabarn i mitt hjärta.