VARFÖR?

jag vill inte dö, absolut inte.
men jag är inte rädd för den, jag fruktar den inte heller.
jag satt bredvid Tilda när hennes hjärta sakta slutade slå.
lugn och fin mötte hon döden.
första gången någonsin under hennes sjukhusvistelse hade hon frid.
hon var så rofylld och kampen var över.
visst att det var en kamp hon inte klarade av att vinna,
men hon var aldrig så fin som när hon somnat in.

mitt hjärta slets ur kroppen och övergav mig för gott.
livets värde och dess skörhet blev så tydligt.
hennes ögon såg mig men själen var borta.
att lyfta sin döda lilla bebis upp i sin famn,
känna hennes kalla och helt avslappnade kropp,
det finns ingen logik. inga ord. ingen mening.
jag kramade henne, skänkte min kärlek, men hon kände den inte.

jag hade kämpat i elva veckor, allt för mitt barn.
det jag fick var ett hål, omöjligt att fylla upp.
en hjärtesorg omöjlig att trösta och en tår omöjlig att torka.

min lilla fina älskade tös, varför?




Kommentarer
Postat av: L

Mitt hjärta smärtar när jag läser dina ord.

Jag har läst alla dina ord. Om sorg, smärta...

Det är (måste vara?)omöjligt att känna sig stark i er situation.

För aldrig kan man känna sig så svag och liten. Som i en situation man inte, hur mycket man än tar i, försöker, gråter eller slår kan förändra. Känslan av att brytas ner kan jag bara ana genom dina ord. Men på ett hörn känns det som om jag förstår.

Ibland måste man låta sig tappa fotfästet och nästintill krossas innan man kan samla ihop bitarna och sätta ihop dem igen. Antagligen, ganska säkert, kommer bitarna inte hamna på samma plats som innan. Men man lär väl känna sitt nya jag en dag.

Jag vill inte verka förstå. Kanske är det bara ord jag själv hade behövt höra. Bryt ihop. samla in och bygg på ditt vis.

All värme.

2012-04-16 @ 21:53:12
Postat av: Pernilla.R

Jag vet verkligen inte vad jag ska skriva till dig, men du gör ett starkt avtryck hos mig och tycker att det känns som pricken över i:et det du skriver. Du sätter ord på dina känslor, vilket jag är urdålig på, så ofta när jag läser vad du skrivit "rampar poletten ner" hos mig.

Tack för att du delar med dig av dina känslor, starkt av dig!

Pernilla.R Samuel och Ängeln Villes mamma

2012-04-17 @ 09:57:24
Postat av: Tilda

<3 Bara ni kan förstå vad ni varit med om och det ni nu måste leva med... Minnen, känslor, bilder, upplevelser. Kan bara försöka relatera till vad ni fått uppleva och det smärtar verkligen <3 Bara tankarna.... Men våra änglar vakar över oss och finns med oss varje stund <3 Kram

2012-04-17 @ 17:36:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0