BABY MAKING
"har du sammandragningar?" "är bebis på gång ut?" och liknande.
frågorna om min graviditet och sjukskrivning frågas ofta om.
inte för att ifrågasätta mig utan av omtanke.
men väljer ändå att förklara mig lite mer konkret här genom.
NOVA 2010-11-05 (BF 2010-12-08)
mår bra. trött och förväntansfull, men lite oförskämt bra.
magen växte knappt innan v20 och jag valde att tro på genetiskt arv,
jag är själv 5v tidig och tänkte att jag inte skulle gå över i alla fall.
halvvägs in i graviditeten jobbar jag heltid under sommaren.
jag mår bra men börjar få en hel del SD (sammandragningar),
men allt verkar bra så jag sjukskrivs 25% innan skolstart.
skolan drar igång och jag är runt 26 veckor.
relativt lugnt i skolan och jag känner att jag hänger med.
har praktik i fyra veckor (v31-34) och magen börjar bli tung.
på min praktik lägger de märkte till att magen sjunkit den sista veckan.
även den berömda slemmisen släpper och SD kommer och går.
vi väljer att åka in.
de kikar på mig, ger mig en lugnande klapp i ryggen och skickar hem mig med
"nästan alla kommer in och kollar sig, det är fullt normalt,
men allt såg bra ut och slemproppen återbildas hela graviditeten."
jaha, tänkte jag och vi åkte hem med ett leende.
en vecka senare vaknar jag av att vattnet går...
en timme senare är vi inne på FL och jag är öppen 4cm och tappen helt utplånad.
dryga tre timmar efter vattenavgång har jag min 2750g Nova i famnen :)
TILDA 2011-12-15 (BF 2012-03-17)
efter midsommar, men liten Nova på 7 månader, får vi ett streck på stickan.
jag arbetar hela sommaren, men inte heltid då jag är hemma med Nova.
arbete fungerar bra och jag undviker för tunga lyft och långpannor.
jag entrar skolan när jag är i vecka 14 - och skolan känns tung.
mestadels för att jag har en liten Nova jag är hemma med, parallellt med skolan,
plus att jag dessutom är gravid - vilket inte gör en till ett energiknippe alltjämt.
men bortsett från slöheten så växer magen (andra barnet...) och lugnt med SD.
Nova fyller ett, hon skolas in på förskolan och jag är 22 veckor gången.
en diffus känsla av att det sker någonting "down there" börjar infinna sig.
har väl inga direkt överdrivna SD, men jag känner trycket neråt.
jag märker även hur den berömda proppen släppt i omgångar...
lugnar mig själv med vad läkaren sagt med Nova och håller ut två veckor.
vecka 24 och jag får inte fler SD, men de börjar kännas även de neråt.
så vi väljer att jag ska åka in, för säkerhetsskull - har ju tidiga Nova i bagaget.
de testar mot urinvägsinfektion, de kikar vaginalt, mäter och klämmer. allt är bra.
än en gång får jag en klapp i axeln, ett nedlåtande men vänligt leende säger
"bättre att komma in en gång för mycket än för lite, men sluta oroa dig.
ser alldeles normalt ut och det är många som kommer in precis som du......."
bla, bla, bla och jag knatar hemåt igen och förlitar mig på läkaren. igen.
den diffusa obehagskänslan klamrar sig fast men jag tänker på läkarens ord,
lugnar mig med att jag är omföderska och antagligen extra nojig med Nova på armen.
v26+0 och vattnet går... 2,5 cm tapp som inte är öppen.
så bibehålls den till en timme innan Tilda är på plats i vår värld och våra hjärtan.
...resterande går att läsa under kategorierna med inläggning och Neo/IVA.
LILLEBROR BF 2013-01-07
nej, jag har inte SD i någon märklig utsträckning,
nej, jag har inte en förkortad livmodertapp,
nej, jag har ingen infektion som dagens läge ser ut.
jag råkar bara ha en kropp som läkaren inte kan bedöma mer än fullkomligt intakt.
en kropp som läkarens kunskaper och verktyg bedömer som fullt normal.
jag råkar bara känna när mina få SD inte känns helt rätt, när de drar fel,
när ett diffust drag neråt och en känsla av obehag infinner sig. kroppen gör sig redo.
jag har haft en otrolig tur som träffat läkare och BM som litar på min känsla.
jag är ingen orolig människa, jag känner skillnad på ligament, fogar och annat spökeri.
jag kan min kropp. jag kan dess signaler.
sjukvården har denna gång valt att lita på mig, att agera efter hur jag känner och mår.
tappen må vara intakt och SD inte vara regelbundna en förmiddag. skönt - då.
för tre timmar senare kan det gå från noll till hundra. så är min kropp just nu.
så vad läkarna och BM gör är som sagt att framför allt lyssna på mig.
de tar hänsyn till mig och min historia. min oro och min sorg. min förväntan.
de gör vad de kan i att ta prover, titta, mäta, klämma.
att det inte är en garanti är jag fullt medveten om, men det är vad vi kan göra idag.
resterande är upp till mig att känna efter och luta mig tillbaka om det inte känns bra.
och vi har gått halva tiden och snart, snart, kan vi börja räkna dagar ♥
Kommentarer
Postat av: Mamma Mia Pappa Göran
Vi kan bara finnas här för dig, stötta dig, lyssna på dig, hjälpa dig, ställa upp för dig..... Vi älskar dig lilla Emma klämma;) o håller alla tummarna❤❤
Postat av: Anna S
Jobbigt när folk inte lyssnar! Så skönt om de gör det denna gången!!
Trackback
