adbro

jag fick höra att hon inte lyssnade på musik längre, just nu.
slog mig då att jag har inte heller letat tröst i musiken.
visst har jag lyssnat lite och läst en och en annan text.
men från att ha funnit en låt till var situation jag tagit mig genom,
har jag nu bara funnit två låtar sedan Tilda försvann ur min famn.
...och det var två framtvingade låtar till hennes begravning.

senaste gången en låt talade till mig var Foo Fighters - These Days
jag kör ut från parkeringen på sjukhuset när vi låg inlagda med Tilda.
sista refrängen drar igång, trött och sliten psykiskt sjunger jag med
"but it's all right
yet it's all right
i said it's all right...
EASY FOR YOU TO SAY"

och den ekade i huvudet hela vägen hem från Lund kvällen hon dog...
den tommaste, ensammaste och mest snopna kväll i en hel livstid.
det ekar fortfarande; det kommer bli bra, det kommer bli bra, det kommer bli bra...
till jag översköljs av ilska, saknad, tomhet, kärlek, sorg, smärta.
och jag skriker ut "DET ÄR VÄL SÅ JÄVLA LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA!"

men jag finner ingen tröst i musiken, hur mycket jag än önskar.
har inte längre behov av att stänga in mig i musiken,
det finns inga ord som kam tala för den saknad och tomhet jag bär. borta.
finns inte en enda tröst, en enda identifiering med ett enda skrivet ord.

jag slås än en gång av att en del av mig försvann den dagen, jag dog.
jag saknar mig och musiken.