DETTA ÄR INTE MIN BEBIS
efter fyra timmars väntan öppnar läkaren till sist dörren och ger klartecken.
operationen är över och vi får gå in till vår Tilda.
ett stort, stort rum. apparater fler än ögat hinner räkna.
slangar, sladdar, skärmar.
där, i en stor säng, möts alla dessa. där ligger liten, liten Tilda.
operationen sägs ha gått bra.
ett tung sten må trilla av hjärtat. men med den rinner även kroppen ifrån mig.
detta är inte min bebis.
väggarna krymper rummet. hjärtat bultar. tomhet. tårar.
med ett försiktigt finger får jag stryka henne över en blek och kall panna.
nio slangar är kopplade till olika dropp. båda händerna och fötterna har nålar.
respiratorsladden hänger ur ena näsborren. ur andra trängs sonden.
fem olika elektroder mäter pulsen och syresättningen.
ytterligare två är kopplade till var hjärnhalva.
kateter är satt till urinet.
mest utmärkande är två tjocka slangar i halsen. en in, en ut.
dessa i sin tur är kopplade till en stor, stor maskin. hennes nya lungor.
blod transporteras ut, syresätts och pumpas tillbaka in i lilla Tilda.
detta är inte min bebis. detta var inte den bebis jag åkte in med.
ge mig tillbaka min tilda. min bebis.
min bebis som knorrar lite gulligt. som skriker när hon är hungrig.
min bebis som kan smälta undan maten, nysa, röra sig, kissa...
detta är inte min bebis.
min bebis kan man hålla tätt i sin famn och vagga när hon inte mår bra.
henne kan man pussa på, krama, hålla om och mysa med.
som André sa - detta är definitivt den värsta dagen i mitt liv, någonsin.
jag vill ha tillbaka min bebis.
