AJ
plockade precis ner Tildas alla grejer, i kastade i flyttlådor.
nerkräkta, spillda, använda och det hugger till i hjärtat.
hon fanns. och hon är borta. aldrig mer.
dagar blir till veckor blir till månader.
i fredags skulle vår lilla Tilda blivit ett halvår gammal.
ett halvår, futtiga sex månader och inte ens dom fick hon uppleva.
aj.
dagar flyter på och förbi för att dom helt enkelt måste det.
aldrig någonsin skulle jag förlåta mig själv
om min olycka legat vilande på Tildas axlar.
hon är mitt barn, min dotter och ska bara få känna att hon ger glädje.
jag måste. dessutom har jag en skyldighet gentemot Nova.
och ja, det blir kanske mer lätthanterligt med tiden,
men det gör fortfarande ont. så jävla ont.
och det har bara gått dryga tre månader
- hur ska jag stå ut en livstid??!
hon saknas mig varje sekund hon inte finns i min famn.
och hon kommer aldrig att någonsin befinna sig i min famn igen.
aldrig mer.
lika stolt som jag är för att jag klarar leva vidare,
att jag orkar se morgondagen, vara Novas mamma
sörja Tilda och bevara hennes minne med oss, hos oss.
lika mycket smärtar varje sekund som jag faktiskt inser,
att världen rullar obemärkt vidare som om inget hänt.
jag följer någonstans med på den banan.
jag glömmer inte, jag accepterar inte - men jag måste.
men ibland vill jag bara stanna upp, stoppa världen.
få hata, få förbanna, vara ledsen, arg...
men det går inte alltid när jag vill.
och att i de stunder, vara tvingad att le, behöva vara trevlig,
prata om saker jag inte hade kunnat skita i mer,
bjuda till, bry mig, använda en social kompetens...
du hade lika gärna kunnat slita ut hjärtat och stampa lite.
dragit pluggen ur väggen och bara låta mig dö,
för det är så in i helvetes jobbigt.
så ja, livet må gå vidare och jag må vara tvungen,
ett leende kanske visas och kallprat om din bakverk,
men helt seriöst - mitt liv tog slut och försvann.
sitt själv och håll ditt barn i din hand och säg
"mamma älskar dig, mamma finns här,
du kommer sova gott och allting blir bra,
mamma älskar dig..."
och sen är livet borta. för alltid.
<3
Vad fin hon var när hon äntligen fick sova i lugn och ro utan sladdar, maskiner och mediciner. All styrka till dig och din familj!
Va lugnt hon ser ut att ha det. tänker ofta på er. många kramar från oss agge stefan o tindra
All kärlek och styrka till er <3
Jag förstår dig. Hur fan ska man leva med detta?
//Pernilla Mamma till Samuel och Ängeln Ville
Läste precis en bok av Malin sävstam, en kvinna som förlorade sin man och två av sina tre barn i tsunamin. Dina känslor påminner så om de hon beskriver från sitt liv... Rå, ärlig men ändå efter en tid efter händelsen hoppfull... Handlar mycket om vänner familj ich bekantas uppförande och om det hjälper eller skjälper! Något att läsa för din omgivning kanske... Alla styrketankar!
Att faktiskt behöva leva med det...fel. Titta på den fantastiska lilla näsan...det är inte rättvist att den inte finns mer...
Det enda goda detta fört med sig är att vi ovetande kanske kramar våra små en extra gång, för att vi förstår att vi ska vara evinnerligt tacksamma för att vi har alla våra barn hos oss. Att fattas ett...usch...fy fan...
Vad man än skriver eller säger känns ju fel, men just nu kan jag bara säga fy fan...det är inte så här det ska vara.
<3 kan inte föreställa mig den smärta du måste känna! Sänder dig en lång och varm kram <3
