ÅTERKOMMANDE VARFÖR...

"hur känner du när du tänker tillbaka på tiden ni var på BIVA,
när du försöker ställa dig utanför och se dig själv i den situationen?"
frågade kuratorn oss.

en oändlighet.
men när jag sträcker mig efter den är det som att gå in i en betongvägg.
det är så fruktansvärt ogreppbart, oförståeligt och brutalt sjukt.
fragment och små episoder spelas upp, om och om igen.
jag minns lukt, jag minns tegelstenar, jag minns allt.
jag kommer inte ihåg ett skit.

det älter om och om i min själ. att känna lättnad.
jag kände lättnad när läkarna gav oss beskedet att det fanns inget mer att göra.
Tilda ska få somna in.
äntligen, sa vi, tack.

hur kan man känna så när ens lilla bebis ska leva sina sista minuter?
jag gjorde det. jag gör det. hon har lugn och ro.
det gör inte ont i mig att jag kände så,
det gör förbannat ont i mig att jag var tvungen att göra det.

det var allt som fanns, allt jag kunde ge mitt eget lilla barn.
en vilan i frid.
att varje dag, från denna dag till dagen jag själv dör,
dras med att vi behövt känna sådana känslor,
behövt genomlida sådana fruktansvärda dagar,
att det enda trösten som fanns att finna var i att låta henne somna in.
mitt lilla, lilla barn.
det gör ont, förbannat jävla ont och jag förstår inte varför,
varför och hur i helvete kan man låta någon tvingas genom detta?
varför?



Kommentarer
Postat av: Tanna

Kram !

2012-06-10 @ 19:55:30
URL: http://tannaodevil.blogg.se/
Postat av: Lilla jag



Ja, det var just vad jag också skulle skriva, för det finns inte mer att säga.



Så KRAM!

2012-06-10 @ 20:56:28
Postat av: tant E

en fråga utan svar... blir lika förbannad varje gång jag tänker på vad ni går igenom. förbannad, ledsen, arg på verkligheten. det är så orättvist, att lättnad ska vara det man känner i den situationen. var stark älskade vän, eller var inte stark, var vad du vill, vad du är. jag finns här oavsett vad! <3

2012-06-10 @ 23:54:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0