EN SALIG RÖRA
hos kuratorn i måndags slog nog läkaren huvudet på spiken rätt väl,
när han frågade mig om jag var van vid att ha kontroll.
ja, det är jag. jag har kontroll. men! inte till vilket pris som helst.
det jag inte kan kontrollera, det skjuter jag åt sidan och gör orelevant.
det är inte intressant om något inte går att ha kontroll på.
jag väljer hellre fly än illa fäkta i sådana fall.
detta kan vara en av anledningarna, i ren spekulation nu,
till varför jag inte oroar mig. eller varför jag inte blir känslosamt upphetsad.
i all enkelhet, sorgen är inte greppbar. den går inte att styra.
det präglar livet, dagen och den jag är som människa.
jag vet inte var eller hur jag ska börja.
jag vill inte kontrolleras av något som har hänt.
jag vill leva i nuet, vara glad för det och kunna blicka framåt.
jag fungerar inte så att jag kan låta något eller någon styra mig.
på gott och på ont.
på Neo hjälpte det ingen att vara orolig över braddisarna,
det var bara att vänta ut och lära sig lita på att Tilda kunde.
när beskedet skulle tas om Tilda skulle få avslutat sin behandling,
när känslorna var utanpå kroppen och frustrationen bortom normal,
då hjälpte det inte bli arg. hetsa upp sig. skälla och skrika.
jag behöll lugnet i en flod av tårar, allt för att förstå.
allt för att finnas där för min lilla kämpande tjej.
nu däremot. något undermedvetet har tagit över och sätter spärrar.
jag berättar om vad vi gick genom, hur det kändes, vad som sker,
det kommer bli tungt, vad som krävs...för det är något jag vet.
att Tilda fanns i min famn, att det var underbart att få ha sitt barn,
att hon blev sjuk, att det var hemskt och hon blev sämre.
att hon somnade in och hjärtat vreds om i plågor.
att jag saknar henne, längtar efter henne, har en tom smärta.
det är greppbart att prata om. men att känna. det är svårt.
det gör ont. och ingen, absolut ingen eller inget, kan göra det ogjort.
därför är jag förvirrad, förtvivlad, yr, det tär mig sönder.
men jag kan inget göra. bara se på hur världen snurrar på,
livet fortsätter i sina vanliga fotspår.
mitt liv har rasat samman vad vad gör det i stora världen?
den rullar på i sina gamla spår som den alltid gjort
och jag kan inte göra mer än att göra vad jag kan för att rulla med,
för jag har ett ansvar gentemot Nova. att finnas där.
men jag gör det av kärlek i tomhet och förvirring.
Tänker på er varje dag och önskar er styrka o kärlek. M
Lång, lång kram!
Emma, du uttrycker dig så fantastiskt fint, levande och personligt. När jag sitter och ser Andrés tomma skrivbord på jobbet så tänker jag just på det du skriver om att allt bara rullar vidare för världen runt omkring. Jag har svårt att se det som den tröst det en gång i framtiden kanske kommer att bli. Kan bli provocerad av ett tramsigt radioprogram eller nåt obetydligt mail. Vad spelar någonting för roll när man inte har sitt barn? Men jag vet samtidigt att det är många här som håller Tildas minne väldigt levande i sina tankar. Vi är många som delar er sorg på avstånd.
Men vi har möjlighet att kliva ur sorgen när den blir för påträngande. Mitt hjärta blöder över att ni inte kan göra detsamma. Men jag vill tro att ditt skrivande hjälper dig. Dina ord om er resa med Tilda skulle passa så fint i bokform. Något som slog mig idag när jag tänkte på dina texter som har en förmåga att dröja sig kvar och skapa så mycket eftertanke. Stor kram Johanna
Jag sitter här och har läst eran resa från dag ett!, för mig är
Detta helt ofattbart känslan sorgen och saknaden
Är något helt i sin egen mening! Jag lider med
Er gråter i floder och vill bara att detta ska vara en dröm
Inte verklighet! Tänk om
Möjligheten fanns att göra detta ogjort att underbart fina och kämpande Tilda kunde vara med
Idag! Så stark tjej stor stor eloge till henne!!!!!! Fortsätt kämpa för Nova! Jag som tyckte vi varit med om
Mycket när vårn son
Föddes förra året men INTE! Tack för att du delar med dig det har fått mig att tänka till!!!!!! Kram
