adbro

ögonblicket man blir förälder förändras en världsbild,
ens prioriteringar möbleras och om perspektivet är nytt.
i förhållande till sitt barn blir alla måsten rätt så futtiga.
den kärlek, det beskyddande man känner,
man kan tro man förstår den, men ni föräldrar - ni förstår.

var dag på sjukhuset i två månaders tid,
när jag låg inlagd, Tilda var på Neo/IVA i Lund, Neo i HBG
varje sekund var en plåga men det var det värt.
det var för Tilda. för vårt barn.
allt skulle ju bli bra, Tilda behövde bara lite tid.
var det vad som krävdes av oss så fick det vara så, punkt.

men att sedan komma hem tillsammans med henne,
knappt få vända innanför dörrkarmen innan det bar tillbaka,
att i tio dagar tryckas ner i skiten man inte trodde fanns,
få besked på besked för att slutligen få dödsdomen, bokstavligen.
att behöva åka hem tomhänta, utan vår lilla bebis i famnen.
att känna sig som jordens mest ensamma två människor.

det skulle ju bara ta lite tid,
men det skulle ju bli bra. vi skulle klara detta.
Tilda skulle klara det...
det är bara snopet.

vi kan fortfarande komma på oss i stunder,
tittar på varandra i tom förvirring och vi frågar varandra
"vad hände?"