BALANS
det är rätt rogivande att ligga med alla väsande ljud i kuvösrummet.
titta på skärmen där kurvorna går upp och ner i sina egna takter.
dov belysning och alla pratar med lugna stämmor.
sen stundtals så tänker jag efter vad siffrorna betyder,
vad det står och vad det mäter.
tankar och minnen rusar genom huvudet...
tänker på syresättning i hjärnan efter hjärnblödningen,
jag tänker på sonden som inte gjorde någon nytta,
tänker på dropp och preparat som sprutades in i lilla Tilda.
på alla larm som övertog det lugna, väsande ljudet...
men jag försöker samla mig och komma tillbaka till Milos skärm.
där är värdena stabila och håller sig där de ska.
de gånger det plingar till sitter en elektrod fel,
han gäspade, han nös, en rap eller en fis var på väg.
men sen fortsätter han vara rosig om kinderna och röra på sig.
jag behöver inte väcka honom. behöver inte oroa mig för hans liv.
han är så stark min lille gosse och även om det aldrig finns garanti,
så förlitar jag mig på hans styrka och njuter av att ha han hos mig.
mitt barn finns, livs levande i min famn och har allt i livet framför sig.
han är ingen kall liten bebis som precis lämnat livet bakom sig.
Milo är min livs levande lilla klump av kärlek, och jag tackar var sekund!
