adbro

det väller upp och jag trampar och stampar för att hålla ner det.
men trots att det sjunker så väger det ändå detsamma. lika tungt.

jag tittar på Milo, så liten och ändå älskar jag honom så, så mycket.
inte ens funnits hos mig två veckor gammal och ändå så självklar.
det är nu jag börjar förstå vad det är jag förlorat.

jag har distanserat mig, inte tagit det till mig för att orka.
jag berättar gärna och för min monolog.
jag kanske inte berättar vad folk förväntar sig alltid.
men att berätta vad som anses starkt, klokt, sunt och duktigt,
det behöver inte förklaras eller bli känslosamt. det ifrågasätts inte.
istället får man en stolt klapp på axeln och beröm för sin styrka.

jag tittar på min Milo och känner hans lilla varma kropp full av liv.
tanken och känslorna träffar mig som en käftsmäll och kniv i ryggen.
om två månader är Milo lika gammal som Tilda blev.
två långa månader att älska denna lilla människa ännu mer.
två alldeles för korta månader att bara få ha sitt barn i livet.
hur klarade jag av det? klarar man av det?
det blir väldigt svart. mörkt, tungt och livet rinner ifrån.
jag tror inte, kan inte tro, att det skulle hända Milo något.
men jag kan inte riskera.

jag vet, när jag tog sorgen till mig på riktigt, hur jag önskade.
jag önskade att bara för en minut få känna min lilla bebis leva.
hålla min lilla Tilda en sista gång i min famn och känna henne leva.
Milo lever. jag känner honom leva. han andas och sover på mitt bröst.
minuter ifrån sin bebis när man får 2,5 månad är långa minuter.

...jag skrapar på ytan. där är så mycket.