adbro

man tror att man fixar och orkar så mycket mer än vad man faktiskt gör.
eller jag kanske jag ska säga.
i krävande situationer och vid pressade val blir jag väldigt strukturerad.
men ibland hinner känslor ikapp och hamnar i ett "okej-läge"
vi ska göra detta "okej" det beror på detta "okej"
hör hur bra som helst, men förstår desto mindre. lyssnar inte.

halv6 i måndags hade vi precis ätit klart Novas födelsedagsmat.
fick några SD på raken och sa till min BM som kopplade upp på CTG.
jag hann väl med fyra-fem SD innan BM kom tillbaka in och bad mig ligga på sidan.
försökte hinna sjunga för min lilla Nova och låta henne få känna det var hennes dag.
men en SD till så fick de gå ut och det blev bara konstigare och mer skrämmande.
i balans att låta henne äta upp och ändå få hem henne i tid blev det lite fel.
hon lider inget av det idag, men det gör ändå så ont liten sessa...

läkaren kommer in och kollar hur öppningsskedet gått. 2cm och utplånad...
spruta bricanyl. jag är för lite öppen. lillebror fixar inte trycket riktigt.
hans hjärtfrekvens går ner och läkaren vågar inte chansa på felmätning.
helt plötsligt står det katetersättning på schemat och kanyler sätts.
jag ges medicin och André ska klä på sig gröna läkarkläder.
"de hämtar dig tjugo över sex, så ska du snittas" - "okej"
tänkte att det nu är det så och då kör vi.
se bara till att organisera hem de andra utan att Nova störs...eller hur
hinner fundera om det är komiskt eller tragiskt - nu kör vi.
visste att lillebror skulle vara stark och stor, på Novas födelsedag.

jag rullas iväg ner mot OP och får smärre utbrott på bricanylens biverkningar.
(hur mycket det nu var enbart dens fel att jag skakade och svettades)
jag får kränga över mig på bordet och förbereds för ryggmärgsbedövning.
kan vara den värsta känslan på hela ingreppet,
men när det varma känslan spred sig var det rätt snabbt över. borta.
jag tvättas och förbereds med dukar och jag vetitusan.
det presenterades folk till höger och vänster men det gjorde ingen skillnad.
jag minns narkosläkaren och läkaren som plockade ut Milo.
jag tror att här någonstans hinner jag bli livrädd för att känna,
och hoppades nog nästan på att de skulle släcka mig. "okej"
sen satte de igång. och lika märkligt, lika otroligt häftigt kändes det.
känner hur de bökar, både hör och ser hur de meckar bakom skynket.
sen får jag svårt att andas och det trycker över hela bröstkorgen.
och i samband med hur jag känner att Milo försvinner ur magen,
jag hinner se han som snabbast och André går iväg,
så blir det väldigt dimmigt. jag hör bara ord som blod, akta, sy, blödning...
fast det gick hur bra som helst, hörde jag nog bara fel ord taget ur sammanhanget.
jag får spruta för att livmodern ska dra ihop sig.
i en halvtimme syr de igen och jag är groggy och har ont i bröstkorgen.
läkaren hör blåsljud och de utesluter att epidural tagit för högt.
jag läggs till sist in på uppvaket, postis.

får höra att lillebror mår bra och är en fullpottare med 10-10-10 på Apgarskalan.
jag får veta att han ligger obehövligt i cpap och känguruvårdas av pappa.
jag älskar honom redan så mycket! lille Milo.
barnläkarna kommer ner sen och strålar av gott hopp och tilltro till Milo.
jag är typ stoltast i kanske hel världen.

de kör två EKG med en timmes mellanrum. ett UL görs även.
fick förklarat att man hade kunnat tolka som kärlkramp och motsvarande,
om jag hade legat i riskzonen med rökning, övervikt, diabetes, och så vidare.
men de ville tro att det var medicinen som var för livmoders ihopdragande.
fast det kunde de inte avgöra fullt ut på kvällen så jag fick stanna.
smärtlindring, illamående, yrsel, smärta, domning, längtan - natten var lång.
men nästa morgon kom André ner efter två timmar KMC.
vi åt frukost och hjärtat mitt blev kollat med EKG och UL.
kanske inte fullkomligt perfekt men tillräckligt för att fastslå medicinen.
nästkommande timme var väldigt lång...
men sen fick jag komma upp och se min lilla pojk. min lilla stora Milo.
1915g tung och 42cm lång. gosig, fulla värden och inget mer.
saturationsmätare är det ha har, den mäter också pulsen.

åh ni ska veta hela världen, han är det vackraste gossebarn jag skådat.
han är så liten och så perfekt på alla sätt och vis. blev nästan tårfylld.
hans runda lilla huvud, med en tät liten kalufs. och små ögon.
hans händer är långa och smala, fötter och tår likaså.
och där finns en snopp, det ser så fel och så rätt ut.
min lilla älskade pojke, det är helt fantastiskt att vara din mamma!
jag älskar dig.