adbro

idag är en sådan dag jag inte vill vakna.
vill bara hoppa över den, inte behöva gå genom den.

jag vaknade en sådan här morgon för sju månader sedan också.
då skulle jag begrava mitt barn. min bebis.
i chock kände jag en lättnad, en milstolpe att ta sig förbi.
jag ville inte behöva, ville inte vara tvungen. men det var jag.
så vi höll begravningen för Tilda. och trodde vi stängde en dörr.
vi ville bara blicka framåt, ta oss genom sorgens alla måsten.
begravningen var över, vi fick vår sista stund för Tilda.
det tunga praktiska tog slut.
nu kunde vi fokusera på oss själva, på familjen, på Nova.

jag vill inte riva upp känslorna igen. dom är inte av denna värld.
jag vill inte hålla en sista stund för ett barn.
jag vill inte behöva. jag vill inte vara tvungen.
men det är jag.
och ännu mer tvungen är Sophie och Henrik.
de tvingas hålla en begravning för sitt eget barn.
vi är inte samma personer, som mist samma barn på samma sätt.
men vi tvingas lik fullt till samma sak och jag vet smärtan.
det olidliga! det fruktansvärda och brutala.
emot naturens alla lagar och ändå tvingas vi till det.