adbro

hon är min bästa livlina.
jag har ingen annan att prata med.
inte för att jag inte har någon, utan för att jag inte vill. tror jag.
jag vill inte prata, vill inte känna, vill inte tänka. vill bara vara.

droppar små som sakta fyller upp en spann med vatten.
som att tippa den upp och ner hos kuratorn, så tomt känns det.
känslorna bara väller fram och jag snubblar över ord och tankar.
där är så mycket som bara finns och ligger och trycker.
och fast jag våndas i bilen på väg dit, tillåter jag mig när jag är där
att till allt jag har och förmår, prata och få ut all smärta.
jobbigt och tungt - men det är fan lika tungt att bära var dag.
och jag kan inte pausa eller sluta, om ens bara för en minut.
detta är jag - var sekund varje dag i hela mitt liv.

jag kan inte se ett barn gråta, jag kan inte höra ett barn vara ledset.
hela själen skriker och det gör så ont - ditt barn är ledsen!
nej, jag kan inte överbeskydda eller ge Nova allt.
världen fungerar inte så, jag kan inte forma henne till en värld som inte finns.
och hon kan inte hjälpa att hon råkade vara Tildas syster.
men är det konstigt att jag bara vill trösta och plocka ner månen?
jag tänker på de fåtal timmar, de ynka minuterna jag lämnade Tildas sida.
jag gick för att få egentid och andas ut en stund. för vad då?
jag önskar att jag kunde få tillbaka dom timmarna.
om så bara för en minut hålla min lilla flicka i min famn igen.
därför. därför värdesätter jag allt jag har i att få krama min Nova.
känna hennes varma lilla kropp i min famn, höra henne leva.
hon ska få vara den tvååring hon förtjänar och är värd.
men jag kramar henne lite extra hårt och luktar lite längre på hennes hår.
för allt kan tas ifrån.
och det kan hända så fort utan den minsta förvarning eller hjälp.