SÅ SKÖRT
vad säger man när det inte finns ord? vad gör man när handling inte hjälper?
vi må dela en sorg och olyckligtvis må jag veta vad det är att förlora ett barn.
men jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig att känna så som du gör.
jag vet bara att det gör så förbannat ont och livet tappar all sin mening.
man är ingen och man kommer aldrig hitta tillbaka igen.
man är söndersmulad på bottnen och har man tur kan man bygga upp i spillror.
det är ren och skär hat. ilska, förtvivlan, förvirrig, sorg och smärta. varför?
räcker det inte nu?
förtvivlat försöker jag samla ihop mig själv för att vara en vän, en självklarhet.
att lämna Nova i tårar idag, det händer aldrig. och det var ett hugg i hjärtat.
livet är så skört. det är så oförutsägbart och förbannat jävla orättvist.
jag vill bara hålla om min dotter, viska att livet kommer bli bra och ge henne en puss.
men vi alla vet att jag ljuger.
för livet är inte mer än här och nu. och lika plötsligt kan det ryckas ifrån oss.
hur många gånger ska vi få det bevisat? det räcker!
