BÖRJAN TILL ROMAN
Många berömmer mig.
Säger att jag är stark som tagit mig genom en livskris som denna.
Att jag är en bra mamma som gör livet fint för Nova och Milo.
Tagit mig igenom...
Jag är inte genom, jag är mitt uppe i det. Livet.
Och jag är visst förbannat bra på det.
Men ser du vad jag är, var jag är - på riktigt?
Eller ser du det som du vill? Det som känns enklast.
Manipulerar jag dig?
Jag vill inte bara ventilera här. Jag vill andas.
Jag vill blotta min djupaste del i hjärtat.
Den djupaste avgrund och det svartaste mörker.
Jag vill förklara hur jag kan upplevas ha kommit genom.
Hur jag ler, vad ett leende innebär.
Vad som får mig att stå när hela kroppen kommenderar: fall.
Skulle jag någon gång försvinna vill jag göra det med flaggan i topp.
Jag kämpar till den sista blodsdroppen,
andas till syret tar slut och mina celler fullkomligt lagt av.
Jag gör. Hur? Ingen förbannad aning.
Ju mindre du anar, desto mer finns.
Hopknycklat som en bunt skräp i en överfull papperskorg.
Övertäckt. Bortglömt.
Jag ska försöka visa min värld.
Använda mitt forum att berätta om mitt liv, min vardag.
Berätta vad som syns. Förklara det som finns. Försöka ge en glimt av det ständiga kriget, belysa det faktiska.
Få dig att se vad som är, inte vad du vill att det ska vara.
Jag önskar också att en uppmuntrande fras skulle hjälpa.
Att en positiv anda hade gett mig en push och motivation till livet.
Men jag tror inte på det. Jag stänger av.
Tackar, säger något som låter bra, ler, stänger inne, krossar hjärtat lite till.
Jag behöver ingen lögn. Jag behöver någon, något, på riktigt.
"Håll ut, hon kommer bli bra. Det kommer bli bra."
Sms efter sms, mail efter mail.
Hon är ändå död. Jag höll ut och kämpade på. Men jag har ingen Tilda för det.
Kommentarer
Trackback
