EN STUND
det var en process men där finns en stund,
ett ögonblick som fick en liten jävul att hugga hjärtat med en kniv
och strypa åt livet från min kropp.
scenariet spelas upp om och om och om och om igen.
på söndag fyller/skulle fylla Tilda 2 år...
jag har inte bestämt mig om hon skulle eller gör, vad är du?
men jag vill minnas den dagen, 15 december, som en födelsedag.
jag vill minnas den på samma sentimentala vis som de andras födelsedag.
vara glad och minnas hur det var att föda mitt barn till världen.
men jag kan inte...
jag får bara upp samma bild i huvudet och det äter upp mig.
hur jag satt där, med hoppet på väg tillbaka.
hur jag såg att min lilla flicka snart skulle bli frisk så jag kunde lyfta upp henne.
kunde sluta se henne uppkopplad på sjukhus och få med henne hem.
hur persiennerna drogs för och personalen började prata i koder.
jag kan inte säga om det rörde sig om sekunder minuter eller timmar.
livet försvann från mig.
hjärtat bultade när sköterskan kom upp och jag bara vet.
jag vet vad han ska säg när han sätter sig ner sorgsen vid min sida,
jag ber för allt jag är värd att han inte gör det,
att han inte berättar att det skitit sig,
att han inte säger att nu har det värsta som kan hända hänt.
jag skriker i panik - NEEEEEEJ!!! tyst inom min.
jag ser hur han öppnar munnen, hur han slår ner blicken
och hur just dom orden flödar ur hans mun med en sorgsen ton.
väggarna flög emot mig och allt snurrade.
det går inte! hon kan inte! det finns inte!!
inte ett barn, ett barn kan inte dö. får inte dö.
och hon är mitt barn! hur kan det bara hända att mitt barn försvinner??
vad kan jag möjligtvis gjort någon för att förtjäna detta?
vem är det som hatar mig så mycket?!
det snurrar, om och om igen...
hur kan mitt barn bara dö sådär?
den stunden, och jag har aldrig känt mig så ensam och hjälplös.
smärta är inte ord nog att beskriva hur ont det gjorde.
hur ont det gör, varje dag utan mitt egna lilla barn...
god jul för i helvete
Kommentarer
Trackback
