IDAG FÖR ETT ÅR SEDAN - dag 6
det är konstaterat nu, igår för ett är sedan, detta är det sista.
denna operation och teknik är det sista för att rädda hennes liv.
efter en natt vi inte visste när vi somnade, vad som var dröm och inte.
då vaknade vi idag för ett år sedan - inre kaos.
jag vet inte vad jag ska börja, vet inte vad jag ska greppa.
förtvivlan, en frustration och ett helvete. det är skit.
jag har en dotter som inte längre än min dotter,
det är inte min bebis som jag åkte in med som ligger där.
hjälplös, döende.
gårdagens kaos hade tydligen varit efter en blodförgiftning,
den gjorde att hon inte klarat syresätta sig.
hennes lungor var döda, fullkomligt förstörda.
hennes värden fortsatte livsfarligt att pendla. ingen visste något.
specialister från hela landet var engagerade men ingen förstod.
ingen kunde göra något mer än att försöka och säga "i bästa fall"
vad gör jag? hur gör jag? vem är jag? vad hände?
blodtrycket ska ligga runt 50, hennes skenar i 140.
balansgång, balansgång. de måste få pli på henne.
hon svarar inte på något, hon orkar inte.
inte på blodtryckssänkande, inte vätskedrivande, inte dialys, inget...
hon försvinner ifrån oss. sakta, sakta...
utdrag från bloggen idag för ett år sedan
"vi får veta att natten varit pendlande när vi kommer på morgonen.
men är nu stabiliserat. för nu. i denna minut.
hon börjar andas själv när jag står och klappar henne.
det går från "busar du med oss" till ett nödsamtal "kom hit alla. NU!"
hinner uppfatta att slangen till lungmaskinen täppts till.
alla värden dimper i bottnen och det blir akut.
rummet fylls av specialister, läkare och systrar.
livet är så skört. så fruktansvärt skört.
läget är aldrig stabilt, alltid kritiskt.
läkarna pratar varken dagar eller överlevnad.
de pratar timmar. minuter.
tittar. kollar. tar prover. diskuterar. funderar.
vi. vi sitter utan ork, utan något.
vi ser vår lilla bleka, livlösa tös.
hon har nu över 15 mediciner och preparat ipumpat i kroppen.
elektroder och motsvarande i mängder för att mäta allt.
vi kan inte göra något. bara se henne överleva och kämpa.
tid. allt som krävs är tid och en magisk mängd tur.
det enda som får mig att le och känna mening idag är Nova.
lilla fina Nova. vi ska snart komma hem med lillasyster.
vi ska bli en familj igen. detta är inte okej. aldrig någonsin.
...och vi pratar ett förkylningsvirus. en fet mängd otur, tydligen."
Kommentarer
Postat av: Linn
Emma: Jag har inga ord. Vet inte vad jag ska säga. Men d är så fel så fruktansvärt jävla fel och hemskt. Om d hade gått bättre på ngt sätt. O om hon bara hade klarat sig och inte fått allt skit som hon fick. Fan vad jag hatar detta och jävla RS. Den borde inte finnas. Åh varför skulle hon bli så dålig?? är så hemskt detta så d finns inga ord för d. Kram på er alla
Postat av: Leni
❤
Trackback
