adbro

idag för ett år sedan är första dygnet vi kunnat andats.
det har varit stabilt sedan gårdagen då ECMOn byttes.
idag för ett år sedan blev sekunder och minuter till minuter och timmar.
vi höll inte andan när hennes värden visade fint,
vi väntade inte på smällen när allt stod still,
vi kände inte av spänningen mellan läkarna längre.
det infann sig ett lugn.
vi började äntligen tro att tiden skulle ge oss små, små steg tillbaka.
och det fick ta sin tid, vi bestämde oss för att det fick ta tid.
så mycket tid det ville, vi skulle vänta, få tillbaka vår lilla bebis.
det infann sig ett lugn.

vi bestämde att vi behövde turas om att ladda. åka hem till Nova, packa om.
André började.
det var söndagen den 26 februari och han åkte hem för att fira sin syster.
få sova hemma med Nova, packa om, ladda energi, tanka ork...
imorgon skulle vara min tur.
jag satt med gott mod, eller ja, allt är ju brutalt relativt men ändå.
sätt det i sitt sammanhang...
jag tittade på min lilla flicka där hon låg på sängen bredvid min stol.
jag var förkyld, helt inflammerad i mina bihålor och fick ha munskydd.
men det rörde mig inte, jag klappade henne på hennes nålfyllda lilla hand.
strök henne över den lilla smala kinden och rörde vid hennes näsa.
hon reagerade. hon svarade på min beröring och flackade med ögonen.
hon rörde på sina små fingrar och jag kände värmen åter mitt hjärta.
jag filmar detta och skickar det som ett hoppfullt meddelande till André.
"hon lever, hon finns. det må ta tid men vår lilla kämpe kommer bli bra"
det var lugnet. ni vet det lugnet före stormen.

om jag bara visste då att det var hennes absoluta sista krafter.
om jag förstod då att hon bara ville säga farväl.
om jag bara då hade insett att det var vår sista stund tillsammans.
vi tillsammans som två. mamma och dotter.
då hade jag inte somnat med ett litet hoppfullt leende på läpparna.
inte låtit detta lilla, lilla hopp fylla upp min kropp och värma min själ.
och verkligen aldrig lämnat hennes sida.
idag för ett år sedan var sista dagen jag någonsin hade min Tilda.
vi hade vår mamma och Tilda relation. båda två.
jag älskar dig.

...när jag tittar på bilder idag inser jag hur illa det var, hur sjuk hon är.
för när jag ser på bilderna idag ser jag att det inte är min bebis.
hur kunde jag inte se det då? hur kunde jag se bortom allt som inte är hon?
när jag tog dom såg jag bara det lilla, lilla hoppet och inte den bittra sanningen.
jag såg bara vad jag älskade och hade kunnat ge upp mitt liv för.
jag såg bara det som var kvar av min Tilda.