adbro

i förhållande till vad som familjen tvingats genom de senaste åren,
då är jag nöjd. stolt och med heders i behåll.
men det är inte alls som jag önskat. blev inte alls som jag hade tänkt.

samtidigt som Nova varit mitt allt. fungerat som livlina varje dag.
gett mig anledning att smälla bubblan dagligen, andas in när jag andats ut,
kliva upp ur sängen på morgonen, orka blicka framåt och kämpa med att leva.
hon som fått mig att arbeta för att lära mig gå genom livet med denna börda.
tack vare henne. tack vare att vänta ett nytt litet liv.

samtidigt har hon hamnat i skymundan, benämnts som "...& Nova"
jag ville hitta på mer med henne, orkat mer.
två graviditeter som innebar trötta dagar och lugn aktivitet för bebis skull.
energin fanns inte att göra allt som önskades och villes.
sorgen och smärtan som präglat oss, präglat mig som mamma och person.
en överhängande ton av att vara för att man måste. inte för att man vill eller känner.

förhållandevis mår hon bra och är en trygg, fantastisk liten flicka.
men hon går under "storasyster till den döda lilla flickan",
"dotter till mamman som blottar sitt liv som änglamamma"
det är aldrig vi som är Novas något.
och någonstans märker hon detta och präglas av det.
jag vet att vi är bra föräldrar som gör det bästa vi kan,
att intentionerna i vardagen är att göra det bästa för Nova.
det bästa vi kan här och nu, dag för dag. och vi gör det bra.
men det är inte vad jag hade tänkt. inte vad jag önskat min Nova.