adbro

i ungefär 95% av fallen tackar jag för ett starkt psyke och en enorm drivkraft.
i ett fåtal gånger, därav nu, bryter det bara ner mig och dränerar orken.
istället för att se styrkan att sträcka ut en hand,
så ler jag så där förbannat fånigt.
jag ler och ser så dum ut. men du köper det, alla köper det.
"hon är stark"

jag har en fåtal gånger i livet varit vid kanten och snuddat vid,
men jag har vetat om vart steg jag tagit och kunnat vända om.
nu helt plötslig fann jag mig i dimman vid kanten.
jag vinglar och det blåser. jag balanserar för vad jag är värd.
det ser så lockande ut att bara blåsa med,
det tär på krafterna att stå kvar. le och se så jävla nöjd ut.

men jag erkänner inte min kamp.
jag beter mig uppenbarligen hellre som skit emot folk.
säger jag står med båda fötterna på jorden,
säger jag orkar och klarar mig fint, att tiden läker sår.
du tror, liksom alla andra. sätter omedvetet krav och förväntningar.
varje andetag jag inte tar för enbart mina barn är en börda.
vart leende jag lägger till med smular en bit av från mitt hjärta.
alla förbannade förpliktelser man har för att anses normal, en i mängden.

jag är så trött, så fruktansvärt trött.
inifrån och ut tynar jag sakta men säkert härifrån.
spelar det någon roll?
jag är ju stark...