DU SAKNAS
vi var inte ett dugg lika, kom från helt olika håll.
umgicks på vars ett håll med våra vänner.
jag kände knappt hans flickvän och han än mindre min dåvarande.
men ändå var han en av mina absolut närmsta vänner.
vi umgicks varje vecka, 2-3 timmar om dagen, sex dagar i veckan.
vi pratade om allt, verkligen allt.
vi skrattade och var glada.
han fick mig att ta träningen till en helt annan nivå, känna min styrka.
på något vis var jag en motivation och en push för honom också.
det var svett och det var tårar tillsammans på det förbannade gymet.
men med glädje och många skratta och djupa samtal.
lika mycket som jag försöker pusha mig själv på gymet mina två dagar i veckan,
lika bra som det känns och jag börjar känna resultat,
lika tomt är det.
jag saknar dig, så fruktansvärt mycket.
vad hände? varför? varför kunde du inte lita på mig?
varför hade du inte tilliten till mig att försöka hjälpa dig?
varför lämnade du utan att säga hej då? hann du ens läsa mitt blogginlägg till dig?
det som du tjatat så om... du ville så gärna få en bild och ditt namn nerskrivet.
jag gjorde det, samma dag som jag hörde från dig sista gången.
hann du se det? min eloge och mitt stora tack till dig, Juan?
jag hoppas du har frid, funnit ro.
och jag hoppas du vårdar mitt barn till den dagen jag kommer.
Kommentarer
Trackback
