HAR DU NÅGON GÅNG KÄNT ATT VÄRLDEN RASAR SAMMAN?

att livet rinner ut?
att du står helt själv i hela världen?

ångest.

vi gick genom kulverten och planerade.
hoppet höll sig desperat tag och slet själen i bitar med vart hjärtslag.
det gick bara inte att ta in.
hon blev en vanlig bebis efter två månader på Neonatal.
vi var hemma, vi var en familj.
vi hade stått ut i hoppet mellan liv och död i tio dagar.
nu fick det bara vända, nu får det bara bli bra.
vi var bara tvungna att planera lite praktiskt med Nova och arbete.

sordi. 
det låg som ett block tegel på oss alla i salen när vi kom in.
hoppet var borta. hon var borta. alla visste, alla förstod.
men ingen fick säga det.

jag gick i 9 timmar och bara väntade på det alla visste skulle uttalas.
de drog bara ut på det. de fick inte uttala orden innan det fanns på papper.
inte nog med att mitt barn skulle dödas den dagen,
jag skulle dessutom behöva kämpa för att det skulle ske.

vi kämpade i nio timmar med att bara få det gjort.
att få dom förbannade läkarna att ge oss rätten att stänga av.
att låta oss få lov att låta vårt barn somna in.

hon var isolerad från alla besök,
förutom denna dagen.
alla fick komma. alla som ville fick lov att gå in i salen hos vår döende dotter.
men ingen fick lov att säga att hon skulle dö,
de släppte bara på reglerna lite hette det.
men jag visste det. jag visste att alla visste och jag kände det.

den dagen.
och det gör så in i helvetes jävla ont.
förbannade jävla monster som sliter mitt stackars modershjärta itu var dag.
aj.
det gör så ont att jag bara får ut ett aj.
för hon dog.
efter en dags sista kamp dog hon.
min Tilda. min bebis jag skapat. burit. fött. vårdat och älskat.
nu är hon död. bara död och aldrig hos mig igen.

aj...






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0