ACCEPTANS
jag tror att mitt liv mestadels präglas av svart.
jag upplever att världens färger är borta.
små ljus går att finna här och där,
framför allt i mina barn jag håller i min hand.
men annars är livets glans repigt och matt.
min illusion i detta är att en dag, någon gång, på ett magiskt vis sen,
så kommer dimman att lätta och livet återgå till det "normala".
med det normala så menar jag den Emma jag känner.
den människan jag var.
den sociala, lättsamma, spontana, glada och rastlösa jag.
jag har sagt det så många gånger förr - jag dog den dagen.
trots det lever jag idag.
jag kommer aldrig acceptera att jag stod där bredvid,
och bara såg på när min dotters kamp mot döden förlorades.
aldrig.
men jag måste acceptera att det hänt och att jag är här nu.
jag måste acceptera att jag valt livet.
att jag måste börja om med det som är kvar av mig.
jag måste bygga upp och skapa en ny jag.
för jag kommer aldrig att komma tillbaka.
det finns inte mer.
kan jag acceptera den biten tror jag att jag kan finna ro igen.
finna ett lugn med vem jag är och vad lycka idag betyder.
kanske kan jag sakta börja måla världen igen.
kanske då.
Kommentarer
Trackback
