IBLAND TROR JAG...
jag tror, men mig själv som referensram,
att det är okej att bara få känna.
att man ska fortsätta kämpa, förbli stark och ha tilltro till livet
- det är okej att känna att man inte pallar det.
få bryta ihop, tycka livet är skit och framtiden är becksvart.
tappa tilltro till sig själv och allt annat som rör sig.
ibland i dessa stunder behöver man inte få höra samma sak
"du är stark! du fixar detta! det kommer bli bra!
det som inte dödar härdar! kampen gör dig bara starkare!"
pepp och självuppfyllande profetia i all ära,
men ibland behöver man bara någon som sträcker ut sin hand,
som erbjuder sig en axel och som tillåter en att känna.
någon som bekräftar känslorna utan att försöka skugga över faktumet.
man sitter där och gråter, tycker livet är lönlöst av en anledning.
någonstans vet man om att det finns hopp,
annars hade man gett upp.
men ibland är det bara svårt att ta till sig det.
ibland behöver man bara få vara här och nu i det.
det är lätt att kalla någon stark som man ser har gjort något.
det är enkelt att säga att kamper bara stärker
- men jag tror att det som man inte kämpat sig genom,
det måste också få bekräftas.
och det måste också få finnas med, och vara okej.
men jag tror också att för att kunna se det goda i livet,
att kunna ta till sig stöd och hjälp mot det goda,
så måste man får lov att ta alla stegen dit,
att få känna alla känslor i hela sitt register.
först då tror jag att man kan tillåta sig själv ta åt sig.
se sig själv som stark, känna styrkan i kampen,
tro på morgondagen, orkar kämpa några fighter till.
jag kände mig aldrig så svag som när någon sa att jag var stark.
jag tänkte i mitt mörker
"om detta är styrka, hur jävligt är det då om jag skulle bli svag"
man ser vad folk presterar och det är fint att peppa någon,
men ibland, tror jag, att man måste våga som medmänniska.
våga se smärtan, känna med och faktiskt
stå med i det mörka, finnas där istället för att gå och tända lampan.
Kommentarer
Trackback
