adbro

och så bara, laddat som nere från helvetets helvete kom den, kängan rätt över trynet.
smack.
välkommet till verkligheten ditt as.

jag hatar detta. hatar.
julstämningen som kryper på, alla ljus som tänds, exalteringen över julen som närmar sig.
själv blir ångesten bara större och större för varje andetag jag tar när hösten börjar gå mot vinter. ljuset släcks, mörkret tränger på och smärtan gör sig påmind som en ångvält.

det är samma visa varje år. jag tänker att om jag blundar så kanske jag inte känner. då kanske en vinter, en jul, ännu ett år kan rulla obemärkt förbi.
det är inte så.
kommer antagligen aldrig att bli så.
varje år gör smärtan bara ondare, ångesten bara mer kvävande, saknaden bara större.

jag har nio månader om året där tiden hjälper mig att hantera. där var dag tar mig en dag framåt, varje steg för mig någonstans.
sen kommer vintern, december och allt annat jävla mög.

jag kan inte förbereda mig, vågar aldrig känna efter.
men nu är jag här igen.
6 december 2011, 25 veckor och 6 dagar in i graviditeten, kvart i nio på morgonen gick vattnet.
tänk om jag visste då vad jag vet idag.
fem år senare, fem år snart utan mitt barn. om nio dagar fyller du fem år. skulle du fyllt fem år?
jag vet inte.
du är inte här i alla fall.

det är så jävla svart just nu.