FÖRÄLDRASKAP = DÅLIGT SAMVETE

många berättade både euroforiskt om det föräldraskap jag hade framför mig när jag väntade, ja, faktiskt alla barn.
lika många kom med skräckhistorier om hur jobbigt och vilka stadier av helvete man genomgår.
och med handen på hjärtat så har jag nog upplevt hela spektrat fyra gånger om.
MEN! inte fan hade en jävel nämnt det däringa samvetet. det som växte och växer sig stort, det omvälver och nystar sig in i vart enda litet beslut man gör.

jag hade en bild, en ganska tydlig sådan, om hur jag skulle vara som förälder. vad jag skulle tillåta och vad jag absolut inte skulle stå bakom. 
jag fullföljde mina krav till en början när Nova kom, livrädd för att hennes första månad skulle vara avgörande för resten av hennes liv.
lite sant, brutalt maniskt.

sen hände det - jag insåg. jag började fundera på hur alla andra lyckades trots att de inte gjorde som jag.
och där kom det krypandes - tänk om jag skulle...

objektivt och som grundfilosofi tänker jag att med lite, lite vett och medmänsklighet så kan man inte vara en dålig förälder om man gör sitt bästa i det man tror är bäst för sitt barn.
sen att saker kan gå åt helvete ändå och man kan med facit i hand tänka att detta kunde jag gjort bättre, det är en annan sak.
för utgår man bara från att man gjort sitt bästa i det man trodde var rätt där och då så är man världens bästa förälder - sen är man ju inte mer än människa och vad vore charmen utan det?

kommer på mig själv vissa dagar att ifrågasätta smulor och dra paralleller till ungdomspsyket. 
jag försöker ta mig till mina kloka ord jag så enkelt och trovärdigt predikar både på arbete och för nära. för jag tror på dom.
men sen kommer samvetet och klubbar mig totalt. inte visste jag att man kan analysera skitsaker så förbannat mycket och se sig själv som ett brutalt misslyckande.

men jag antar att jag bara är människa, och jag älskar bara mina barn så innerligt, obeskrivligt, förbannat mycket att jag hade velat ge dom all lycka i hela världen.
men som sagt, inte var det någon som kunde yppa för mig att föräldraskap innebär rätt av konstant tillstånd av dåligt samvete :)

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0