adbro

Idag för ett år sedan fick jag veta att jag skulle förlora mitt andra barn.
Såg hur läkarens läppar fortsatte röra sig och hur väggarna krympte rummet.
Försökte desperat samla ihop mina tankar och känslor, men de hade exploderat sig ut i hela rummet.

Det var aldrig en dödsdom och Olle han dog aldrig.
Faktiskt så vände han det så förvånansvärt bra en vecka senare att till och med läkarna häpnade.
Fast det spelade ingen roll där och då, ett år sedan i eftermiddag.

För när läkaren placerar akut, farligt, Lund, intensivvård och ambulans i samma mening så slog psyket bak ut.
Nu fick jag som jag önskade att jag fått med Tilda, om tio dagar kommer han att dö. Jag vet du att varje sekund tillsammans med mitt barn räknas. För varje ögonblick från om med nu utan mitt barn kommer jag ångra smärtsamt.

Det dygn det tog i Lund innan de kunde uttala sig om utbredningen av inflammationen, medan de arbetade för att slippa akutoperera honom.
Vi satt bara bredvid och i panik försökte läsa personalens kroppsspråk.

Det gick bra, det blev bra, det är bra.
Men ångesten över hur illa det kunde ha blivit, hur åt helvete det hade gått.
Vilka känslor som jag återupplevde och den vetskap jag hade av att ännu en gång köra efter ännu ett dödssjukt barn till Lund.
Tänk om jag inte känt på mig att det var något som inte stämde med mitt barn? Tänk om de inte hade tagit min oro på allvar den dagen? Tänk om läkaren inte hade litat på sin intuition snarare än provresultaten? Tänk om inte röntgen tagits just den fredagen? Tänk om helgjouren hade hunnit gå på? Tänk om...
Då hade jag inte haft min fina lilla Olle idag.

Men det gick bra denna gång och vi fick åka hem med alla barnen från Lund denna gång.
Idag har vi kvar vår goa, glada lilla Olle. Ett år efter sin ettmånadsdag ❤️ jag är evigt tacksam.