RÄDSLORNA

jag kan inte svara för vilken rädsla som är störst.

rädslan för att glömma,
eller rädslan för att faktiskt minnas.

tio dagar tog det för henne att dö.
jag minns sammanlagt en timme av tiden.
de andra nio dagarna och tjugotre timmarna vet jag inte vart de blev av.

anstränger jag mig att låta bli att förtrycka så sipprar en del minnen genom och jag minns.
men med minnen kommer känslor.
smärtan gör sig påmind som något som stryper syretillförseln, smular sönder hjärtat och varenda känslenyta i hela själen får stryk samtidigt.
jag vågar så sällan bege mig till det tillståndet när jag minns,
för jag vet inte hur många gånger till jag överlever det.

hand i hand med att lära mig trycka undan minnen djupare och djupare med åren som går, där håller ångesten ett stadigt grepp.
jag fick så lite tid tillsammans med mitt barn.
75 dagar fick vi, och jag utnyttjade inte ens varje minut. 
jag var för godtrogen med att tro att vi hade hela livet framför oss ihop hon och jag.
jag tänkte att jag gott kunde unna mig en halvtimme här och där och få lite jävla egentid. 
hatar egentiden.

så tiden som återstår, minnen jag har av henne, dom trycker jag bort för att undvika känna - men tänk om jag glömmer?
tänk om de redan diffusa minnena blir allt svagare och suddigare? 
i takt med att tiden gräver ett djupare hål långt inne i själen suddas också stunder och ögonblick bort ett efter ett.

jag älter den stackars timmen av minnen om och om igen, både högt och i mitt huvud.
men hur ska jag få fram den andra tiden? känslorna och minnen som jag försöker springa ifrån, men desperat vill bära med mig. 
innan glömskan tar vid och smärtan breder för stor plats långt inne bakom fasaden.
hur?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0