6 ÅR SENARE

 
ensamt, kallt och sargat.
men vi var där allihop, sent på kvällen och tände ett par ljus.
”jag älskar någon som är död mamma” sa milo när vi iom hem.
 

SOVA

ikväll för sex år sedan gick jag och la mig, ensam, rädd och livrädd för att vakna nästa morgon.
jag var ensam trots Andre vid min sida.
jag var rädd för allt som jag inte ville förstå under dagen.
jag var livrädd för att behöva möta det oundvikliga nästa morgon, jag kunde inte ta in att det faktiskt kunde komma att hända. mig.
 
det hände mig.
hade jag inte fastnat i frågan ”ja, men vad gör ni åt det sen då?” utan lyssnat på informationen som gavs mig så hade jag vetat att det redan hade hänt.
men man ger inte upp sitt barn. hoppet sliter och tär en i stycken man man ger inte upp. man överlever inte sitt barn hur som helst.
 
men jag överlevde mitt barn.
jag lämnade henne där, kall, liten och alldeles död.
jag åkte ifrån mitt barn.
hon låg nerstoppad och utan liv när jag satte mig och åkte hem, utan henne.
stolen gapade smärtsamt tom när vi åkte hem. världens längsta bilfärd hem, och varje sekund tickade förbi och gjorde sig påmind. varje sekund med en död dotter gjorde ont.
 
gör ont. sekunder av snart sex år har passerat och varje sekund utan min varma lilla dotter gör lika ont. 
tiden läker inte sår. 
tiden rullar på och jag kan inte kontrollera den.
den rullar på och jag kan fortfarande inte acceptera att hon är död.
 
det som fungerar minst det är att jag inte får ihop att det var jag.
jag fäller fortfarande tårar och saknar dig så innerligt Tilda. 
men hur kan det ha varit jag som var där? och nu är jag här, sex år senare. 
det gör ont att leva, varje sekund i snart sex år. och det finns inget slut på det.

RSS 2.0