adbro

jag förstod nog inte att jag var chockad - tänkte att jag var nog rätt lugn bara, hade tilltro till skedet liksom. men där, pang, på julafton när Nova var ledsen och inte ville till mig. då slog det mig och hela min värld raserade. dessutom hade jag tagit ett par timmar ifrån sjukhuset för att fira jul med min familj - utan Tilda.

jag låg bara en stund därefter åter i en sjukhussäng med litet kilo Tilda på min bröstkorg. hud mot hud. tätt.

jag hatade det, att vara där med mitt lilla, lilla knytte, ovissheten, oron, alla nya intryck, nya termer, nytt folk, nytt isolerat sätt att leva. jag ville inget hellre än att bara få komma hem med mitt lilla barn och få vara hemma, leva normalt.

samtidigt förstod jag att jag är maktlös. inget! absolut ingenting kunde jag göra mer än finnas där för henne medan tiden gick. idag är jag så fruktansvärt tacksam över att jag bestämde mig där och då för att njuta av tiden och ta tillvara på den i lugnet på sjukhuset tillsammans med henne. och tiden gick ju faktiskt när jag bara tog det lugnt också och njöt av henne på neo. det var tufft och jävligt på samma gång, men det var ju bara att göra det och vara i stunden. för en dag blev hon stor och stark och redo att åka hem. nu skulle vi få börja livet på riktigt, nu skulle neo bara bli ett minne blott som skulle vara så liten del i livet att se tillbaka på.

idag är neo allt jag har. förutom två veckor hemma är neo tillsammans med Tilda de enda fina minnen jag har av henne. utan tiden på neo och de stunder som vi hade där tätt ihop njutandes, fast att det var jobbigt och jag bara ville hem, så hade jag inte haft några mysiga, lugna och nära minnen av henne. då ville jag bara snabbspola och komma ur det, idag är det allt jag har kvar av mitt barn.

så när jag idag säger att jag försöker njuta genom alla vakna timmar jag spenderar var natt tillsammans med Olle, så menar jag det verkligen. jag har ingen dödsångest eller oro att Olle (eller Nova eller Milo) ska tas ifrån mig, mitt hjärta orkar inte bära den oron. men jag insuper all kärlek och alla stunder jag har tillsammans med mina barn här, och nu. en vacker dag kommer jag sakna att vaka nätterna med Olle som skriker, jag kommer att sakna Milos frustrationsskrik, jag kommer att sakna Nova som jävlas med sina bröder. jag kommer sakna dagarna när vi bara bråkat, när ungarna inte gör annat än att sitta på tvären, när tålamodet är slut, när tröttheten är ett faktum och dagarna när jag bara önskar att jag kan ta en veckas semester ifrån barnen. för att varje stund, skrattandes av glädje eller gråtandes i frustration, tillsammans med mina barn är den enda tiden jag har med dom. livet är kort och väldigt skört, så varje stund är värd att ta tillvara på hur jävligt den än är. 

det krävs en känga av livet och jag önskar jag vore utan min lärdom, men jag kan inte ta mig ifrån mitt förslutna och mitt liv. jag kan bara prioritera min energi och fokus ❤️

"huu huu" sitter milo och säger med han kör med sin älskade tågbana.

eftersom Nova och Milo sover i Novas rum kan Milos agera som bara lekrum och det är toppen - framför allt för mig som har lite svårt att slappna av i för mycket röra. men här inne kan leken flöda utan att behöva plocka undan, akta sig eller ta hänsyn till något annat än deras leksaker och fantasi.

som många vet så har jag sedan ett år tillbaka engagerat mig i Prematurföreningen Helsingborg.

tanken var att gå med direkt med Tilda, när jag på riktigt identifierade mig som prematurförälder, Nova var mest bara tidigt född.

men Tilda dog. och lika glad jag var över att se alla de andra inneliggande barnens framsteg och se hur de repade sig från sina bakslag, lika ont gjorde och gör det att se vad jag fattas, saknas och inte får uppleva. tiden kommer ju fortsätta att gå...

men efter Milos resa och med Olle i magen valde jag att tacka ja förra året att ingå i styrelsen, jag hade ju redan byggt upp ett engagemang och en vilja att göra skillnad för andra föräldrar med vår historia som redskap.

 

sagt och gjort. efter ett år i styrelsen, ett år fullt av personliga bakslag på olika sätt och vis för oss alla där, blickar vi framåt mot 2016.

vår ordförande avgick och platsen stod tom, så med ingen kandidat så tog jag tid på mig att fundera för att till sist tacka ja till ordförandeskapet. och vilken ära! med resterande tio av styrelsemedlemmar så hoppas och tror jag att vi kommer kunna driva föreningens arbete med stolthet. 

 

så ser livet ut nu.

jag är hemma på heltid på föräldraledighet och har som förhoppning att kunna vara det ett år till. jag har alltid pluggat och arbetat lite grann med de andra barnen så nu är det vår tid, dessutom är det sista chansen nu i vår innan Nova börjar skolan. och när hon väl gör det så kommer det ju rulla på... åh, min stora tjej, måste du bli så gammal? tänker att mina barn kan väl alltid vara förskolebarn? skolbarn känns ju lite väl gammalt :)

 

barnen är hemma på heltid de också. hade det inte varit för Olles överstimulans så hade de varit hemma hösten också. men åtminstone får de vara hemma hela vintern och medan smittorna sprider epidemier. Olle är stor nu och jag är inte hysteriskt rädd för baciller, men influensa, RS och magsjuka kan han ju gärna vänta ett år med. annars måste han ju bygga upp ett immunförsvar någonstans ifrån... så med femårsverksamhet på förskolan för att förbereda barnen inför flytten till skolan så får Nova vara ett par timmar på förskolan var tisdag.

alltså, ibland när jag ska ta kort på familjen... en mular korvbröd och en annan "ler naturligt"...

men vi var i alla fall på Disney on Ice igår.

förstås gången, inte sista och definitivt imponerad!

barnen fastnade ju för paradnumret Frost ❄️

jag gillade hela upplägget men tyckte nog Ariel var härligare med alla färger och danser.

utöver dom så kom både lejonkungen och Peter Pan på besök :)

lika många kom med skräckhistorier om hur jobbigt och vilka stadier av helvete man genomgår.

och med handen på hjärtat så har jag nog upplevt hela spektrat fyra gånger om.

MEN! inte fan hade en jävel nämnt det däringa samvetet. det som växte och växer sig stort, det omvälver och nystar sig in i vart enda litet beslut man gör.

jag hade en bild, en ganska tydlig sådan, om hur jag skulle vara som förälder. vad jag skulle tillåta och vad jag absolut inte skulle stå bakom. 

jag fullföljde mina krav till en början när Nova kom, livrädd för att hennes första månad skulle vara avgörande för resten av hennes liv.

lite sant, brutalt maniskt.

sen hände det - jag insåg. jag började fundera på hur alla andra lyckades trots att de inte gjorde som jag.

och där kom det krypandes - tänk om jag skulle...

objektivt och som grundfilosofi tänker jag att med lite, lite vett och medmänsklighet så kan man inte vara en dålig förälder om man gör sitt bästa i det man tror är bäst för sitt barn.

sen att saker kan gå åt helvete ändå och man kan med facit i hand tänka att detta kunde jag gjort bättre, det är en annan sak.

för utgår man bara från att man gjort sitt bästa i det man trodde var rätt där och då så är man världens bästa förälder - sen är man ju inte mer än människa och vad vore charmen utan det?

kommer på mig själv vissa dagar att ifrågasätta smulor och dra paralleller till ungdomspsyket. 

jag försöker ta mig till mina kloka ord jag så enkelt och trovärdigt predikar både på arbete och för nära. för jag tror på dom.

men sen kommer samvetet och klubbar mig totalt. inte visste jag att man kan analysera skitsaker så förbannat mycket och se sig själv som ett brutalt misslyckande.

men jag antar att jag bara är människa, och jag älskar bara mina barn så innerligt, obeskrivligt, förbannat mycket att jag hade velat ge dom all lycka i hela världen.

men som sagt, inte var det någon som kunde yppa för mig att föräldraskap innebär rätt av konstant tillstånd av dåligt samvete :)

 

sa en barnlös Emma någon gång runt 22 års ålder...

"hej" säger en mer erfaren och realistisk morsa på 28.

men vet ni vad? aldrig förr har jag varit så harmonisk.

för första gången på länge länge kan jag uppleva tillstånd av lycka. inte bara glädje och vara glad, utan tillfredställelse med livet.

hemlighet? tiden.

tiden av erfarenheter, av lärdom, av mognad, av ålder, av arbete med vad JAG behöver.

och jag trodde förr, där bortom Tilda och pojkarna, att lycka var inför andra.

att tillfredsställa mina själsliga behov var utseende, sociala tillställningar, fasaden.

men nu har jag ödmjukt skrattat åt mig själv där innan jag fick barn, tänka sig att jag tror mig veta livskvalitet där och då.

så sent som i höstas, när jag var tvungen att lämna barnen på förskolan för Olles skull, att "bra, nu kan jag vara effektiv när de är där och njuta när de kommer hem" resultat? stress.

Nu! först nu kan jag känna att det är lugnt hos mig.

ja, det är fullt ös och jag är slut i huvudet när klockan blir kväll. men hjärtat och själen är laddat med kärlek och kvalitet.

jag steker ibland köpeköttbullar till lunch, jag skriker ibland helt opedagogiskt på barnen när känslorna tar över, jag låter de troligen se alldeles för mycket tv vissa dagar, jag ser dom ibland gå och sucka av tristess en hel dag.

men vet ni vad? acceptans. jag har accepterat att man kan inte vara en supermslimmad supermorsa med hög pedagogik och massa tid över för lattesnack och powerwalks.

jag accepterar att nu är livet här som småbarnsmorsa, med massa innehåll som jag egentligen inte alls står bakom.

MEN! när jag slutar behöva lägga all energi och all den tid jag gjorde på att fundera över att hinna, att orka, att göra - så har jag helt plötsligt en massa energi och en massa tid över att faktiskt prata med mina barn, umgås med mina barn, spela spel, läsa, vara ute, lära känna dom och visa dom varje dag hur mycket jag älskar dom. också.

och då är det värt att ha okammat hår och omatchande kläder, att steka garants köttbullar och äta lunch i soffan framför tvn fast solen lyser klart på himlen. också.

det är liksom okej - och förbannat jävla underbart.

det bästa som fanns var att kasta mig ensam ut i världen och tvingas till att träffa nya människor och ta mig an nya kontakter.

till viss del är det väl den ändrade livssituation som gjort mig bekväm samtidigt som jag blivit äldre och behovet ändrats.

men någonstans försvann en bit av mig, en bit av det sociala och törsten efter nytt.

påtvingade möten och nya situationer jag inte rår på, det som hamnar utanför min kontroll.

jag känner mig överfallen och inträngd.

jag känner mig påhoppad och utsatt.

jag är också fullt medveten om att detta bara är demoner som talar i huvudet och tar över kroppsfunktionen.

men upplevelsen är äkta. känslorna finns på riktigt.

hamnade i en föräldra(mamma)grupp idag på BVC där vi först masserade och sen "lärde känna varann".

gulliga mammor på alla sätt och vis men jag var inte mottaglig. fick gå en lång omväg hem för att återfå någon form av kontroll.

vill inte sitta där med mammor som är i sin bebislycka och förstöra den med min historia.

samtidigt vill jag bara skrika ut att dom ska vara så jävla tacksamma för det dom har. de ska fan se tillbaka på sin graviditet, förlossning och första tid hem och vara så glada för att de fick ha den.

de satt i sin lycka och normala historier. där satt jag och kände att jag var i helt fel forum. 

jag vill också berätta men kan inte, det studsar tillbaka för de kan inte förstå. de har rätt till sin lycka och jag ska inte rasera den med mitt bagage. 

Olle fick inte ens försäkras...

och där ska jag sitta med bebisar som är Olles korrigerade ålder och utbyta historier. 

jag förbannar mig hela vägen hem att jag utsätter mig för trängsel... men inser också att det enda jag kan göra för mig själv är att utmana och utsätta mig för dessa typer av situationer. någonstans ska det väl vara en del i läkning.

dålig sömn om nätterna, fel tid på året, hormoner... allt väller över snabbare än någonsin. känslorna har lekt hela havet stormar och jag har tappat kontrollen på allt. jag som är så beroende av kontroll... det är kaos nu. men jag tar ett andetag åt gången, en dag i taget. ger mig fan på att hitta ro och ta tillvara på all tid tillsammans med mina barn.

mina stora små bebisar - imorgon fyller Nova 5 och Milo 3. så mycket tid och energi jag lagt under dessa åren på att hålla ihop, på att orka, på att kämpa framåt. om jag bara kunde omvandla den tiden och den energin till stunder med mina barn. dom växer ifrån mig, du var ju nyss bebis Nova lilla ❤️

trots att jag inte riktigt är där än så beger jag mig ut ibland :)

och många känner någon som känner mig och har läst min blogg.

jag känner mig lika vilsen i dessa möten som de jag möter.

jag vet inte om jag ska tacka eller prata mer om det, 

med min rädsla för deras rädsla...

dessa sociala normer och regler...

kort och gott TACK!

för att du tar dig tid att läsa, bry dig och faktiskt berätta för mig.

jag är mer eller mindre mottaglig för att prata om Tilda,

oftast väldigt mottaglig och i behov av att berätta om mitt barn.

det ska mycket till för att det ska bli mer jobbigt än skönt.

så än en gång, tack för att ni vågar bry er om mina barn.

och jag vill prata. jag vill berätta.

om Tilda, om sorgen, om glädje , om pojkarna, om neo...

om oro, om livet, om döden, om känslor, om bearbetningen.

nej, livet går inte vidare. det tvärstannar där och då.

nej, jag har inte gått vidare. lär mig var dag att leva.

jag lär mig kämpa, jag kämpar.

jag lär mig finna glädje och mening i det jag har.

jag tror på livet egentligen, men har bara svårt att känna det ibland.

livet har inte varit lätt, men jag har valt att leva.

att hon dog var inte det värsta.

det som dränerade mig var tiden innan och tiden efter.

förstå mig rätt...

i samma stund som hjärtat slutade slå fick hon ro.

hon fick lov att få lugn, smärtan och kampen var över.

men att stå där innan orden fick uttalas...

jag bara såg och visste att hon kommer att dö,

mitt barn kommer inte att överleva fast hon lever nu.

jag skulle inte få lämna sjukhuset med mitt barn i livet.

hennes värme skulle bli kyla, liv skulle bli till död.

men jag kunde inte släppa hoppet - för hon levde.

hon var mitt lilla barn som låg där varm i livet,

för att snart dö och bli kall.

jag ville det skulle ha blivit gjort, men ville inte göra det.

ville ha det avklarat men kunde inte förstå det skulle ske...

inre kaos, panik.

men det hände. och hon sov så fint min lilla tjej.

att åka hem utan sitt barn,

plocka undan det som var hennes hemma,

städa ut henne ur vårt hem och än en gång leva som tre.

jag minns inte så mycket. varken av det eller begravningen.

jag fortsätter hoppas och tro.

men jag lär mig det varje dag.

vill inte stå likgiltig inför livet, för mina barn.

jag vill känna och uppleva allt som går tillsammans med barnen.

jag kan inte tvivla på livet när dom har sina framför sig.

jag har fortfarande dagar när jag har svårt att tro på morgondagen.

inte bara oro och ett skört mammahjärta spelar in,

för jag stod där och då med Olle och var tillbaka till Tilda.

känslan av att ställa sig in på att mitt barn kommer att dö,

den går inte att förklara, knappt uppleva så absurt ont den gör.

som i en psykos var jag helt troende att nu ska jag göra detta igen.

det slet undan allt det jag byggde upp under en lång tid.

jag mår bra idag, jag tror på mina barn.

jag litar på livet och har hoppet kvar.

men faller lätt tillbaka.

när hoppet är det enda som står mellan mig själv och verkligheten.

när hoppet gör fysiskt ont för att allt raserar

omkring mig och fast jag ser och vet så förstår jag inte.

men här och nu har jag mina barn.

så stunt i om det inte finns någon morgondag,

för nu kan jag njuta av dom ❤️

Facebook och instagram kryllar av semesterfirare.

och tänk - mössa förra veckan och nu kom sommaren.

kul för er - här är jag 

åkte igår efter lunch och hämtade hit de stora barnen.

så på våra 20kvm sov vi ännu en natt alla fem.

dundermysigt på alla sätt och vis, men dåligt med sömn.

de var hos Emma häromdagen och klippte luggen.

milo fick ta lite mer eftersom det var första frisörbesöket :)

Olle fick precis tagit blodprov.

även om tempen är tillbaka ner på 37 utan värmebädd,

så har han stunder när han är slö och dippar...

fas eller något som krånglar får vi se.

över 2kg landade han på idag - 2035g stor kille!!

det är inte min historia att berätta, 

så ber om utsäkt om jag låter kryptisk...

men att föda ett barn och inget blir som man tänkt sig,

utan en framtid av kaos, ovisshet och oro väntas

- jag önskar ingen det!

vi finns här, på alla sätt och vis.

och på något sätt så kommer det bli bra! ❤️

livet blev livsfarligt i samma stund jag blev mamma.

allt blev farligt.

aldrig förr har jag levt med så mycket känslor.

oro, rädsla, ångest, stress...

för där låg hon ju - helt hjälplös.

fullkomligt inkompetent att klara sig själv.

går jag nu kommer du att dö.

men där låg hon ju - mitt barn.

livs levande på mitt bröst.

nu är jag mamma!

och hand i hand med all obeskrivlig lycka och kärlek,

så kom andra spektrat av känslor och tankar också.

för varje tår som fälls längs mina barns kinder,

gråter mitt hjärta det dubbla,

för varje skrapsår som gör ont på deras knä,

smärtar det i djupet av min själ.

ett ständigt tänk plågar mig alltid

"mår mina barn bra?"

och tusen följdfrågor på det...

har dom varit trygga? har de fått känna sig speciella?

har de varit involverade? har dom vänner?

är dom omtyckta? fick dom tröst idag? 

har de fått äta sig mätta? har de ont? sover de gott?

man är inte mer än människa,

jag är bara mamma.

jag har ångest för igår och oroar mig för imorgon. 

men måste aktivt stanna upp och andas.

här, nu och inget annat ögonblick är vad jag har.

jag kan bara njuta av nuet och göra något av det.

det som komma skall imorgon kan jag inte styra idag.

det som hände igår har redan hänt.

en dag i taget. en stund åt gången.

jag vill inte ångra något imorgon som jag gjorde idag.

tänk vad kärlek till ett litet liv kan göra frågor stora.

jag älskar ju bara mina barn,

och hade jag kunnat hade jag skyddat de mot världen.

men verkligheten är närmre än så.

jag måste rusta dom att klara livet och världen.

lära dom hantera hinder, lösa problem,

och framför allt - njuta av kärlek och lycka här och nu.

jag tittar på Nova ibland och tänker 

"är du inte äldre tös?"

jag var 23 år när Nova föddes.

ung, men inte barnet själv.

tänkte rätt så annorlunda då, jämfört med idag.

hade ibland lite svårt att se nuet och var tre steg före.

stressande ibland, men var bara oerfaren av föräldrarollen,

ville ge mitt barn det bästa och planerade framåt.

jag var definitivt redo för livsomväxlingen,

fast jag stod i baren om nätterna och restaurangen övrig tid.

fast jag fram till plusset festa torsdag, fredag, lördag.

jag gjorde det för att jag kunde.

jag hade levt snabbt sen studenten och gjort allt,

allt jag behövde testa på som "ung och dum"

ibland kanske lite mer.

jag förstår folk tvivlade, och resten tycker jag är tråkig idag.

man förändras med föräldrarollen,

annars har man nog större problem...

och fem år senare är ju fem år till av erfarenhet.

men största delen som funderar på om Nova verkligen bara är fyra,

den grundar sig i sorgen.

förlust och sorg föråldrar oss.

att förlora sitt liv, sitt eget barn åldrar en med en livslängd.

perspektivet må ändras när man får barn,

prioriteringar blir nya och man ser på livet annorlunda.

men att förlora det liv, det barn man burit och fött fram,

gör perspektivet förbannat snävt och från nya vinklar,

gör prioriteringarna få men livsnödvändiga.

därför kan jag ibland titta på Nova och tänka

"fyller du verkligen bara fem? var är de andra åren?"

min själ är tung som en hundraårings.

jag har upplevt tankar och känslor fler än många gör efter ett helt liv.

men jag är faktiskt bara på mitt 28e år.

jag är inte äldre.

och jag har ett helt långt liv kvar framför mig,

ett långt liv att få se mina tre barn här och nu få växa upp.

jag ska vara med i varje steg de tar för att erövra livet,

utforska världen och andas vart andetag älskade och lyckliga.

ni är helt underbara ❤️

stressade iväg någonstans, handla det sista innan kvällen.

jag tänkte att jag är inte sämre...

så jag duschade, tog på nåt som inte  luktade varken svett eller mjölk.

knatade bort till Hemköp och införskaffade helgens kit.

det blev iaf en påse godis också :)

nu hämta jag in min Olle igen.

tycker det är så kul att vi får deja vu och kallar honom för milo,

och det får personalen här också - 2,5 år senare :)

då känner man sig hemma!

knöt sjalen idag - snälla Sara fick med den hemifrån.

van vid lite större barn så den blev lite slapp,

men premiäråket uppskattades kan jag säg.

tar vi närheten ett steg längre :)

 

det är ju midsommar.

Novas första midsommar firande hon hos mormor och morfar.

men vi band kransar och hade midsommarmys ändå.

andra året firade vi hos Emelie lite grann och även dagen efter.

de två kommande åren hade vi midsommarfest hemma,

ett gäng goa människor och alla barn var med.

vi har plockat blommor varje år och bundit.

förra året plockade vi i regn tillsammans med vänner från London.

sen band vi.

jag gillar midsommar - det är härligt firande och för barnen med.

men i år sitter jag här bakom persienner i tysthet.

jag njuter av att ha Olle på rummet och få mysa med honom.

men jag hade verkligen ställt in mig på att åka hem en sväng.

träffa lite vänner på middag och framför allt

- få träffa barnen! och Andre. 

men med magsjuka som lurat av jävulskap i veckan,

så vågar jag inte ta mig hem och träffa någon.

det faktiskt suger...

men söndag - tack gode någon om jag kan träffa barnen då.

åh, jag har sån abstinens efter dom 💔

på söndag tar vi sikte och laddar upp med godis och mys.

ska bara krama krama krama alla mina barn.

och jag ska få sova nära min man igen.

nu har jag ätit lite och ska hämta tillbaka Olle igen.

hoppas han sovit gott nu efter bad och mat.

 

över 1600g igen :)

nu har hormonerna tagit över min kropp.

allt (allt!) som går att relatera till ett barn hör mig svag.

tror jag samtidigt lider av abstinens efter Nova och Milo.

gått mer än fyra dagar nu sedan jag hade dom nära...

en fantastisk människa som var Milos läkare ett par gånger.

och han som släppte allt för Tilda hennes sista dag i Helsingborg,

som mitt i natten räddade livet på min lilla tös,

och åkte med henne hela vägen till Biva i Lund.

idag var vi där för att börja utredningen med Milos krampanfall.

han skickades vidare nu för epilepsiutredning.

lilla tappra duktiga pojke 💙

om några veckor ska Milo göra en sömn-EEG,

då vet vi mer! 

2 år och 4 månader prematur i vecka 30+6

och 89cm lång och 13kg tung! 

 

givetvis hade vi köpt med presenter från Disney

jag önskar aldrig mina barn sjuka,

men vissa dagar kan det vara mer lägligt.

idag är en sån dag med en sjuk milo och jag njuter.

feber och hosta som eftersviten av en förkylning i helgen.

jag förstår inte att skaffa barn för att man ska kunna ha "egentid".

jag har gjort valet att ha barn för att jag vill vara med dom.

jag menar inte att leva genom dom och bara vara mamma,

men livet är kort och tiden den springer.

jag märker redan hur Nova 4 år har större beroende idag

av att inte vara beroende av mig. hon vill själv.

det är en period som småbarnsföräldrar som är intensiv,

men lika fort kommer den vara över och jag vill njuta av den.

jag och andre tog beslutet att åka iväg fyra dygn själva,

inget självklart val att vara utan barnen.

men vi gjorde det och gjorde det bästa med det.

utan att det var på bekostnad av barnen fick vi vuxentid.

det är guld!

vi kom hem omladdade och med all fokus och energi för barnen.

nu dröjer det länge till nästa gång.

höst och vinter.

tiden innan jul.

Nova och Milo fyller snart år.

denna stora fina och så speciella dag. 

jag ser på mina barn och känner en så otrolig stolthet.

jag fylls av kärlek och av glädje.

samtidigt är det ju denna tiden.

1 månad och 10 dagar efter den 5 november är det den 15 december.

då skulle min andra skrutta fyllt år - hennes stora fina och så speciella dag.

vi skulle firat din 3årsdag.

när jag tittar på mina barn och känner denna obeskrivliga lycka och kärlek,

så inser jag också.

det var precis exakt en sån här liten människa jag saknas.

det var precis exakt en sån här människa jag skulle följa genom livet.

du skulle vara här Tilda lilla, hos mamma. och pappa.

du skulle leka med dina syskon och framför allt skulle du få leva.

jag förbannar döden varje dag.

jag förbannar hur det kunde vara mitt barn som gick sönder.

varför kunde inte du få leva som alla andra barn får?

varför fick jag bara 75 dagar tillsammans med dig?

hamnade vi i målartagen :)

"det är ju faktiskt kul att måla tillsammans" sa Nova.