MITT FOKUS IDAG
ELLER INTE?
jag vet ibland inte vad jag vill med bloggen längre.
den ger mig inget språng längre.
blir ingen ventilation till världen.
jag bara gnäller och klagar...
allt är ett projekt, ett stressmoment.
paranoid, orolig, ångest.
värst av allt är människor! konstigt man är själv...
god natt!
PLÅGAN
klart att jag har skuld.
någonstans finns där en ätande känsla av skuld.
men vem hade inte haft det?
lättnad. det var det sista jag kände. jag kände lättnad.
jag sitter bredvid min döende dotter.
som mamma sitter jag bredvid min dotter som precis lämnat livet.
lättnad.
det var en så otrolig tyngd som förflyttade sig från mina axlar.
idag ligger den tyngden över hela min värld.
svärtar ner, trycker bort, stoppar syretillförseln.
hur i hela fridens namn kunde jag känna lättnad?
idag känner jag inget. jag vet vad som finns där. men känner det inte.
jag behöver inte press, jag behöver inte stress.
varken tvång eller krav hjälper mig idag.
jag vet inte vad jag behöver, bara vad jag inte vill ha eller orkar med.
jag skalar bort mer och mer. ensamhet. jag och mitt inget.
andas, går ur sängen, stressar och sätter press på mig.
ställer orimliga krav som oroar och pressar fullkomligt sönder mig.
jag plågar sönder mig själv. skriker i tystnad. ler av smärta.
daglig kamp för mig själv, med mig själv, mot mig själv.
för jag har två barn till...
"when you feel so tired but you can't sleep
stuck in reverse
and the tears come streaming down your face
when you lose something you can't replace
when you love someone but it goes to waste
could it be worse?"
ALLT OCH INGET
jag har så mycket tankar. så mycket känslor.
men jag känner inget.
jag vill skrika ut och be dig lyssna på mig.
när du frågar mig så känner jag mig inträngd.
ett förbannat leende och något dumt sägs.
jag vill berätta allt. erkänna.
men inte ens hos min psykolog,
henne jag valde att gå till för att vara ärlig,
inte ens hos henne bryts murarna ner.
jag är fulkomligt blockerad och det målar min värld grå.
svartare och svartare.
så ja, vad kan jag berätta för er i hur jag är,
när inte ens att sörja i min ensamhet fungerar...
IMORGON
Då ska jag börja leva här genom igen. Lovar.
KAOTISKT
jag fäller tårar, det händer.
oftast när jag pratar, när jag tänker på Sophie, på Tristan.
när det kommer till Tilda minns jag fortfarande henne inte.
jag minns bara hur det var att hålla hennes lilla, kalla och döda kropp.
jag minns inte hennes värme.
att hon levde, att hon fanns i min famn, att hon var min.
det som får mig att känna liten klump i halsen nerifrån magen,
det är musik. när jag hör sångerna från begravningen.
Maja gjorde de så himla vackra och jag önskar jag kunde lägga de här.
att ni skulle få höra, känna de vackra orden.
jag önskar jag kunde sörja.
känna saknaden och känna smärtan.
men smärtan efter att ha förlorat sitt barn är för stor.
jag klarar inte det.
jag är av.
jag är ensam och jag ser hur folk i min närhet drar sig längre och längre ifrån.
jag mister en efter en.
jag klandrar ingen, jag förstår.
jag vet att livet rullar på, för alla och även för mig.
men det plågar.
hur kan världen bara rulla på precis som den ska?
mitt barn är död!
jag har inte förlorat ett barn, jag har förlorat mitt barn.
och jag orkar inte det.
SOLENS MÖRKER
