adbro

idag lyckades vädret bli bra mycket bättre än igår, om än lite blåsigt.
bestämde oss för en promenad idag, jag vaggade iväg med min kära familj.
inom storasyster och barnen, liten tur på Hembygdsparken och hej till Tilda.

igår var det hundra dagar kvar till lillebror kommer, tvåsiffrigt från idag...
imorgon är det dagen vattnet gick med Tilda, vecka 25+6. nu räknar vi dagar.
längtar efter att få ha min lilla bebis i min famn, känna andetag och livet.
lite svårt att njuta vissa dagar, vill bara ha mitt barn i min famn. känna att det går bra.
livet är så skört och det finns inga garantier.
jag vill bara känna hjärtat slå, höra hans andetag, veta att mitt barn lever.
Tilda är med oss, runt oss. och lilla Nova förgyller våra liv.

hon nannar i vagnen och jag bara längtar till jag får krama henne igen.
gå med och se henne leka. leka med henne och se henne njuta av livet.

ruggeväder och ingen hembygdspark idag om det inte ljusnar i alla fall lite.
så nu väntar vi på bättre tider med gasch å båbä :)

dagen är präglad av skola, öppna förskolan, förskolan och min skola.
så fort jag gjort vad jag kan med mitt examinationsarbete,
ska jag springa bort till Novas dagis och hämta hem min flicka.
sen ska vi handla - för i eftermiddag kommer Maja och leker.
Novas världens bästa kompis :)

ikväll ska vi båda familjerna ha taco-fredag.
det är väl vad man kan kalla kvalitet i denna "Nova-helg"
för denna helg ska bara vara Nova för mig och inget annat.
vi ska till Hembygdsparken imorgon - igen. det bästa hon vet!
(ni är alla välkomna att komma med, har redan fått med några)

jag vet inte hur jag ska säga tack till min man, ord känns ynkliga.
men TACK äskade André för den familj vi delar, livet vi delar.
allt fint, all kärlek och allt stöd jag har i dig.
jag älskar dig och kommer fortsätta med det varje sekund, var dag.

http://hd.se/landskrona/2012/09/25/en-sorgens-dag-i-billeberga/?from=rss

och orden är överflödiga.

vad vore en morgon utan mys i pappas säng med välling och nappar?
fredag fm och en sväng till öppna förskolan innan dagis för oss idag.

jag har kramat min vän genom de värsta av känslor idag.
jag stod bredvid när jag bara kunde se på.
jag såg hur själen vred sig och hjärtat brast i bitar.
att se henne gå genom känslor som ingen någonsin ska behöva.
spela upp bilder som ingen människa bör någonsin sett.
i varje sekund finns jag här och håller din hand Sophie.
jag finns här ett samtal bort för er alla.
det finns inget som inte går att släppa för att kunna vara hos er.

jag är så trött på att se sorg, uppleva sorg, att sörja.
jag orkar inte vara själlös, brustet hjärta och fälla fler tårar.
jag vill inte.

Sophie, jag vet vad du förlorat och jag vet din inre kaos.
men du och jag är olika människor, som mist olika barn,
av olika anledningar, på olika sätt.
jag kommer aldrig förstå, jag kommer aldrig att kunna hjälpa.
men jag är här.

och min lilla älskade Tilda bebis.
mamma älskar dig och du saknas mig lika mycket var dag ❤

vad säger man när det inte finns ord? vad gör man när handling inte hjälper?
vi må dela en sorg och olyckligtvis må jag veta vad det är att förlora ett barn.
men jag kommer aldrig förstå och jag kommer aldrig att känna så som du gör.
jag vet bara att det gör så förbannat ont och livet tappar all sin mening.
man är ingen och man kommer aldrig hitta tillbaka igen.
man är söndersmulad på bottnen och har man tur kan man bygga upp i spillror.

det är ren och skär hat. ilska, förtvivlan, förvirrig, sorg och smärta. varför?
räcker det inte nu?
förtvivlat försöker jag samla ihop mig själv för att vara en vän, en självklarhet.

att lämna Nova i tårar idag, det händer aldrig. och det var ett hugg i hjärtat.
livet är så skört. det är så oförutsägbart och förbannat jävla orättvist.
jag vill bara hålla om min dotter, viska att livet kommer bli bra och ge henne en puss.
men vi alla vet att jag ljuger.
för livet är inte mer än här och nu. och lika plötsligt kan det ryckas ifrån oss.
hur många gånger ska vi få det bevisat? det räcker!

varför känner jag på mig att Nova varit i farten...!?

det som gör ondast är inte min smärta, utan det är att veta vad min underbara vän går genom.
och nu förstår jag hur hjälplös man känner sig som vän som står bredvid.
jag vill bara kunna säga något, göra något - men inget gör skillnad.
jag vill bara lyfta bort all smärta och lätta sorgen och fylla ut saknaden.
så in i helvetes orättvist. räcker det inte? tog inte vi smällen hårt nog?
varför ska du, min fina underbara vän, behöva lida genom detta? ❤

att ett barn ska behöva dö råder inga logiska förklaringar på.
det är bortom allt vett och all tröst.
att Tilda var tvungen att dö finns det någonstans en förklaring till.
för henne var en frid det bästa som vi kunde ge henne. lugn.
av ren överlevnadsinstinkt har jag förlitat mig på just det.
det var Tilda. och nu kan det inte hända igen.
Nova hade klarat det som Tilda gick genom, hon är stark.
jag har tilltro till Novas vitalitet och tröstar mig med det.
förnekelse.
jag trodde på jämvikt i världen, vi tog smällen. vi förlorade ett barn.
nu kunde vi inte förlora ett till. inte någon i vår familj och närhet heller.
förnekelse. fel.

min bästa, finaste, fantastiska, älskade tvingades till det hon med.
på en bråkdel av en sekund, ett ögonblicks verk - där står hon.
hjälplös och ser sin son, full av livsglädje och sprudlande ögon,
hur hans liv rinner från honom och där står hon.
hjärtat utslitet, ensam, tom, och utan sin son.

mitt hjärta brister i tusen bitar - säg att jag hörde fel.
hur gör man nu? ord räcker inte till och handlingar ändrar inte ett skit.
jag ser min vän gå genom det absolut värsta, mest fruktansvärda.
jag står bredvid, jag håller din hand och jag gråter med dig.
livet är så skört, så orättvist, så fruktansvärt - hur?
hur kan det hända? hur får det hända? vem fan kom på detta?
hur kan man tro på livets mening? hur kan man lita på att Gud har en väg för oss alla?

åh min älskade fina du ❤ jag är hos dig, med dig.
nu håller jag din hand. och Tilda håller ditt barns hand och visar honom vägen.

dom två finaste barnen delar nu ett moln där uppe i himlen och håller handen.
på tok för små med alldeles för stora vingar och med glorian på sne.
älskade, älskade vän vad livet är orättvist
- och som jag håller din hand och lider med dig ❤

min dotter är inte ens två år och ser redan ut som en tonåring.
hon tvinnar sitt hår och faller i trans för hon tycker det är så skönt :)

hur jag mår? faktiskt så bra jag kan just nu. jag försöker.
det är klart att det är tankar som rivs upp när dagarna tickar på,
om åtta dagar gick vattnet med Tilda.
skrämmande men på samma gång lättare och lättare att andas.

skulle inte den förbannade RS slagit till mot Tilda just då,
så skulle hon varit som vilken liten 9 månaders tjej nu som helst.
kanske vägt ett kilo mindre men annars varit fullt frisk och vital.
hon råkade bara få ett släng av RS när hon var lite liten att fixa det,
och som läkaren sa - inte ens en tillgången bebis behöver klarat sig.

så givetvis önskar jag inte ännu ett på tok för tidigt fött barn igen,
men jag kan verkligen glädjas i var dag som passerar,
för jag vet om att (bortsett från RS) så kan det gå bra nu.
och alla dagar är guld värda...

liten växer uppenbarligen och han verkar otroligt pigg och alert.
jag tyckte Nova sparkade mycket - jag tar tillbaka det...
SF-måttet mätte i v24+1 hela 26cm - mitt på tvillingkurvan.
så det lutar åt att en stor och stark gosse frodas i magen min.
oavsett gillar jag att ha stor mage - samma mått hade jag v28+ med Nova.
liten lillebror - vi alla längtar så till du är färdigbakad!!
Nova ska "puscha" och "k'ama" dig. och du ska få massa "mölk".

idag är det dagen för Clay att få ett namn :)
på väg till Halmstad allesammans nu för dop i Snöstorp!

sen blir det raka vägen hem och svira om för kräftskiva.
mammor och kids tillsammans med papporna ska ha gille :)

och imorgon blir det bara en dag med oss, familjen.
hoppas på lite trädgårdsväder och innemys!
med liten i magen, Tilda i hjärtat och Nova i famnen säger vi: HELG!

det må ta en 40min hem,
men det är det väl värt när allt ska inspekteras, fickinnehåll som rönnbär.

hon är min bästa livlina.
jag har ingen annan att prata med.
inte för att jag inte har någon, utan för att jag inte vill. tror jag.
jag vill inte prata, vill inte känna, vill inte tänka. vill bara vara.

droppar små som sakta fyller upp en spann med vatten.
som att tippa den upp och ner hos kuratorn, så tomt känns det.
känslorna bara väller fram och jag snubblar över ord och tankar.
där är så mycket som bara finns och ligger och trycker.
och fast jag våndas i bilen på väg dit, tillåter jag mig när jag är där
att till allt jag har och förmår, prata och få ut all smärta.
jobbigt och tungt - men det är fan lika tungt att bära var dag.
och jag kan inte pausa eller sluta, om ens bara för en minut.
detta är jag - var sekund varje dag i hela mitt liv.

jag kan inte se ett barn gråta, jag kan inte höra ett barn vara ledset.
hela själen skriker och det gör så ont - ditt barn är ledsen!
nej, jag kan inte överbeskydda eller ge Nova allt.
världen fungerar inte så, jag kan inte forma henne till en värld som inte finns.
och hon kan inte hjälpa att hon råkade vara Tildas syster.
men är det konstigt att jag bara vill trösta och plocka ner månen?
jag tänker på de fåtal timmar, de ynka minuterna jag lämnade Tildas sida.
jag gick för att få egentid och andas ut en stund. för vad då?
jag önskar att jag kunde få tillbaka dom timmarna.
om så bara för en minut hålla min lilla flicka i min famn igen.
därför. därför värdesätter jag allt jag har i att få krama min Nova.
känna hennes varma lilla kropp i min famn, höra henne leva.
hon ska få vara den tvååring hon förtjänar och är värd.
men jag kramar henne lite extra hårt och luktar lite längre på hennes hår.
för allt kan tas ifrån.
och det kan hända så fort utan den minsta förvarning eller hjälp.

att läsa 3,5 år på högskola är nog krävande.
jag har läst, snart, tre av dom under tre graviditeter,
jag hade hade Nova på armen ett år innan förskolan,
jag var inlagd i två månader och jag förlorade mitt barn.
ändå står jag här idag och är klar med alla tidigare kursen,
jag är mer än väl i fas med kursen jag läser idag och har motivation kvar.
jag må ha storhetsvansinne idag, men fan vad jag är bra!
ska samla kraft och klappa mig stolt på axeln
- det kommer nog bli en pedagog och förskollärare av mig trots allt.

...ska bara ta ett års paus sen och bara få vara mamma!

...när det är som bäst!

...som jag trodde skulle gå långsamt utan planer.
foff, så var det måndag igen.

liten kille i magen är inte still mycket, sparkar och lever om.
sparkar oftast på okej sätt då han ligger med huvudet neråt,
med ryggen upp längs högersidan och sparkar mest kring naveln.
men en och annan sneträff på revben och annat ska givetvis kännas.
fördelen med små händer neråt är att slagen på urinblåsan är överkomliga ;)

annars tror jag att ligamenten har blivit min värsta vän, fogar med rent av.
jag har haft smärre smärtor med Nova och framför allt Tilda,
men först nu förstår jag innebörden av att det är tungt att vara gravid.
det är inte att rekommendera tre graviditeter utan uppehåll,
kroppen tar stryk! och jag känner det nu - för allt.
världens bästa Sara kom förbi med ett bälte så vi får se,
tänkte testa det och hoppas det kan avlasta och lindra.

ska till BM på onsdag och har nog lite frågor att ventilera med henne.
återkommer efter det med lite mer konkret kroppsfakta.
känner att jag fläker ut min fysiska kropp tillräckligt ändå här :)
apropå, en bild kanske hade varit på sin plats snart.
helt sjukt att det redan gått 24 veckor, och ändå så långt kvar...

var på, antagligen, mitt sista cervix-ultraljud idag. känns logiskt.
läkaren sa att påvisas inget innan v20 är det inte mycket mätningarna hjälper.
men sen är det ju inte en förkortad livmodertapp som varit mitt problem,
det är ju att jag bara haft två vattenavgångar helt utan förvarning.
om det var slumpen med Nova, infektion med Tilda
och inte alls behöver betyda något nu, ja, då har jag tur.

men det känns inte så. och det är befogat.
alla läkare har sagt åt mig att deras mätningar inte är till hjälp just nu.
att allt i princip ligger hos mig att känna efter och vara uppmärksam.
känns skönt och en trygghet i att bli trodd och bekräftad.
och mycket av krämporna är väl relaterat direkt till att detta är
tredje, tighta graviditeten med psykisk avspänning och stress.
men visst finns där indikationer som jag bara kan jämföra med erfarenheter.
och mina tidigare erfarenheter säger att något sker, sakta men säkert.
har dock lärt mig att ta det lugnt och lyssna till 110% denna gång.
det är inte jag som kan bita ihop, det är för hela mina familjs skull.
en dag full av sammandragningar och ont,
och allt jag gjort är att sitta i en skolbänk hela dagen i princip.
på arslet har jag spenderat min dag, och ska så fortsätta.

dock var ju UL bra idag, tappen 3,5cm och intakt.
moderkakan har förflyttat sig från mynningen,
och hade bra och jämn blodtillförsel.
liten såg pigg och hel ut, det lilla vi fick kikat på honom.
en liten kopia av Nova är han i magen, toklika drag!!

lite roligt var när läkaren säger "ni vet könet va?"
"ja" svarar vi och han säger "en flicka va?"
jag bara ler och tänkte, är han så stolt över paketet.
André lyckas svara att det inte är en tjej utan en pojke.
"jaha" säger läkaren och två sekunders förvirrad tystnad uppstår.
sen säger han "ah, nu ser jag - snoppen där och pungen där"
hehe... litet nervöst fnitter hann komma ut :)

var på, antagligen, mitt sista cervix-ultraljud idag. känns logiskt.
läkaren sa att påvisas inget innan v20 är det inte mycket mätningarna hjälper.
men sen är det ju inte en förkortad livmodertapp som varit mitt problem,
det är ju att jag bara haft två vattenavgångar helt utan förvarning.
om det var slumpen med Nova, infektion med Tilda
och inte alls behöver betyda något nu, ja, då har jag tur.

men det känns inte så. och det är befogat.
alla läkare har sagt åt mig att deras mätningar inte är till hjälp just nu.
att allt i princip ligger hos mig att känna efter och vara uppmärksam.
känns skönt och en trygghet i att bli trodd och bekräftad.
och mycket av krämporna är väl relaterat direkt till att detta är
tredje, tighta graviditeten med psykisk avspänning och stress.
men visst finns där indikationer som jag bara kan jämföra med erfarenheter.
och mina tidigare erfarenheter säger att något sker, sakta men säkert.
har dock lärt mig att ta det lugnt och lyssna till 110% denna gång.
det är inte jag som kan bita ihop, det är för hela mina familjs skull.
en dag full av sammandragningar och ont,
och allt jag gjort är att sitta i en skolbänk hela dagen i princip.
på arslet har jag spenderat min dag, och ska så fortsätta.

dock var ju UL bra idag, tappen 3,5cm och intakt.
moderkakan har förflyttat sig från mynningen,
och hade bra och jämn blodtillförsel.
liten såg pigg och hel ut, det lilla vi fick kikat på honom.
en liten kopia av Nova är han i magen, toklika drag!!

lite roligt var när läkaren säger "ni vet könet va?"
"ja" svarar vi och han säger "en flicka va?"
jag bara ler och tänkte, är han så stolt över paketet.
André lyckas svara att det inte är en tjej utan en pojke.
"jaha" säger läkaren och två sekunders förvirrad tystnad uppstår.
sen säger han "ah, nu ser jag - snoppen där och pungen där"
hehe... litet nervöst fnitter hann komma ut :)

ett par gånger de senaste dagarna har jag fått det bekräftat,
det finns ett par människor i min närhet som inget tar, bara ger.
någonstans i min bitterhet finns det ett par människor här,
som helhjärtat ger en kram och som ärligt bara bryr sig.
inte genom gester eller handling, bara genom ren omtanke.

jag kanske inte bryr mig om mycket, eller lägger ner energi på någon.
men heller tar jag inget för givet.
om det så är det minsta andetag som får min livboj att flyta än en dag,
så är jag ärlig och jag är så tacksam. och det är ni kära vänner,
ni som jag på något sett i all förvirring fann fokus och tilltro på livet.
jag har tappat många jag trodde var vänner, för jag bryr mig inte.
jag klandrar er inte heller, men ni har fått mig att prioritera om.
och en handfull genuina människor har istället korsat min väg.
tack.

ja, men hur fan tror du att det är?
jag lär svara "jo, det är bra" möjligen "jo, det är okej" eller "jo, det fungerar"

hade du det minsta lilla brytt dig hade du vetat hur det är med mig.
och då kan du väl med röven kunnat lista ut att frågan känns rätt futtig.
hur i helvete tror du att det är?

nej. detta var ingen ull-gullig graviditetsblogg. se om.
detta råkar vara jag som berättar hur arg, ledsen och besviken jag är.
livet är så förbannat orättvist.

men tacka fan för Nova, tänk om jag var utan henne.
då hade jag aldrig behövt att dag ut och dag in ta mig i kragen.
gör vad som krävs för att fungera som människa,
för att kunna säga att jag är en bra mamma som ger Nova trygghet,
stabilitet, en bra uppväxt och den största kärlek och tillit till sig själv.

så nej tack, jag behöver inte frågan "mår du bra?" bespara mig!

vi har inte bara normala "problem" i vår uppfostran.
jag kanske har en del pedantiska bitar gällande städ och ordning.
och det smittar tydligen genetiskt...

Nova kan medvetet kladda vid frukost för att få lov att torka.
så min konsekvens på detta beteende är att säga
"nej, men då får du inte städa upp efter dig själv när du gör så,
då tar mamma och torkar. aja baja..."
och när jag städar upp själv så inser jag ironin...

det sker inte idag och det kommer inte att ske imorgon heller.
jag kommer aldrig att komma tillbaka med bilda något nytt.
det kommer med största sannolikhet ta år att ens starta.
men den dagen jag vaknar och ger ett leende av glädje,
den dagen är början på det jag strävar efter idag.
den dagen ska inte slås i spillror för att allt annat är i det.
jag hade inte kunnat bry mig mindre om skolan,
jag struntar väl i någon annan och jag skiter helt i hur världen rullar på.
men en vacker dag ser jag den dagen och jag kan känna igen.
då gäller det att kunna förlita sig på att det praktiska fungerar,
och då vet jag idag vad som spelar roll, egentligen.

men med det liksom allt annat, jag vet. jag är så brutalt medveten.
men jag kommer inte i kontakt, jag känner igen.
jag är glad men känner ingen glädje.
jag har ont men jag känner ingen smärta.

man förstår inte, kan aldrig sätta sig hur.
hur svårt kan det vara att bjuda till?
jo, just precis så här svårt.
när ett leende kostar energi, energi jag inte har, då är det just så svårt.
då är det inte värt att le. när ett leende tar kraften att orka.

jag är så trött, så fruktansvärt trött på livet.
jag vill inte låta gnällig och otacksam, men jag är trött.
dagen man får barn förflyttas ens mittpunkt i universum.
livet och världen kretsen nu kring denna nya, egna, lilla individ.
mitt hjärta delades upp två och livets center fanns med två barn.
en försvann och halva jag med den. mitt barn är död.
hur hade du gjort?

hade inte halva jag delats upp, hade hela jag försvunnit dagen Tilda dog.
men leva ett helt liv med en halv själ, jag orkar inte mer.
vissa dagar fungerar, vissa dagar går bra.
andra dagar trampar jag vatten med näsan snuddandes vid ytan.
testa själv sitta bredvid ditt barn när dennes hjärta slår ett sista slag.
försök själv resa dig upp, borsta av knäna och se en mening med morgondagen.
det bara spelar ingen roll, finns ingen mening.

en liten Nova må ligga och snusa i rummet bredvid.
men Nova är Nova och varken kan eller ska vara mer än sig själv.
och jag älskar henne för det.

men mamma saknar dig Tilda, du saknas mig.
i hjärta och tanke finna du kvar, men i famnen är du borta.
för alltid.

sprang på min kära lillasyster på stan, som gladde Nova med sitt sällskap :)
hon kom precis från frisören och var härligt fräsch i håret
- komplex?
jag är så lat med mitt hår men vill bara ha en snygg frisyr. feg dessutom...
så med lite jävlar anamma från Lina kom jag på att ja, mörkt ska det bli igen.
vill inte ha grönt hår så mellanfärgar nu med rött och varför då inte testa RÖTT
...alltid velat men inte vågat - så nu blev lite syskonrivalitet tokrött hår på vänt...

"vem är världens bästa mamma, Nova?"
"momo"
"ja, mormor är världens bästa mamma till mamma"
"älka momo"
"älskar du mormor Nova"
"mm! Momo gasch"

vi hörs om fem timmar igen,
nu ska jag in i skolans värld...

där var första, och antagligen inte sista, revbenssparken igång.
fantastiskt skönt!
...med Nova tog det två månader efter förlossning innan smärtan lade sig :)

skolan kändes precis så bra som jag trodde.
dock glömde jag bort att med att vara här i fysiskt tillstånd,
kräver så mycket mer än fokus på skolan och utbildningen.
man ska vara social, engagera sig i andra, ta blickar, svara på frågor...
inte ens två timmar hann gå innan tankarna och koncentrationen flög sin kos.
jag kan inte annat än tacka att kursen innehåller mycket individuella hemmastudier...
tack!

om det är väder, fullmåne, andar eller sjukdom som spökar, vet jag inte,
oavsett har jag och Nova turats om att vända och vrida på oss natten genom.
Nova virrar ur sängen så man hittar henne helt snurrig lite varstans här,
och jag bara ändrar läge i sängen och försöker somna om...

att bara ligga ner, trött som tröttast, ger upphov till tankar.
jag kommer på mig själv i dumma tankar som bara gör mig bitter...
snart har jag varit gravid i tre graviditeter och vad har jag?
än så länge har jag bara ett barn.
missförstå inte, är det vad som krävs för en fantastisk liten Nova,
jag gör gladeligen om det gång på gång.
men alla andra jävla mammor som sitter där med lika många ungar som graviditeter.
det jag fick var en hjärtesorg som inte är av denna värld.
en bit av mig dog och försvann för att bara lämna tomhet - för vadå?
det kan stundtals göra mig så arg, så ledsen, besviken och frustrerad.

jag träffade en vän förra veckan,
vi kanske inte delar upplevelser, men vi har gemensamma nämnare i kampen.
barn och sorg.
det var så skönt att prata med henne, höra hennes ord.
att inte vara personligt arg på någon eller missunnsam för den delen heller.
men att få lov att vara människa och tillåta sig ha alla känslor som hör till.
få lov att bli flyförbannad, känna sig sviken, ifrågasätta livet och morgondagen.
att känna att det är okej. jag behöver inte be om ursäkt.
det är inte DIG jag attackerar, det är min situation och du kan hamna i kläm.

god morgon!

jag har inte tid att blogga på helgen,
för vi har fullt upp med båtbygge och kojor!