VAD SÄGER JAG?
satt i bilen med barnen idag och bestämde mig för att åka till brunnby.
på kyrkogården där ligger Juan begravd.
jag berättade för Nova var vi var på väg.
"varför är han död?" frågar hon.
jag svarar att - han lever inte längre.
hon tittar på mig i backspegeln och säger "men varför dog han?"
på en hundradels sekund hinner jag tänka:
jag klart det inte! vad säger jag nu?
min lilla flicka är uppväxt med att prata om döden,
för bara en stund sedan säger hon "mamma, jag vill inte dö"
kanske i förbifarten - men ändå så medvetet om vad det innebär.
hon ser min sorg, vet min smärta. förstår hur ont det gör att inte leva.
hur ska jag nu förklara? att han valde själv att inte leva, att dö.
i hennes lilla värld och det stora förståelse hon redan har om döden.
så ska jag berätta att det finns människor som väljer att inte leva,
som väljer döden och väljer att lämna sårade människor bakom sig.
och ännu mindre kan jag svara på hur det gick till.
det är så omänskligt smärtsamt att jag inte ens vågar tänka på det.
"han kunde inte leva mer" svarar jag henne.
är glad att jag hade solglasögonen på mig och glad att jag klarade det.
sen i tystnaden så inser jag katastrofen.
jag är glad för att jag visar min treåriga dotter det hela livet kommer att lära.
man är svag som känslosam. det är en eloge att inte känna.
vad fan är det för jävla bild att ge mitt barn?
till och med i vredesutbrott från hennes sida,
när hon står där och skriker och jag känner att ge av för fan...
ändå vill jag bekräfta, låta henne känna och ta tillvara på känslan.
för jag anser att det är viktigt. livsviktigt!
ändå sitter jag där, stolt över att inte visat kaoset i själen...
"ta hand om mitt barn"
viskade jag vid hans grav och tog med mina barn till bilen igen.
SKULLE VARIT DIN FÖDELSEDAG
så skulle det vara för två år sedan,
nu blev det lite väl mörkt, men min fjäril bland alla andra,
detta magiska datum som man går och räknar ner till i nio månader.
idag hade du redan varit död i min famn för två veckor sedan.
så det var det med den beräknade jävla dagen.
idag har jag satt Tilda hos mig...
tillsammans med sin Tristan. hand i hand.
flyg lilla fjäril flyg
& den lilla fjärilen hon flög
KOM VÅREN
lämnat barnen och går hem och lämnar vagnen.
åkrarna börjar inge känsla av vår.
MORGON
hämtade barnen med en smärre hybris igår
"ta kort på mig" och lägger av posen.....
"tack för idag, ses imorgon. ska ha sovmorgon så vi ses nio"
halv sex började morgonen...
nu blir det kaffe i sängen,
Nova har sina nya favorit "katten i hatten" på TVn
(tror ni hon vart mäkta imponerad när jag visade en bild på mig,
när jag för några år sedan var på universal och "träffade" karaktärerna)
Milo han är inte från denna familj alltid...
han är liten mister crazy som antagligen är överallt och ingenstans.
nu blir det att göra klart i lugn och ro.
andre är andra dagen tillbaka på jobb...
kan bli en intressant föreläsning om
statistik i eftermiddag.......
2ÅR
F***K**
stressar ihjäl mig för att få rätt på allt som de begär från skolan.
logistiken är fan inte en självklarhet.
kör fem mil för att mötas av
"oj, kommunikationsfel, jag trodde det var imorgon"
ja men din dumme sate, imorgon kan inte jag.
för imorgon har jag en jävla praktikdag att tvungen ta igen.
den tryckte jag in i mitt schema eftersom imorgon var ledig,
och idag var en dag jag skulle till Halmstad...
så nu sätter jag mig, efter att ha slösat en hel förmiddag,
i bilen och kör hem fem mil till för ett "kommunikationsfel"
inte vet jag, men hur i helvete kan 4/3 vara ett kommunikationsfel!???
4/3 är för mig en rätt jävla självklar 4 mars - IDAG!!!!
så, avreagerad.
TRÖTTFIS
äntligen (peppar peppar) verkar barnen blivit friska.
maken ligger dock kvar i influensan, men går åt rätt håll.
men det här med eftersviterna är skit - trötta som ålderdomshem ❤️
KRAFTANSTRÄNGNING
jag kan knappt hålla mig själv på fötter stundtals,
hur ska jag då klara av att lyfta någon annan?
nu tar vi sats...
BAKA BAKA LITEN KAKA
två nya tårtor till lilla Linn 1 år :)
