adbro

grillen laddad, kuddarna ute, bordet dukar och solen skiner.
känns som om vår valborgsmiddag kan komma att bli rätt så härlig!

säger stora tjejen efter första natten i stora bingen :)

det är så, dagarna fungerar och det går. jag biter ihop och är funktionell.
men det är jobbigt. det är tungt och förbannat energikrävande.
och det gör ont, det gör så ont.
korta episoder blixtrar upp framför ögonen om och om igen.
hisshallarna vi gick förbi till barn IVA från patienthotellet,
utsikten från fönstret i rummet där Tilda låg,
korridoren bort till dörren som ledde in till henne,
balkongerna som omringade innertorget och alla som gick förbi ovetandes.

jag tänker på att jag hade henne i min famn, mitt lilla barn
sen tänker jag på att jag saknas, fattas och längtar efter henne.
och det gör ont, så förbannat ont.

dagarna fungerar för jag har oftast tid på dagarna när jag är själv.
när jag är universums ensammaste människa med all tyngd på mina axlar,
när jag får sakna, jag kan hata, jag tillåts att bara sörja.
andra dagar är folk omkring, jag jobbar, jag gör saker, det är aktiviteter...
de dagarna äter sorgen upp mitt hjärta och min själ inifrån och ut.
jag är helt slut, fullkomligt utmattad och orken är helt borta.
jag blir fysiskt och emotionellt slutkörd och det finns inget som ger kraft.

så är det och där inser jag att jag inte är mer än människa.
jag är en sörjande moder som mist mitt barn. så är det.

vi och cirka halva Skåne tänkte vara pedagogiska och få gott samvete,
så vi slet ut ungar och picknick och begav oss ut på kosläpp,
jag Nova kusinerna Alfons & Ellie och min syster Anna med make :)

vi hade vårstädning och korvätning i grannskapet,
och barnen sökte upp vattenpölar och lattjade :)

är det någon brud med små 39stl fötter som har intresse av body toning skor?
jag kan inte ha mina, nyköpta och fina (oanvända) skor...

dessutom undrar jag om någon har lust att fiska Pearl Jam biljetter
till sommarens konserter här omkring och dessutom vill gå med mig :)

idag är en sådan dag när det nästan är skönt att träffa på korkade människor,
ni vet, få ur sin ilska genom att knäcka nöten för någon
och berätta hur fruktansvärt dumma i huvudet dom är

"in till stan bara"
"till vilken stad?"
"ja, denna"
"ängelholm?"
"ja..."
"säg det då från början så slipper det bli fel"
"eller så byter du jobb"
...tänkte tillägga "och går hem och ligger med din kärring mer ofta än sällan"
men denna gång fick den kloke busschauffören skonas...

tänkte på en självdestruktiv kväll med många glas vin och groggar.
får nog hålla mig till ett eller två, inne på 25e kuren nu för bihålorna,
borde nog överväga något annat snart...

när man bara inte kan sluta gråta för att tårarna rinner
när det blir så ännu mer så att andningen hoppar och allt snurrar,
dit kom jag igår när jag satt själv på Neo med Tildas tavla.
jag bara grät och grät och grät.
kunde inte samla mig förrän en halvtimme senare hos kuratorn.

det är en kraftansträngning. det är skitjobbigt och tröttande.
det är en sådan otrolig lättnad.
inte mycket, men en liten liten del av den tunga bördan i själen,
den sköljs med tårarna ut och för en liten stund blottas hjärtat.

det var jobbigt att träffa alla. lämna tavlan, det var tungt.
det är hjärtskärande att krama Eva och de andra. dom som kände Tilda.
utan Tilda.

konstaterade hos kuratorn att det som är absolut värst,
är att det finna inget gott i det onda.
möjligen små, små glimtar men de är inte ens i närheten av att väga upp.
smärtan, sorgen och saknades är så mycket större.
det absolut finaste, lyckligaste och bästa en människa kan
det är att skaffa barn, ett fint litet eget barn.
inte ens om jag så skaffade 50 barn till hade det tagit bort sorgen efter Tilda.
för det kommer alltid att fattas ett, jag kommer alltid saknas ett i min famn.
inte ens det bästa som kan hända en människa kan ge mig gott.
så då frågar jag mig, varför? varför fik jag inte behålla min Tilda?

lite glädje i sorgen :)

alla som legat på Neo har väl sett alla tavlor som pryder väggarna,
bilder och berättelser om alla små, små bebisar som hade bråttom till världen.
här är vår. här är Tildas minnestavla och tack för sin underbara tid.

i varje minut av den kamp vi genomgick på Neo,
fann vi styrka, kraft och ork i att tänka så som alla sa
"det här en jobbig, men otroligt liten del i det stora hela,
vi kämpar för Tilda, för att få hem en frisk och stark bebis"

my ass! hela illusionen slogs i spillror,
jag kämpar frenetiskt för att samla ihop alla små, små bitar av minnen.
tiden på Neo skulle bli liten och oväsentlig. fel.
helt plötsligt blev den allt. en hel livstid. vår enda tid med Tilda.
den blev inte "bara två månader", den BLEV bara två månader.
allt.

varenda bit av min själ och spillra av mitt hjärta formades på Neo.
framtidens konturer kunde urskiljas i dimman.
vi, som en familj på fyra. en mamma, en pappa och två barn i famnen.

och hur mår jag? givetvis skit.

anställningskrav:
den mest inkompetente och okänslige människan har störst chans till jobb.
andra plus i kanten är fullkomligt emotionellt efterbliven och utan empati.

det är ju helt jävla sjukt,
det fattas specifik information om varför sjukskrivning skulle vara befogat.
dra ur tummen ur arslet och tänk lite jävla längre än vad näsan räcker
skulle inte sitt barns dödsfall vara anledning nog för att behöva en månads sjukskrivning
- jävla idioter!

och rätta mig om jag har fel...

inget, ingen kan ersätta Tilda.
hjärtat skriker efter en till bebis, en bebis att få älska i sin famn.
själen och vettet säger vänta. vänta ett tag och sörj ditt barn.
vi är två föräldrar, med två själar, två hjärtan och två tankar.
men vi delar en sorg, ett förlorat barn, en framtid utan.
så länge det inte är problem med mat på bordet och tak över huvudet,
då finns där inga praktiska problem, inte för mig.

man pratar som förälder om livet före och efter man fått barn.
vi pratar om det ena livet och den nya livet före och efter döden.
när hennes liv sakta men säkert slutade att ta plats i hennes lilla kropp,
då förändrades hela min världsbild och allt värderades om.
mina barn ÄR mitt allt. vår kärlek ÄR vad som spelar roll.
som skapar mening och gör nytta, ger hopp om livet.
utan mina barn, utan min familj kan allt kvitta
- och detta menar jag. för detta känner jag inifrån mitt hjärta.
sunt förnuft säger att mat och boende är livsnödvändigt.
men åter igen, har vi det så att vi klarar oss,
då ligger allt krut, all energi, all min kärlek på min familj.

jag vill bara vårda och älska mitt barn. vara mamma.
en ångest faller över mig när jag inte är vid graven,
tänk om något hänt, tänk om någon förstört,
tänk om, tänk om...
graven är allt jag har kvar, en liten fyrkant på en gräsmatta.
det är allt jag har kvar mer än kärlek och minne att vårda av mitt barn.
Tildas grav är allt, den ska vara en konkret version av hennes minne.
kärleken ska omringa henne på denna lilla plätt.
ljus måste vara tänt, blommor måste ligga fint.
alla hennes saker, ljus, änglar, blommor, fjärilar - det ska vara fint.
bredvid sin urna grävdes hennes bok ner,
boken där alla skrev sin kärlek att låta Tilda ha vid sin sida.

min fina lilla flygande fjäril!

vi har gömt oss bakom sorg och barn nu ett tag,
inte för viktminskning utan snarare för att känna sig mer orkfull
har vi nu, från och med idag, gått på GI. en liten GI-detox :)
och då ser kundvagnen ut följande...

på väg till graven för att tända Tildas ljus hittade Nova en pinne,
den var väl utvald till Tilda och bestämd var hon.
när vi kom fram till Tilda pekade Nova och vi hjälptes åt att plantera.
så nu har Tilda ett fint pinnträd som storasyster fixat! <3

idag är det inte jobb förrän ikväll, om det blir öppet vill säga.
så dagen har jag och Nova spenderat tillsammans.
har en mysig lunch på Torstens uteservering nu,
och har precis varit på begravningsbyrån för att fixa Tildas sten.
även fixat 5 dygnsljus som Tilda ska få ha...

blev helt ledsen innan på kyrkogården,
Nova ser graven, pekar och säger Tilda.
sen vinkar hon, ger slängpussar, pekar i himlen och visar att hon sover.
hur vackert fint och sorgligt är det inte? åh lilla fina Nova!

Nova har play date med Maia.
nu har barnen somnat och vi sitter i goda vänners sällskap
ännu en helg består av vänner och goda viner, fint! :)

en sista promenad med min lilla kämpe i min famn.
denna gång kremerad i en urna.
vi sa farväl och sänkte ner henne på sin sist viloplats
min lilla fina kämpe sover nu gott, i lugn och ro.

vi, hela lilla familjen, tog en lunch på stan för att samla kraft.
"you were my strength when I was weak, you were my voice...."
dessa ord ljudar i högtalarna - kan man se de som en liten tröst?

det känns som en sådan förvriden känsla av lättnad.
vaknar denna morgon för att bege oss till Heliga Korsetts Kapell - igen.
nu för en sista stund av ceremoni, urnsättningen.
sen ska du få vila, min lilla fina älskade tös. vila i ro och bar sova.

ska bli så förvridet skönt att få en plats att gå till, till dig.
en plats där vi kan bara få vara.
lika fel, lika jobbigt, lika förjävligt är det.

vad jobbar du med!
nej jag jobbar med bestickräkning till bröllop :)

utan att blinka hade gjort ser gratis,
att det från början var för Tildas skull gjorde det oersättligt,
men när allt är skit kan jag faktiskt säga
att när det trillar in 10 000 på kontot känns det rätt bra.
femtio av alla litrarna som jag donerat till alla prematura bebisar,
är nu pröjsade för och en liten, liten belåten känsla lägger sig.

dom är jag fan ta mig värda, och de går oavkortat till familjen.
nu ska vi finna den lilla tröst i all sorg som trots allt finns,
och se vad vi har att älska och vara tacksamma för.

jag sörjer Tilda varje steg jag tar,
jag saknas henne vart jag än är.
förtvivlan.

förtvivlan sitter kvar var och när som på dygnets alla sekunder.
jag famlar mig fram och vet inte vad som kan greppas.

på fredag ska Tilda få sin sista vilan på denna plats, bredvid en liten pojk.
sida vid sida alldeles för tidigt.
klen, men en tröst, är att nu vet jag vart jag ska ta vägen.

vill jag släppa världen och allt den innefattar,
kan jag gå hit. till Tilda, på hennes plats.
inget annat som måste göras, inget runt som distraherar.
detta är Tildas plats, hennes frizon dit jag kan gå och bara vara hennes.

Blev tillfrågad av Emma om inte jag ville skriva av mig. Äh tänkte jag, den terapin har aldrig funkat för mig när saker och ting inte gått min väg.

Men vi ger det ett försök:

Vi delar ju trots allt denna resan, jag och Emma. Finns väl egentligen inte mycket jag kan skriva som inte redan blivit sagt av min kära fästmö.
Hon hittar ju orden precis sådär klockrent som bara hon kan. Men kan försöka skriva det med mina ord, från min synvinkel.

Tilda.. Denna enormt vackra skapelse som jag och Emma lyckades sätta till jorden, finns inte med oss längre.
När den livsuppehållande maskinen stängdes av, stängdes även en del av mig av. För alltid.

Jag tillhör inte längre den skaran människor som kan gå förbi en rullstolsbunden och tänka att vissa människor har sån satans otur.
Jag tillhör den skaran människor som förlorat något så värdefullt att inget någonsin kan ersätta det.

Jag har överlevt mitt barn, min värsta mardröm har besannats.

Jag försöker se ljuset i mörkret, försöker rulla sakta framåt. Tar det dag för dag och låter tiden ha sin lilla gång.

För mitt i allt detta har jag ett ansvar. Ett ansvar mot mina tjejer där hemma att vara stark. Att försöka vara den stöttepelare som dom behöver.

Tilda hade velat det...

Blundar jag kan jag se Tilda, höra hur hon ber mig att vara den pappa och man som Nova och Emma behöver..

Tildas önskan...

Jag är ingen superhjälte, jag är inte gjord av sten. Mina känslor finns där hela tiden och det gör inte mindre ont i mig för att jag tänker som jag gör.
Att försöka sätta på ett falskt leende funkar inte, men jag kan göra mitt bästa för att min familj inom sinom tid ska komma på fötter igen.

Man bearbetar saker olika som individ, och det gäller även sorg. Tror jag är en av dom lyckliga som kanske aldrig har fått känna på ordentlig sorg. Förrän nu.
Jag har svårt för att sätta ord på mina känslor. Tilda finns med mig hela tiden och jag är skyldig henne att va stark.
Hör redan folks kommentarer om att jag är också ett offer, jag behöver inte va stark!.. Men jag känner det inte så..

Livet måste gå vidare sägs det, och ja, livet måste gå vidare. Men det får ta den tid det behöver.

Tillbaka på arbetet och det är en terapi som funkar för tillfället. Behöver få tillbaka vardagen och tänka på annat.

Längtar alltid efter min familj, men den längtan som jag känner dagligen nu efter Emma och Nova vet jag är Tildas sätt att visa att inget ont som inte ger något gott med sig.

Tildas sätt att visa att de 3 månader vi fick med henne verkligen betydde något.

Hon kommer föra oss samman och vi kommer gå ur det här, starkare än aldrig förr.

Vi är en stark familj... Jag är välsignad med 3 underbara tjejer....

2 som fysiskt bygger ihop och 1 som ser till att det sker.

Älskar er alla 3!!

Andrè

det som gör mig mest förbannad är dessa leenden.
hur är det? hur går det? bra, bra och le.

känner paniken välla fram bara genom tanken på att jobba heltid.
det känns bra, det känns rätt att vara tillbaka med de mina på jobbet.
nu.

för lika bra som det känns att gå tillbaka till de vanor som sitter i ryggraden,
lika mycket får det mig att vilja kräkas.
vill inte bita ihop, vill inte blicka framåt, vill inte le och hålla fasaden.
det är skit, jag mår skit - punkt.
men livet går ju vidare, eller hur var det...

jag känner att efter två dagar i rad på jobbet är psyket helt slut.
jag orkar inte mer.
det tar så fruktansvärt mycket på krafterna att "leva vidare"
fysiskt, psykiskt, emotionellt...ja, inte fan vet jag.
vad jag vet är att just nu står jag i kaoset som uppstår efter att ha förlorat sitt barn.

...men nu vankas jobb.
jag trivs där, det gör jag. jag älskar få vara där.
men med autopiloten påkopplat känns det mer som automatik snarare än underhållning.

"åh så stor du har blivit, visst har du två barn nu?"

"ja, visst har jag det!"

"hur gamla är dina barn nu?"

"Nova är ett och ett halvt och Tilda skulle vara fyra månader"

en regel snarare än undantag - tystnaden.

det blir så fel. det är så fel.
men vem kunde veta? vem kunde gissa och ana?
jag avskyr dessa situationer - senast genomliden idag.
jag bara vill bespara den jag möter, vill undvika att behöva släppa bomben.
jag vill inte orsaka varken sorg eller obekvämlighet.

ett sunt resonemang bortom förvirringen.
jag är sorg. min historia är obekväm.
lev med det!
jag måste se till att leva. med det. utan Tilda.

God Natt

jag vill inte dö, absolut inte.
men jag är inte rädd för den, jag fruktar den inte heller.
jag satt bredvid Tilda när hennes hjärta sakta slutade slå.
lugn och fin mötte hon döden.
första gången någonsin under hennes sjukhusvistelse hade hon frid.
hon var så rofylld och kampen var över.
visst att det var en kamp hon inte klarade av att vinna,
men hon var aldrig så fin som när hon somnat in.

mitt hjärta slets ur kroppen och övergav mig för gott.
livets värde och dess skörhet blev så tydligt.
hennes ögon såg mig men själen var borta.
att lyfta sin döda lilla bebis upp i sin famn,
känna hennes kalla och helt avslappnade kropp,
det finns ingen logik. inga ord. ingen mening.
jag kramade henne, skänkte min kärlek, men hon kände den inte.

jag hade kämpat i elva veckor, allt för mitt barn.
det jag fick var ett hål, omöjligt att fylla upp.
en hjärtesorg omöjlig att trösta och en tår omöjlig att torka.

min lilla fina älskade tös, varför?

ny vecka framför oss! och nyklippt :)

älskar morgnar när man finner sin dotter inne i sin garderob,
rotandes i tvättkorgen med ett par trosor runt halsen...!?

såhär trevligt kan man ha på en middag :)
iphonen är i högsta hugget - men vad gör det i goda vänners lag?

Nova och Maja har fått busa och vi fått härlig tid med Kalle & Hanna.
god natt och trevlig helg säger vi.

när jag vaknade imorse och klev upp,
fann jag små söta kärleksbrev längs morgonens rutiner :)
det är livskvalité med sin husband to be kan jag säga.
älskar dig baby, mest och mycket mer än allt annat

tillsammans mot världen!

liksom Nova inte kan ta Tildas plats,
kan inte heller mina vänner göra det.
de kan inte lyfta bort sorgen från mina axlar,
eller plocka bort smärtan och göra det hela ogjort.

men från några närmaste vänner, de flesta jag vetat skulle finnas där.
från människor jag knappt trodde jag kände,
som helst plötsligt är de som kommit mig närmast och gett mig mest,
har jag någonstans givits ett ljus i tunneln,
en anledning och ett hopp.

det blir aldrig som förr, men det kanske kan gå ändå.
mitt ärrade hjärta kan komma att bäras med stolthet.
vem vet. men en liten gnutta hopp och tro på framtiden långt där framme,
det har Nova och mina vänner hällt levande när dagen är som mörkast.

den lilla någon som ligger en trappa upp och nynnar för fullt i bingen,
hon har idag fått hem papper.

nu bär hon med sig Tilda, inte bara i hjärta och tanke,
nu heter hon NOVA TILDA ADBRO

vi startar denna mörka måndag i kreativitetens namn.
fingerfärg med pensel och spegelvända tryck på A4papper.
tjusigt så!

i eftermiddag blir det lite barnabus med Oliver och Vilja :)
vissa dagar får Nova helt enkelt stå lite mer i fokus än andra.
framför allt när detta är första veckan utan 100% sjukskrivning.
André kommer återgå helt till jobbet imorgon. tiden får utvisa om det går.
jag ska också tillbaka till jobb, tillbaka till goa gänget på Klitterhus.
dock 50% sjukskriven april ut i alla fall...
kan säkert orka jobba mer men känner att jag behöver bibehålla processen.
måste vårda sorgen för att orka ha en normal vardag, iallafall i framtiden.

nu sussar lillan och vi pysslar i huset. lite sådana måsten ni vet...

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-2/2362100/images/2012/pic_197601160.jpg" class="image">

...men det var värt varenda betongkeps och glas vatten.
vi var värda en kväll utan barn och utan vett.
hade ett härligt gäng hemma på grillmiddag och drickspel.
sen avrundade vi kvällen på Bahnhof med många härliga människor.
tack! för att jag fick bara släppa loss lite och lämna verkligheten för ett tag.

så nu har vi hämtat en liten Nova hos farmor och farfar.
det blev en "frukost" på donken och Nova fick sin låda.
blir lika förvånad varje gång jag hämtar henne någonstans.
när blev min lilla bebis så stor?

där sitter skitungen Nova och äter.
hon ska spendera kvällen/natten hos farmor och farfar med kusinerna.
vi ska ha en väl värd kväll i vänners goda lag och långbord hemma.

GLAD PÅSK som man säger

att jag gör självklara saker som att vakna, äta, gå på toa, blinka och ha kläder,
det känner jag är rätt orelevant att skriva om.
att jag varje dag saknar Tilda, att jag tänker på henne,
på hennes sista tid på BIVA, tiden på Neo, tiden hemma och tillsammans,
att jag gläder mig åt att ha fått ha henne hos mig,
att jag förbannar att hon blev sjuk, att jag hatar inte ha henne i min famn
- det känns som att det inte behöver nämnas, för så är det bara, punkt!

att frustrationen, eller ilskan, sorgen, saknaden, minnena
att de ibland mer lite mer påtagliga än allt annat som är min vardags självklarhet,
det är ju det jag lyfter fram i bloggen.

att jag skrattat åt något i timmar som är orelevant i sorgen efter Tilda,
när jag varit förbannad samma dag i fem minuter över att jag förlorat henne
och jag då skriver om ilskan, betyder inte att bara den varit påtaglig.
jag är personlig och delar med mig om väldigt många tankar och känslor.
men någonstans i all kaos går mitt andra liv vidare.
parallellt med min sorg, ilska och saknad så går livet vidare.
mer eller mindre enkelt vissa dagar, men det gör det. måste det göra.
de dagar det inte påverkar att jag mist Tilda så går det obemärkt förbi.
då skriver jag inte heller om det...
det är när dessa parallella vägar slår sig samman och krockar
som jag väljer att skriva här om världsliga ting så som en macka till lunch.
för just den lilla mackan kan ha just den dagen påverkar min sorg eller vice versa.
...andra dagar kan livet rulla på samtidigt som jag förbannar saknaden.
då lyfter jag bara fram ilskan och låter lunchmackan vara osagd,
där med inte sagt att den inte fanns eller åts för den delen.

...förstår ni vad jag vill ha sagt?
detta är MIN blogg om mitt liv som mamma till två barn.
ett barn i min famn, ett änglabarn i mitt hjärta.

"hur är det med dig?"
"bra, under omständigheterna är det bra"
det hör jag mig själv svara gång på gång.
jag lägger till ett tröstfullt leende också.
BRA?! inte fan är det bra.
"skönt, livet måste ju gå vidare"
är mer regel än undantag att få till svar.
ja, livet må gå vidare - men skönt!?

inte fasiken kan man som människa tycka det är "skönt"
när ens vän förlorat sitt barn och påstår sig tycka det är "bra"...
för inte fan är det bra, inte någon jävla stans. det är skit!
...skulle jag mot förmodan tro det är bra ber jag ödmjukast
jag ber att ni haft så pass mycket vett i skallen att förstå
att en människa som förlorat sitt barn och mår bra - behöver psykvård.
för så jävla förbannat bra kan man inte må när ens barn har dött.
när man fått sitta och vyssjat in sin lilla, lilla bebis till döden...
och skönt är det definitivt inte - för ont gör det. så in i helvete!

en klen tröst är att Tildas mjölk kommer kunna hjälpa många små barn.
hittills har 50l tagits omhand och där är mer för dom att pastörisera.
känns någonstans bra att allt pumpande uppenbarligen gav resultat.

hoppas kunna stärka några små, små barn i alla fall.

när trodde man detta skulle vara verklighet.
"ert barn är nu en hög aska, varsågod och gräv ner i marken"

Nova har fått en skönhetsfläck.
första snubblingen som resulterade i ett sår.
lite stolt kan man inte låta bli att känna sig :) stor tjej nu ju!

jag kan inte likna mig vid en marionett.
jag kan snarare se mitt liv som en karaktär i Sims.
eller en robot som försöker smälta in i människovärlden.
en robot som inte kan känna känslor eller förstår dom.
som måste dölja detta genom att förlita sig på en människomanual.
denna manual som förklarar människans sociala interaktion.
vilka känslor som ska nämnas, kroppsspråk som ska visas,
ord som ska väljas och med vilket tonläge det ska berättas.

jag hör mig själv prata på.
tydligen har jag tolkat människan rätt och slagit upp rätt i manualen.
en känslosam människa som bryr sig och förstår.
okej...jag justerar tonläge, berättar. sätter ord på känslor.
jag vet vad som hänt. vad jag känner. när och hur jag känner.
jag vet och jag hör mig själv berätta.
den andra människan reagerar med tårar, interaktion lyckad.
...tydligen är det en hemsk berättelse jag berättar.
fruktansvärt och emot alla naturens lagar...
jag berättade rätt på helt rätt sätt, jag skapade en reaktion.
från den andra. för jag, jag känner absolut ingenting.
jag bara vet vad jag SKA och vad jag BÖR känna.
men jag är tom. känner inget. fullkomligt likgiltig.

jag vill inte veta av, inte kännas vid. det var inte jag.
jag pausade mitt liv dagen ett extra sträck var synligt på stickan.
sedan gästspelade jag i något annat liv, en annan värld.
det var inte jag, för jag bara återberättar. jag såg filmen.
mitt liv återupptog jag när vi begravde Tilda.
jag vill inte kännas vid att jag är sjukskriven och går hemma.
jag vill inte le och njuta på en underbar semester.
jag vill inte tänka på att jag förlorat henne.
att livet är annorlunda och jag alltid kommer saknas henne.
jag vill inte behöva. det var inte jag.

men hade jag fått möjligheten att spola tillbaka,
komma tillbaka och få allt ogjort, hade jag inte gjort det.
jag vill aldrig vara utan tiden tillsammans med Tilda.
jag vill aldrig glömma att jag haft min dotter i mina armar.
kärleken hon gav, skratten och värmen och skänkte.
jag fick ha min finaste lilla tös, mitt barn i elva korta men så fina veckor.

en dag med fult flåd...
HBG med Cissi - tack! fick massa fint prat...
sprang mina första, förhoppningsvis inte sista, kilometer.
nu har vi kikat hockey med Cissi och Lappen och ätit god middag.

eb dag med kvalitetstid och fokus på mitt liv här och nu, skön break!
nu ska vi hålla kväll, återkommer imorgon med bättre inlägg...
kärlek.

jag känner mig helt lost, vad gör jag? hur gör jag?
äntligen, måste jag få säga efter tre veckor, varit hos kuratorn idag.
funderar på varför man går hos kurator istället för psykolog,
jag menar, det ligger ju inte samma utbildning i bagaget...
oavsett vad tycker jag bra om kuratorn, Malin.
hon känns trygg. bra och för min del ställer hon rätt frågor.
hon verkar förstående men ändå mänskligt ovetande...
det finns medmänsklighet, hon verkar berörd. men ändå professionell.

jag ska inte påstå att hon var orolig,
men det kändes skönt att hon verkligen vill åt mina känslor.
hon pushar för att hjälpa mig luckra upp min dimma av likgiltighet.
hon vill få mig att känna och sluta stänga allt inom mig.
på samma gång förstår hon. hon förstår att det är en mental blockering.

jag har svårt att sätta ord på mina känslor jag inte känner,
berätta om det tillstånd jag befinner mig i...
jag vill försöka delge er om det tillstånd jag befinner mig i.
hur jag mår, hur jag känner, tankarna jag tänker...allt.
både för att involvera er i hur man kan må i att förlora ett barn,
men också för min egen del att sätta ord och våga prata.
våga vara svag.
jag hör minst en gång per dag; du är så stark Emma!
ja, det vet jag väl - men vem fan hjälper det?
sitter instängd bakom min mentala mur av tomhet,
den mur som mitt undermedvetna byggt och jag inte når.

jag ska försöka skriva, försöka få er att förstå.
försöka få mig själv att hitta mig själv igen.
finna känslor, finna sorgen, hitta mening och känna glädje.
jag ska försöka...

kan inte sova.
ligger och stirrar mig blind på min mobil, på min fina lilla tjej.
hon sover så gott...och jag saknar henne. så, så mycket.

...& Nova hjälper gladeligen till!

man ställs inför märkliga saker hela tiden i livet.
vi hann börja spara till Tilda och hennes myndighetsdag i sparförsäkring.
när vi skulle upphäva den fick vi papper hemskickat.
nu ska vi göra en anmälan om dödsfall, fylla i arvtagare, bouppteckning
...det handlar om min döda dotters 300spänn - lite väl överarbetat?
ja, man märker att man lever...
ska dessutom behöva förklara för Fittkassan varför,
varför är man inte är förmögen att arbeta...ja du, go figure...

en annan märklig känsla föll över mig idag också...
skulle skriva födelsekort till kusin Ellie.
från vem då?
jag vill inte verka psyko och låtsas om att mitt barn lever,
på samma gång tillhör Tilda familjen. kommer alltid vara mitt barn.
men hon finns ju inte med oss kroppsligt.
...så än så länge fick Ellies kort ha ett grattis, lycka till & änglavakt.
Tilda kommer alltid att vaka över sina syskon och sina kompisar <3

säger vi till ett par som fått världens finaste titlar!!
min fina och goa vän har fått en liten söt flicka med sin fantastiske karl!
grattis Anneli och Jakob till en underbar tid med mycket bebissnus,
jag är så glad för er att få uppleva ett litet mirakel :)

lik sin mor??