ETT DÖTT BARN
vad gjorde du för snart fem år sedan?
"äsch du vet, tog denna bilden bara"
detta är en bild på ett dött barn.
ett barn som inte längre lever.
mitt barn.
två timmar innan det togs så levde hon.
medicinskt sett.
för mig försvann hon helt 36 timmar tidigare.
då låg hennes kropp där och pumpade på i det tomma skal som fanns kvar.
maskinerna som gjorde att hon räknades som liv.
hon som låg där och bara stirrade mållöst ut i rummet.
munnen på glänt och hennes små händer som inte hade kraft kvar att hålla i sin mammas hand.
tio dagar tidigare hade hon varit hemma hos mig och haft hela livet framför sig.
levandes, tittandes och full av sitt egna liv.
det cirkulerar ungefär en miljon frågor i huvudet - varför mitt barn?
varför min Tilda? varför blev just hon sjuk? varför var det hon som blev en i en fåtalig statistik? hon var ju mitt lilla allt. jag älskade ju henne så mycket och hade kunnat ge mitt liv för hennes. jag hade ju varit villig att finnas vid hennes sida till mitt sista andetag. jag skulle ju ge hennes den bästa barndomen och ge henne hela världen. varför skulle hon inte få leva? varför var det hon som jag höll iskall och död? varför fick jag inte lov att fortsätta älska mitt barn? ett levande barn?
man ska inte vyssja sitt barn till ro för att hon ska dö ifrån en.
man ska inte klappa och pussa sitt barn för hinna förklara dom sista sekunderna innan döden tar vid att man älskar dom villkorslöst.
men så är det.
och tiden läker inte det sår det skapat.
REALITY CHECK
Idag för ett år sedan fick jag veta att jag skulle förlora mitt andra barn.
Såg hur läkarens läppar fortsatte röra sig och hur väggarna krympte rummet.
Försökte desperat samla ihop mina tankar och känslor, men de hade exploderat sig ut i hela rummet.
Det var aldrig en dödsdom och Olle han dog aldrig.
Faktiskt så vände han det så förvånansvärt bra en vecka senare att till och med läkarna häpnade.
Fast det spelade ingen roll där och då, ett år sedan i eftermiddag.
För när läkaren placerar akut, farligt, Lund, intensivvård och ambulans i samma mening så slog psyket bak ut.
Nu fick jag som jag önskade att jag fått med Tilda, om tio dagar kommer han att dö. Jag vet du att varje sekund tillsammans med mitt barn räknas. För varje ögonblick från om med nu utan mitt barn kommer jag ångra smärtsamt.
Det dygn det tog i Lund innan de kunde uttala sig om utbredningen av inflammationen, medan de arbetade för att slippa akutoperera honom.
Vi satt bara bredvid och i panik försökte läsa personalens kroppsspråk.
Det gick bra, det blev bra, det är bra.
Men ångesten över hur illa det kunde ha blivit, hur åt helvete det hade gått.
Vilka känslor som jag återupplevde och den vetskap jag hade av att ännu en gång köra efter ännu ett dödssjukt barn till Lund.
Tänk om jag inte känt på mig att det var något som inte stämde med mitt barn? Tänk om de inte hade tagit min oro på allvar den dagen? Tänk om läkaren inte hade litat på sin intuition snarare än provresultaten? Tänk om inte röntgen tagits just den fredagen? Tänk om helgjouren hade hunnit gå på? Tänk om...
Då hade jag inte haft min fina lilla Olle idag.
Men det gick bra denna gång och vi fick åka hem med alla barnen från Lund denna gång.
Idag har vi kvar vår goa, glada lilla Olle. Ett år efter sin ettmånadsdag ❤️ jag är evigt tacksam.
LIVET KOMMER IFATT
när man springer så fort. fort så in i helvetes fort.
ändå kommer det ifatt, livet. det jävlas och låter en få försprång, få upp hoppet - så kommer det med en sån jävla braksmäll.
just nu går det så trögt att jag nog rör mig baklänges trots att jag kämpar framåt.
det är rörigt. ofokuserat. det är ensamt, det är tufft, det smärtar och det känns alldeles helt tomt. jag famlar. vill bara få sova.
jag lyssnade på Nine Inch Nails - Hurt och sökte mig till en annan mamma utan sin bebis på Instagram.
det här är ett återkommande fenomen för mig... och lika jävla trögt varje gång.
men förstod att hon förlorat sitt barn och jag letar mig tillbaka till när barnet levde.
jag plågar mig genom alla korten när man är intet ont anande för att sedan hamna mitt i chocken, rakt ner i smärtan, in i mörkret.
kan hjärtat gå sönder på riktigt så gjorde det då. precis som alla andra gånger jag gör så.
jag kan inte svara om det är ett sätt att trigga igång en känsla, om det är rent jävulskap och en självdestruktiv handling eller om jag desperat letar efter ett sätt att ändra det förflutna.
ni vet när man ser Titanic och man sett den tio gånger innan, så hoppas man genom halva filmen ändå att denna gång klarar båten sig, nu överlever alla.
jag sitter på en bänk och liksom bara ser mig själv göra saker och gå genom livet. trevligt.
dessa stunder när barnen är i full gång själva, Olle sover och allt är gjort hemma så en kopp kaffe i soffan i lugn och ro kan hinnas med. smack, där var livet ifatt...
skit.
AMMANDE BEBIS
min lilla plutt börjar närma sig åtta månader.
korrigerat är han drygt fem månader...
med det mesta ligger han någonstans mitt emellan och med maten lika så.
han helammar i princip fortfarande, med en portion gröt om dagen och någon liten smakis här och där.
hade jag kunnat hade jag nog bara ammat honom, men trots bra viktuppgång så blir han nog inte helt mätt på mjölken så det gör stor och bra skillnad med gröt. han får bli riktigt mätt :) så det funkar, frukt fungerar, hemmagjord mat går bra - men all sorts burkmat ratas just nu. och ja, det är väl på gott och ont när man inte alltid pallar vara supermorsa när jag gör lunch till kidsen, lunch till mig och så ska jag mixa till honom också. så idag stod storkok på schemat och frysen är nu fylld men små portioner :)
Olle tog både flaska och napp kanon när vi kom hem från neo. det höll ett litet tag sen kläckte han ju att det substituerade ju tutten så nu är han nappfri och vägrar flaska, oavsett mjölk eller välling...
natten fungerar ju sådär. jag har prioriterat sömnen länge nu och låtit honom docka till vid tutten, bara han sovit. så även om han somnar och sover bra själv på dagarna nu (peppar peppar) så kämpar vi på nu om nätterna att sova utan tutten. well, sömnen just nu är inte på topp - men det går åt rätt håll.
så det är min lilla bebis nu och hans tuttars vardag :)
IBLAND TROR JAG...
jag tror, men mig själv som referensram,
att det är okej att bara få känna.
att man ska fortsätta kämpa, förbli stark och ha tilltro till livet
- det är okej att känna att man inte pallar det.
få bryta ihop, tycka livet är skit och framtiden är becksvart.
tappa tilltro till sig själv och allt annat som rör sig.
ibland i dessa stunder behöver man inte få höra samma sak
"du är stark! du fixar detta! det kommer bli bra!
det som inte dödar härdar! kampen gör dig bara starkare!"
pepp och självuppfyllande profetia i all ära,
men ibland behöver man bara någon som sträcker ut sin hand,
som erbjuder sig en axel och som tillåter en att känna.
någon som bekräftar känslorna utan att försöka skugga över faktumet.
man sitter där och gråter, tycker livet är lönlöst av en anledning.
någonstans vet man om att det finns hopp,
annars hade man gett upp.
men ibland är det bara svårt att ta till sig det.
ibland behöver man bara få vara här och nu i det.
det är lätt att kalla någon stark som man ser har gjort något.
det är enkelt att säga att kamper bara stärker
- men jag tror att det som man inte kämpat sig genom,
det måste också få bekräftas.
och det måste också få finnas med, och vara okej.
men jag tror också att för att kunna se det goda i livet,
att kunna ta till sig stöd och hjälp mot det goda,
så måste man får lov att ta alla stegen dit,
att få känna alla känslor i hela sitt register.
först då tror jag att man kan tillåta sig själv ta åt sig.
se sig själv som stark, känna styrkan i kampen,
tro på morgondagen, orkar kämpa några fighter till.
jag kände mig aldrig så svag som när någon sa att jag var stark.
jag tänkte i mitt mörker
"om detta är styrka, hur jävligt är det då om jag skulle bli svag"
man ser vad folk presterar och det är fint att peppa någon,
men ibland, tror jag, att man måste våga som medmänniska.
våga se smärtan, känna med och faktiskt
stå med i det mörka, finnas där istället för att gå och tända lampan.
UR MAMMAHJÄRTAT
vaknade härom morgonen av en liten varm hand.
den sträcktes upp och letade efter trygghet längs min kind.
liten, varm och så mjuk stannade den på min haka.
tryggheten var funnen och liten bebis suttade nöjt i sömnen.
Olle låg på min arm intill mig, hud mot hud.
så liten, så oskyldig.
ett litet fint oskrivet blad.
jag brukar inte lägga mig i politik.
det jag kan om det mesta är genom media,
och den har ju en förmåga att vinkla och lyft specifika bitar.
men detta med flyktingkatastrofen
- jag har något att säg, det påverkar mig!
därför måste jag bara säga något,
från en mammas hjärta.
jag tror, att alla människor föds goda,
jag tror att barn är oskyldiga och bara söker kärlek.
kärlek, trygghet och bekräftelse.
ändå finns det människor som för mig är fruktansvärda.
det finns människor som klarar av att kränka andra,
att plåga, att skada, att döda, att intetgöra existens.
de torterar och de gör livet till misär för andra människor.
de driver tusentals människor på flykt,
flykt från trauma och minnen som aldrig kan blekna.
det påverkar mig här hemma i trygga Sverige.
de plågar mig att se dessa fruktansvärda människoöden,
och att det är människans kraft som står bakom misären.
ser soldater våldta barn, tortera mammor,
döda pappor, driva människor på flykt i panik.
och alla dom människor har varit nyfödda.
små, oskyldiga, oskrivna blad.
vad hjärntvättas de med för att vara kapabla till detta?
de är människor, precis som du och jag.
jag plockar upp min lilla bebis hand och håller hårt.
liten varm och kärlekssökande hand i min.
jag ska ge dig alla förutsättningar jag kan,
för att göra dig till en vacker själ, en god människa.
jag önskar jag kan isolera dig från allt ont som händer runt oss.
SMÅBARNSSANNING
på sociala medier romantiserar man det
"#kvalitetstid med liten fis"
sanningen bakom var snarare
#bajs #nerskiten #lactulosenfungerar
😂
VAR ÄR ER FÖRBANNADE JÄMSTÄLLDHET NU, FÖRSÄKRINGSKASSAN?
hej, ja, det är jag igen - gnällkärringen.
kan nog rabbla upp fler saker som är förjävliga,
än gånger som faktiskt det har fungerat smärtfritt.
men nu får det väl för fan vara nog!
först divideras det om att de ska binda 60 dagar per förälder,
istället för dagens 30 för att det ska bli "jämställt".
ni tror på allvar att en "pappa"
(för det är väl alltid mamman som stackarn går hemma,
medans pappan det manssvinet jobbar och kommer undan
- jämställdhetstänk...)
som inte vill vara hemma kommer utnyttja dessa 60 dagar?
ni tror inte att det blir ytterligare 30 dagar som brinner inne?
att det kanske är barnet som förlorar 60 dagar med en förälder?
att det kanske inte går tvinga alla att vara hemma?
och det kanske inte bara beror på ovilja utan är en praktisk fråga?
det kanske är så revolterande att det faktiskt är så,
att i vissa familjer VÄLJER man att dela upp det så
- att mamman vill vara hemma och pappan vill jobba.
och tänk, att i vissa familjer så kanske det funkar.
och, håll i hatten, är jämställt för den familjen.
ekonomi, personlighet, funktion, praktik...
familjer är rätt individuella,
och vissa människors val kan staten inte styra.
provocerande tanke?
nu med Olle så går detta under VAB på sjukhuset,
intyget ger oss dessutom båda rätt att VAB samma dag.
idag gick beslutet genom att jag blev godkänd att VAB
(tog bara 26 dagar utan pengar och två påminnelser...)
jag såg att jag fattades pengar och frågade varför.
till svar fick jag att det beräknas på föräldrapenning...
för skulle han inte varit född för tidigt,
hade han inge varit i behov av Neo, och jag hade varit föräldraledig
(hade han inte varit förtidig,
hade han varit i magen och jag jobbat...?)
men jag förstår hur de menar.
men vet ni det underbaraste i detta?
jag frågar hur min man fick hel VAB på samma dagar, samma barn.
vet ni vad jag får till svar då?
"ja, man han skulle ju jobbat.
han skulle väl inte vara hemma om det var en fullgången graviditet?"
nej Gud nej, usch och fy...
inte hade väl vi varit så fräcka och provocerande?
en pappa hemma med sitt nyfödda barn?!
och mamma lämnat dom ensamma för att jobba!?
självklart ska reduceringen pga av föräldraledighet vara på mig,
givetvis ska det ska per automatik utan att fråga,
för vem är så korkad att låta pappa vara FÖRÄLDRAledig?
tack för mig
/Emma, mamma, kvinna
- lika bra förälder som en pappa.
DIY BABY NEST
finns sjukt många fina baby nest att både köpa och sy. 
simple as that!
här på Neo byter man sängkläder var dag för hygienen.
här snurrar man dina egna baby nest.
detta tog jag med hem och hade i sängen, vagnen, vaggan...
nu har jag sjukhusets saker här,
men hemma använde jag filtar, babylakarn och handdukar.
simple as that!
nu har Olle värmesäng och har sitt nest där i.
när han ska samsova med oss bäddar vi upp ett nest mellan oss också.
ett nest har man, framför allt till premarurer,
för att bona om dom och ge dom trygghet.
mororeflexen (fallreflexen) slår till konstant på premarurer.
dom är väldigt flaxiga och spretar med ben och armar.
de ska ju ligga inbäddade i livmoderns trygghet.
så därför är det viktigt att de har något som tar emot fötterna.
det är viktigt att armarna inte kan vifta okontrollerat.
de behöver något att kunna greppa och hitta trygghet i.
det är med andra ord jätte skrämmande upplevelse för dom att flaxa.
detta är behov som även en fullgången bebis har.
tänk dig själv att kastas ut i denna oändligt stora, livsfarliga värld!
men givetvis är en fullgången mer mogen för nya världen.
men det är inte fel att anamma lite av Neos kunskap...
så när Olle bäddas ner får han en tunn filt först,
den ger värme, närhet och något att hålla i (och bläckfisken).
sen får han något som spänner åt honom, räcker med tygremsa.
överst får han ett lite större tjockare täcke som behåller värme.
så de få stunder han inte ligger KMC hos mig,
så ligger han nerbäddad tryggt i sin värmebädd.
(även om han inte är speciellt förtjust i den, ska vara mamma...)
dageb tips och trix :) en uttråkad midsommardag.
nu ska jag dusch och vänta in mormor och morfar.
VÅRT FREDAGSMYS
mina finingar 🌸
alla andra gjorde sin fina,
stressade iväg någonstans, handla det sista innan kvällen.
jag tänkte att jag är inte sämre...
så jag duschade, tog på nåt som inte luktade varken svett eller mjölk.
knatade bort till Hemköp och införskaffade helgens kit.
sill, potatis, jordgubbar, fläder...
det blev iaf en påse godis också :)
nu hämta jag in min Olle igen.
tycker det är så kul att vi får deja vu och kallar honom för milo,
och det får personalen här också - 2,5 år senare :)
då känner man sig hemma!
knöt sjalen idag - snälla Sara fick med den hemifrån.
van vid lite större barn så den blev lite slapp,
men premiäråket uppskattades kan jag säg.
tar vi närheten ett steg längre :)
sondning och Kangaroo Mother Care (KMC)
enligt läkaren en stor anledning till Olles framsteg
DENNA EGENTID
jag måste bara få klargöra min åsikt i frågan,
jag vet inte om vår resa bidragit till att jag provoceras,
men i ärlighetens namn - egentid...
och såhär menar jag,
nej, du kan inte skaffa barn för att du vill ha egentid.
egentid existerar inte - eller borde inte få existera.
det är inte en film du går och hyr när du väljer skaffa barn.
det är du i andra hand i samma stund som den blir till,
för alltid.
du kommer leva och dö med detta barnet.
detta är inte ett livslångt åtagande så som en tatuering.
detta är på riktigt. detta är ett liv. din människa du skapat.
ett privilegie, ett mirakel, en gåva, du ska vara tacksam.
med det sagt menar jag inte att du inte är viktig för det.
för det är du. du är ditt barns viktigaste människa.
ingen kan ersätta dig.
du ska må bra, du ska ta hand om dig själv.
du ska se till dina behov och inte glömma bort dig själv,
för att du valt att skaffa ett barn till världen.
det är ditt ansvar som förälder, punkt.
jag säger inte att jag är en verklighetsvriden mamma,
hade jag fått välja ett ord att beskriva mitt liv som förälder,
då hade det definitivt inte varit "roligt".
för det är det inte. det är skitjobbigt!
det är okej att tycka det.
det är logistik, det är förmaningar, det är skrik,
det är mat, blöjor, bråk, städning, kostsamt...
men det hänger liksom med på köpet att skaffa barn.
och lika många gånger jag dragit lättnadens suck,
när barnen äääntligen somnat och jag kan andas ut.
lika många gånger och fler därtill, så vägs det upp.
det vägs upp av kärleken.
av belöningen att se sina älskade små växa sig stora.
se hur de utvecklas att bli sina bästa små jag.
tiden går så vansinnigt fort, Nova är redan på sitt femte år.
femte!
fatta att snart kommer hon bli en egoistisk tonåring.
då kommer jag all tid i världens till egentid,
och kommer antagligen inte att vilja ha den alls.
jag njuter av mina barn, trots allt kaos de innebär var dag.
jag älskar varje sekund sen Nova föddes,
fast att jag ibland blir gråhårig på barnens envishet och trots.
men jag älskar ju dom, mer än något någonsin går att förklara.
jag vet att jag är villig att dö för mina barn,
jag har varit där.
jag upplever inget som kvalitetstid,
så som jag gör när jag får spendera den med mina barn.
ingen middag, ingen träning, inget socialt umgänge
kan väga upp kvaliteten som tiden med dom ger.
ta dig tid till dig själv, vårda ditt välmående.
men aldrig på bekostnad av dina barn.
plågas du av dåligt samvete konstant?
stanna då upp och prioritera om,
ditt barn har aldrig bett om mer än din kärlek och din tid.
livet är här och nu, barnen är här och nu.
njut av dom, du har skapat dom själv.
skaffa inte barn för egentid,
det finns där gott om innan du tar dig an det åtagandet.
KOMPETENSUTVECKLINGSDAGAR
efter en av två långa, men givande dagar, 
ligger jag i mitt rum på Hotel Tylösand och laddar om.
mina kollegor är och badar och glider på spa.
jag är jag, i lugn och ro.
JOHAN KAARME
efter vår intervju igår fortsatte temat med deras barnläkare.
Johan Kaarme fick svara på frågor angående RS och smittospridning.
vilken fantastisk människa och otroligt professionell läkare.
han fångade upp vår historia och berättade om viruset,
han berättade om riskerna och vad man kan göra för att förebygga.
det var ingen skrämselpropaganda, heller inte någon underskattning.
han var saklig, vettig och fick fram vår önskan och budskap
så som vi önskar att folk ska ta sig till vår historia.
se klippet här http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/hur-skyddar-jag-mina-barn-från-rs-viruset-3055762
vi fick pratat en hel del med Johan bakom.
en empatisk och varm människa - fler bör se upp till sådana läkare.
vi fick ju även sprungit på Yohio som hade en intervju efter oss,
Nova skulle ta kort och blev väl lite star struck
så jag fick rycka in och ta årets mest kärleksfulla bild.....
JULEN
julen är bitterljuv.
barnens glädje är obetalbar.
deras strålande små ögon som tindrar.
de är pirriga och så upprymda av förväntan.
men det här med julefrid, ja, jag vet inte...
tänker mest att det är massa måsten och tvång.
var är ledigheten? lugnet?
men det är ju bara jul en gång om året.
jag är inte en bitter människa.
men det händer saker nu.
när jag får tid till bloggen är all den tid jag också har att tänka.
den tryckande känsla som finns inom mig får utlopp då.
jag njuter av min familj, mina fantastiska barn varje dag.
jag har ett par trogna och älskvärda vänner som jag litar blint på.
jag har avverkat en termin på mitt nya arbete
- inte nog med att jag fick bitar att falla på plats med att hitta rätt arbete,
nu var allt slit med studierna betalats, jag vill verkligen arbeta med barnen,
jag har dessutom fått vänner för livet i mina kollegor.
men livet och dess frågor återstår,
jag försöker leva i känslan av det som är bra och kämpar.
men det tunga finns kvar, och det sipprar ut här.
därför är bloggen rätt mörk och dyster, men också min enda ventil.
ÄR DU EN AV DOM?
ignorerar jag dig? känner du dig glömd?
då är du antingen någon som inte är värd min energi,
eller så litar jag så blint på dig att jag ver du finns där ändå.
jag är trött nu.
orkar knappt med varken mig själv eller arbete.
barnen hamnar också i kläm.
där finns inget mer.
än mindre finns där energi till någon som bara tar.
stå inte bara där och säg att du finns.
visa mig att du fångar om jag faller.
ge mig inte din hand att själv greppa - bär mig.
mitt hjärta är en såpbubbla.
min själ är en storm.
det är ingen bra kombination...
EGOIST
idag är jag egoistisk.
jag tänker inte ens be om ursäkt.
jag välkomnar mörker.
vill bara stänga in mig och dra täcket över huvudet.
det är väl fan.
jävla skitliv.
skit.
THE BETTER PERSON
jag är en så förbannat dålig människa.
jag mår dåligt över mig själv.
jag är ingen missunnsam människa.
jag ursäktar inte mig, jag biter ihop.
jag faller inte när någon ser för jag fortsätter kämpa.
jag låter inte mina sorger gå ut över någon.
jag tar mig i kragen och bjuder till.
men jag kan inte nu.
idag är Tildas dag. Tildas födelsedag.
det enda fina jag har kvar av Tilda.
hon är borta från mig.
det finns inget kvar av henne,
men hennes dag finns kvar.
dagen jag fick henne finns kvar.
jag kan inte glädjas om den tas ifrån mig.
det går inte, för det gör ont.
jag klarar inte bita ihop denna gången.
jag kan inte glädjas för smärtan är för stor.
jag fixar inte förlora det sista jag har kvar av henne.
jag känner mig usel men jag kan inte.
det går inte.
jag försöker bita ihop.
suttit i två timmar med barnen på jobb och bara andats.
jag stod i soprummet och världen bara föll.
detta är allt jag har kvar, ta det inte ifrån mig...
TROGEN SKARA
måste lära mig att ventilera genom bloggen, igen.
jag lovar, förr eller senare snart så kommer det.
HINNER INTE SÖRJA
är jag i fullkomlig kaos?
eller har jag uppnått ett lugn?
springer jag som en idiot?
eller befinner jag mig i sinnesro?
jag vet inte...
jag vet bara att jag inte känner. kämpar för att inte känna.
jag vet bara att nu börjar hösten.
nu börjar minnen återupptas utom kontroll.
nu är det början på att inte kunna andas.
snart är det svart, och det mörknar för varje andetag.
jag hann knappt snubbla innan jag sprang.
rationell...
jag är tydligen rationell som gör.
stark...
det är jag också.
jag har inte ens sörjt. jag har aldrig fallit ihop.
jag grät förvirrat och förtvivlat.
jag kan historien utan att tänka.
allt som hände, minnen som blixtrar.
men mitt hjärta slutade fungera i samma stund som hennes.
immun. oddsen var emot oss.
emot oss och alla andra i min närhet.
ett drygt halvår senare slog min illusion i spillror.
för två år sedan snart förstod jag att livet är skört,
på riktigt.
Tilda, mitt lilla älskade döda barn, fick en hand att hålla.
för ett år sedan kom det ifatt igen.
och jag vaknar upp en tidig morgon på intensivvårdsavdelningen.
när inte jag orkade mer sa kroppen ifrån.
nu är det höst igen.
jag var gravid, väntade mitt barn.
jag födde mitt barn och julen närmade sig.
vi spenderade timmar, dagar, nätter tillsammans.
mitt lilla, lilla nyfödda barn låg i min famn i timmar.
hon blev stark, stor och var mitt barn.
sen blev hon förkyld.
och tio dagar gick förbi.
jag åkte hem i en bil med en barnstol som gapade tomt.
jag åkte hem och lämnade mitt döda barn i en säng.
jag åkte hem och lämnade mitt brustna hjärta och all sorg.
jag åkte hem, var rationell och stark.
och tiden går.
och jag springer, så in i helvetes fort.
BEBISAR
Ett föräldrahjärta ser sina barn som ömtåliga små bebisar hela livet,
så varför bryr man sig inte mer om barnen när de faktiskt är små ömtåliga bebisar?
Jag vet, jag förstår, att man är stolt
och vill visa upp sin bebis för allt och alla i sitt liv man hade innan man fick sin bebis.
Men det smärtar mig när man sliter med sig veckogamla bebisar på förskolor,
öppna som vanliga.
Man klockar dagen barnet fyller ett så man verkligen inte ger de ett saltkorn innan,
man läser innehållsförteckningar på ostar när man är gravid,
man barnsäkrar lådor och vägguttag när barnet inte ens lärt sig åla.
Men ändå envisas man med att släpa ut stackarn i en oas av bakterier.
Köpcentra, stora middagar, förskolor, allt...
Jag menar inte att alla kan förlora sina barn bara för att jag gjort det.
Men man kan! Och bebisar kan bli så sjuka att hjärtat går sönder om vartannat.
Och ja - en förkylning kan döda. Även ett fullgånget starkt barn.
Snälla stanna i bebisbubblan.
Världen kan vänta.
