JULELJUS OCH MYSFAKTOR
jag må vara kass på att tända ljus, men jag älskar det,
mysfaktor och det mörka. så får krypa in i filten till en behaglig atmosfär.
hela december är det ljus och jul hos oss.
sen kan julen åka ut kvickare än fort, men nu njuter vi av vad som komma skall.
SMÖR
jag försöker inte att lyssna på för mycket smörmusik.
listening to the song we used to sing
on the car, do you remember
...
cause I was born to tell you I love you
and I am torn to do what I have to, to make you mine
stay with me tonight"
musiken börjar ta mer och mer styrka tillbaka i mitt sinne.
men låter mig bara lyssna på musik som ger något, berättar för mig.
men sen helt plötsligt så fastnade jag för Secondhand Serenade...
"Your Call" är ju vad kärlek kan vara.
fint.
"waiting for your call, I'm sick, call I'm angry
call I'm desperate for your voice listening to the song we used to sing
on the car, do you remember
...
cause I was born to tell you I love you
and I am torn to do what I have to, to make you mine
stay with me tonight"
TERAPI
jag fördriver tiden,
med pyssel.
kreativitet förgyller stunden.
tårtor är mitt nya nu...
sugen? säg till.
DU SAKNAS
vi var inte ett dugg lika, kom från helt olika håll.
umgicks på vars ett håll med våra vänner.
jag kände knappt hans flickvän och han än mindre min dåvarande.
men ändå var han en av mina absolut närmsta vänner.
vi umgicks varje vecka, 2-3 timmar om dagen, sex dagar i veckan.
vi pratade om allt, verkligen allt.
vi skrattade och var glada.
han fick mig att ta träningen till en helt annan nivå, känna min styrka.
på något vis var jag en motivation och en push för honom också.
det var svett och det var tårar tillsammans på det förbannade gymet.
men med glädje och många skratta och djupa samtal.
lika mycket som jag försöker pusha mig själv på gymet mina två dagar i veckan,
lika bra som det känns och jag börjar känna resultat,
lika tomt är det.
jag saknar dig, så fruktansvärt mycket.
vad hände? varför? varför kunde du inte lita på mig?
varför hade du inte tilliten till mig att försöka hjälpa dig?
varför lämnade du utan att säga hej då? hann du ens läsa mitt blogginlägg till dig?
det som du tjatat så om... du ville så gärna få en bild och ditt namn nerskrivet.
jag gjorde det, samma dag som jag hörde från dig sista gången.
hann du se det? min eloge och mitt stora tack till dig, Juan?
jag hoppas du har frid, funnit ro.
och jag hoppas du vårdar mitt barn till den dagen jag kommer.
TAPPAR FOKUS
jag glömmer bort bloggen.
går ständigt i tankar om vad jag ska skriva,
hur ska jag formulera verklighet och tankar i ord?
tja....
nu är i alla fall sista arbetet i skolan för hösten inlämnad.
har ett möte till angående den kommande uppsatsen i vår,
annars är det bara att vara hemma med fokus på barnen nu.
barnen, julen och att hålla huvet ovan ytan...
kram
DU MÅSYE BÖRJA TÄNKA PÅ DIG SJÄLV
du måste börja sätta dig själv i förstarum,
se till dina egna behov och känslor!
...varför det?
varför ska jag behöva göra det när ingen annan gör det?
VAR ENDA SEKUND
jag menar inte att reaktionerna är välkomna när de kommer,
jag säger bara att det lätt glöms bort.
det är inte påtagligt bara de stunder ett känsloladdat inlägg skrivs.
inte heller när jag laddar upp en bild och skriver "jag saknar dig".
i var enda sekund,
i var eviga minut.
i var dag i resten av mitt liv.
så ofta saknas jag ett barn.
dör jag lite grann för var andetag,
försvinner jag ifrån mig själv,
biter sig depressionen lite hårdare fast.
det gör inte ont de gånger jag nämner det.
det smärtar mig hela tiden, går hand i hand med mig alltid.
ibland orkar jag bita ihop lite mer än innan,
vissa gånger orkar jag inte ens känna efter.
andra gånger går jag i ett töcken och förstår inget.
så visst värmer det när jag i omgångar överröses av kärlek.
men jag är kall hela tiden, här är det alltid mörkt.
ett steg i taget backar jag ifrån världen och livet,
för detta är min enda vän.
hon är inte mindre död de dagar jag inte nämner hennes namn,
hon är inte mindre borta de gånger jag tänker på milo och nova,
jag har fortfarande sett det jag sett,
känt det jag känt, varit där jag var.
jag har gett mitt barn liv och jag har sett mitt barn dö.
det chocken och det förtvivlan tog bort från mitt minne är en sak,
men resten är något jag alltid minns, alltid bär med mig.
skulle jag någon gång glömma är jag inte värd att leva.
när glömde du bort ditt ena barn sist?
varje dag.
HAR DU NÅGON GÅNG KÄNT ATT VÄRLDEN RASAR SAMMAN?
att livet rinner ut?
att du står helt själv i hela världen?
ångest.
vi gick genom kulverten och planerade.
hoppet höll sig desperat tag och slet själen i bitar med vart hjärtslag.
det gick bara inte att ta in.
hon blev en vanlig bebis efter två månader på Neonatal.
vi var hemma, vi var en familj.
vi hade stått ut i hoppet mellan liv och död i tio dagar.
nu fick det bara vända, nu får det bara bli bra.
vi var bara tvungna att planera lite praktiskt med Nova och arbete.
sordi.
det låg som ett block tegel på oss alla i salen när vi kom in.
hoppet var borta. hon var borta. alla visste, alla förstod.
men ingen fick säga det.
jag gick i 9 timmar och bara väntade på det alla visste skulle uttalas.
de drog bara ut på det. de fick inte uttala orden innan det fanns på papper.
inte nog med att mitt barn skulle dödas den dagen,
jag skulle dessutom behöva kämpa för att det skulle ske.
vi kämpade i nio timmar med att bara få det gjort.
att få dom förbannade läkarna att ge oss rätten att stänga av.
att låta oss få lov att låta vårt barn somna in.
hon var isolerad från alla besök,
förutom denna dagen.
alla fick komma. alla som ville fick lov att gå in i salen hos vår döende dotter.
men ingen fick lov att säga att hon skulle dö,
de släppte bara på reglerna lite hette det.
men jag visste det. jag visste att alla visste och jag kände det.
den dagen.
och det gör så in i helvetes jävla ont.
förbannade jävla monster som sliter mitt stackars modershjärta itu var dag.
aj.
det gör så ont att jag bara får ut ett aj.
för hon dog.
efter en dags sista kamp dog hon.
min Tilda. min bebis jag skapat. burit. fött. vårdat och älskat.
nu är hon död. bara död och aldrig hos mig igen.
aj...
VÄRLDSPREMATURDAGEN
17 november och det är världsprematurdagen! 
tänk att vi fått skåda så många mirakel växa sig och bli stora.
var tionde barn i världen föda prematur.
där finns stor kunskap och fantastiska möjligheter får våra små hjältar,
men trots det många frågetecken och brister i vården.
hjälp till att räta ut dessa frågetecken och fyll ut tomrummen.
allt för att rädda våra små små barn.
stöd prematurbandet!
JAG BLUNDAR
jag ser mitt liv, mitt inre jag som en puppet show.
händerna instoppade i vars en strumpa som pratar med varandra.
den ena säger något, den andre käftar emot.
de gör en höna av en fjäder och kaoset är ett faktum.
kastar av strumporna och blundar.
jag blundar.
"testa avslappning, försvinn i dina tankar"
jag blundar. andas in...
andas ut.
jag känner hur min högra han knyter sig när jag spänner den
PANIK!
vad är detta för jävla skit?
vem fan bryr sig om sin spända hand?!
helvete.
jag blundar.
jag drömmer och jag är någon annanstans.
i min värld.
jag andas in...
PANIK!
hur fan kom jag hit? var är barnen? vem i helvete har mina barn?
hur löste jag detta? hur kunde jag vara här?
helvete, dagdrömma är ju inte ens verkligt.
jag suckar. andas ut och stänger min mun.
åh, jag blir så trött. på mitt liv, mitt inre jag. på allt.
SMÅ SMÅ BLIR STORA
Milo min Milo.
efter kalaset i lördags träffades alla vi barnvagnsmaffian mammor
(vi som började umgås när vi fick första skaran barn 2010 och 2011)
vi åt middag och hade som vanligt härligt, roligt och sjukt trevligt.
men jag kastade in handduken vid tio för att få sova innan jobb...
klockan två fick jag lägga mig i smått panik i gästrummet,
Milo vägrade sova och skrek helt hysteriskt.
efter två vällingar och alvedon somnade han nog hos andre sen...
på jobbet så berättade andre att trumhinnan gått.
stackars lille krake som vi bara lagt ner och blivit irriterade på...
andre kuren penicillin nu och örondroppar.
som plåster på såren fick han vaccination idag.......
visserligen gick det bra men nu får det snart räcka lite, svagt modershjärta som man har.
men på allvar något som var positivt idag, förutom hans humör,
var att han nu passerat 10kg, kommit ifatt kurvorna och är förbi Nova.
inte ens läkaren kan se eller förstå att han är prematur i v30...
min lille skit, du är värd det bästa!!! 💙
MÄSTERFOTOGRAFEN NOVA...
NU SÅ
nu kanske jag kan se mig som i fas igen.
all tid och planering i fredags gick till barnen.
jag hade barnen hemma och vi spenderade förmiddagen på öppna.
Milo beger sig in som en galning och Nova växer där var gång.
härligt att se att de vågar vara trygga ❤️
sen fick vi åka hem...
tårtor och cake pops skulle fixas till kalaset igår.
och vilket kalas!!
var lite orolig för både logistik och framför allt 18 ungar...
den äldsta var fyra och det är rätt lite när man sätter ihop så många barn.
men överraskande nog gick alla smärtfritt genom kalaset
med många skratt, bus, lek, mat, fika och fiskedamm.
det var verkligen barnens dag - för barnens skull!!
och alla var så fint utklädda.
TACK! till alla som gjorde våra barns kalas helt underbart!!
HUR GAMMAL ÄR DU!?
var hos tilda igår när jag lämnat Nova på dagis.
Milo satt i vagnen när jag plockade bort löv och tände ljus.
jag tittade över sakerna och noterade att blommorna börjar vissna,
stenen och småstenarna börjar bli gröna. figurerna okej och napparna äckliga.
tänkte för mig själv att jag skulle hem och ta nya nappar,
när det slog mig... nappar?
Tilda skulle snart fylla två år. Tilda fyller snart två år. var, är, blir!?
kände mig som världens mest ensamma och mest förtvivlade människa.
hur gammal är du? blev du? blir du? var är du?
jag vet inte om jag ska ge bebissaker eller tvåårssaker till min flicka.
förkrossad och minst i hela världen.
"gör vad som känns bäst för dig."
det stående svaret på mina frågor var, när, hur, varför, vem, vad.....!???
"bäst för mig"
inget känns "bäst för mig" inget känns bra när jag pratar om mitt döda barn.
"bäst för mig" var om man kunde klistra ihop min Tilda och ge henne till mig.
inget känns bäst för mig...
jag vet inte vad jag ska lägga på henne grav. jag vet inte vad jag ska ge henne.
vem är hon? är hon? var hon? vem?
smärtan brände tag i bröstkorg och mage och expanderade ut i mig.
ensammast, minst och mest förvirrad i hela världen.
och vem kan ge mig svar?
BARNENS DAG
vem var pirrigast på barnens födelsedag? skulle tro jag.
Milo vaknade först, vi låg spända och väntade på Nova.
när hon väl kom upp hade vi filmkamera och paket i högsta hugg.
och cykeln blev hennes
- behöver jag säg att hon cyklade i pyjamas??
Milo han började leka och var lika glad han...
Nova och Andre bakade scones - deras specialitet.
när vi väl var klara och redo så åkte vi till busfabriken.
lycka! tre timmars bus och vi träffade även neo-kompis Ebba.
snart är hon också ett år! kan inte förstå hur små de var
där i sina kuvöser bredvid varandra för ett år sedan.
efter lunch blev det kramar och prat på Neo.
kan varenda centimeter där, men saknar det ändå.
det var ju vår värld, vår trygghet.
tiden med Tilda var där, lärde känna Milo där.
på kvällen åt vi pasta och köttfärs, utan både lök och svamp.
är det födelsedag så är det!
älskade ungar - grattis än en gång på eran dag!!! ❤️
INTRESSANT REFLEKTION
hamnde i en intressant diskussionstråd på Facebook med god stämning.
det var i gruppen "För Tidigt Födda Barn" som en fråga ställdes.
en tjej undrade varför det var så insnöat på korrigerad och okorrigerad
ålder när man skrev där inne och varför man verkade må dåligt.
kort och gott tolkades frågan konstruktivt och gav en god dialog.
(till skillnad från ett par trådar med väldig frustration och sårade känslor)
hur som helst så valde jag att lägga mig i och formulera något i stil med att,
kontentan av varför vi skriver är väl för att det är våra barn.
det spelar ingen roll tid eller trauma, vi vill alla berätta om våra barn.
berätta, återberätta, älta och tusen gånger berätta om vår förlossning.
detsamma med barnens likheter, utseende, färdigheter, fisar...
vi älskar ju våra barn! :)
trots bra respons så fortsatte jag fundera kring detta.
jag måste bara få ur mig lite av det...
för ja, vilken förälder som helst håller med, vi pratar om våra barn.
men vem kan klandra oss?
inte ens jantelagen biter på detta fenomen
- här får vi lov att stå rakryggade och stolta över något vi skapat.
vi skriker ut till världen och visar majestätiskt upp våra underverk.
titta vad jag skapat, skåda vad vi format. en människa, en ny liten varelse.
jag, liksom många andra, tänkte nog innan vi fick barn
"suck, dom bara älter om sina jävla ungar, skaffa ett liv!
när jag får barn ska jag minsann ha egentid, ta hand om mig själv,
prioritera att vara mer än mamma...bla bla bla"
HA! titta på mig idag, värsta svenssonmorsan och ingen är gladare än jag.
mina barn är mitt allt, mitt liv och mina bästa saker i hela världen.
jag har valt mina barn innan ett val ens är gjort, alltid barnen först.
orkar knappt ett skit men gör allt ändå för att jag har barn.
utan mina barn hade jag legat som en torkad fläck kaffe på ett restauranggolv.
"ja, men din historia är ju lite annorlunda, du har ju varit med om det värsta!"
ja, det har jag - och jag förbannar det var sekund av mitt så kallade liv.
men någonstans finns där energi, någonstans hämtar jag en ork.
och var lägger jag det? just det, på mina barn som är i livet, i min famn.
jag har valt. och jag valde så klart mina barn.
jag är en förälder, en mamma som skapat små nya liv.
jag sorterar bort mina vänner en efter en, jag slutar bry mig,
jag går framåt genom livet som en snigel för där finns inget kvar till mig.
för jag väljer mina barn - så mycket jag orkar är mina barns.
jag är säkert förbannat tråkig för att jag inte orkar gå ut,
bjuda till och vara social. för att jag inte vill lämna bort barnen,
ta egentid och träffa folk för gamla goda tiders skull.
men jag har barn, och oavsett klyscha och annat förutfattat,
så ger jag hela mig själv och min själ för att se de växa upp.
bli något och njuta av var dag. se deras lycka.
är det allt min energi räcker till, så väljer jag de - mina barn.
många hade tankar och bestämt sin åsikt om min som mamma
då när jag stod där men nova i magen och blandade drinkar.
"ung som hon är, jobbar på krogen och festar tre dagar i veckan.
spontant och galen, dricker vem som helst under bordet
- vilken morsa kommer hon att bli"
(ja, DU, förneka inte att du tänkte så)
frågar du mig? världens bästa mamma till mina barn.
för jag har gjort allt galet jag vill som ung dum och ensam.
jag är klar, jag gjorde för att jag kunde och nu är det gjort.
jag behöver inte längta, undra och leva som 14 vid 30 års ålder.
jag gjorde vad jag behöver, och nu har jag ro i själen.
jag ger inte upp mig själv, jag prioriterar inte mina barn framför något.
det är inget val, för det valet är redan gjort när jag sa ja till ett barn.
så det har inte att göra med att jag förlorade Tilda.
att ge mina barn vad jag har framför något annat är en självklarhet.
jag är mamma.
ÄLSKADE UNGARS DAG!!!
IBLAND
och vissa dagar gör livet lite extra ont
ALLA HELGONA
när det mörknat så klädde vi på oss och gav lite ljus hos Tilda.
i havet av ljus tända för alla våras saknade.
HELT OFF
...med totalt fokus på barnens släktkalas igår. 
älskade ungar, ni är värda världen och till månen.
