adbro

nu tänker jag delge lite av mina filosofiska tankar.
jag tror att kvinnans alla hormoner, beteende, etcetera under graviditet finns av en anledning.
man går genom olika faser för att i slutändan kunna och vilja sälja din själ för sitt barn.
när man som nybliven mamma går genom fasen "att föda och få sitt barn till sin famn"
och hormonerna skriker efter detta - så får man inte det!
kaos utbryter i kroppen, total förvirring och varken bebis eller moder fungerar som tänkt.
jag tror att det är detta moment, utanför kroppens första kontakt som bekräftar moderskapet.

nu går jag i en förvirrad världsbubbla och förstår inte riktigt vad som händer känner jag.
jag är brutalt ärlig när jag säger; jag älskar inte Tilda så som jag känner för Nova.
förstå mig när jag säger detta, för jag menar det konstigt nog i all välmening.

jag har en tro på att jag fungerar genom tuffa situationer så pass bra som jag gör,
för att jag kan distansera mig lagom mycket för att orka mig genom utan att slukas upp helt.
jag ska vidareutveckla detta lite och knyta ihop alla utlägg.

jag känner nu för Tilda som jag kan anta att man som pappa gör i sin roll när ens barn föds.
jag älskar henne, vill beskydda henne, kan gå genom eld och vatten för denna lilla flicka.
jag har en moderlig drift att kämpa för detta lilla knyte, vill skydda henne mot allt ont.
allt detta drivs jag till för att jag VET att detta är mitt barn.
i Novas fall (för att jämföra något konkret) så när jag fick henne på mitt bröst föll allt på plats.
jag älskade henne, slogs för henne, gjorde allt för henne för att jag KÄNDE att hon var mitt barn.
alla hormoner fick bekräftas och stimuleras och vårt band knöts på studs.
i Tildas fall bygger jag upp detta band genom att LÄRA KÄNNA detta barn som mitt.

jag säger inte att det är konstigt, fel, jobbigt, inte kommer bli bra...eller vad man nu kan tolka.
jag försöker bara vara realistisk och förstå varför starten och boundingen med Tilda är annorlunda.
jag tror, jag vet, att när jag väl kan ha Tilda i min famn när jag vill och behöver,
då kommer vi tillsammans bygga upp detta band och bilda ett lika start som med Nova.

jag betvivlar inte ett dugg att det är lite tabu att oavsett förlossningshistoria erkänna detta.
graviditeten ska vara så blomstrande, man ska älska sitt lilla knyte och allt som håller till.
men så är inte verkligheten, inte för alla. och jag tror starkt att det är okej!
så länge man erkänner, är medveten och vågar arbeta i rätt riktning. det blir bra.
och för varje sekund jag får känna mitt lilla, lilla knyte andas nära mig, i min famn.
varje sekund tillsammans bygger upp oss två, skapar mening och ger mig mitt barn.

när denna resan är över ska jag ta hem hela min familj och andas ut.
vi ska älska varandra och vara så otroligt tacksamma för det vi skapat.
vi ska se tillbaka på denna tiden vi är i nu och se hur det gjort oss ännu starkare som familj.
ny dag idag, nya tag och nya möjligheter. sen kan jag ge blanka fan i att det är nytt år imorgon.
för det är imorgon och jag lever idag. tillsammans med André, Nova och Tilda ♥