adbro

jag förstod nog inte att jag var chockad - tänkte att jag var nog rätt lugn bara, hade tilltro till skedet liksom. men där, pang, på julafton när Nova var ledsen och inte ville till mig. då slog det mig och hela min värld raserade. dessutom hade jag tagit ett par timmar ifrån sjukhuset för att fira jul med min familj - utan Tilda.

jag låg bara en stund därefter åter i en sjukhussäng med litet kilo Tilda på min bröstkorg. hud mot hud. tätt.

jag hatade det, att vara där med mitt lilla, lilla knytte, ovissheten, oron, alla nya intryck, nya termer, nytt folk, nytt isolerat sätt att leva. jag ville inget hellre än att bara få komma hem med mitt lilla barn och få vara hemma, leva normalt.

samtidigt förstod jag att jag är maktlös. inget! absolut ingenting kunde jag göra mer än finnas där för henne medan tiden gick. idag är jag så fruktansvärt tacksam över att jag bestämde mig där och då för att njuta av tiden och ta tillvara på den i lugnet på sjukhuset tillsammans med henne. och tiden gick ju faktiskt när jag bara tog det lugnt också och njöt av henne på neo. det var tufft och jävligt på samma gång, men det var ju bara att göra det och vara i stunden. för en dag blev hon stor och stark och redo att åka hem. nu skulle vi få börja livet på riktigt, nu skulle neo bara bli ett minne blott som skulle vara så liten del i livet att se tillbaka på.

idag är neo allt jag har. förutom två veckor hemma är neo tillsammans med Tilda de enda fina minnen jag har av henne. utan tiden på neo och de stunder som vi hade där tätt ihop njutandes, fast att det var jobbigt och jag bara ville hem, så hade jag inte haft några mysiga, lugna och nära minnen av henne. då ville jag bara snabbspola och komma ur det, idag är det allt jag har kvar av mitt barn.

så när jag idag säger att jag försöker njuta genom alla vakna timmar jag spenderar var natt tillsammans med Olle, så menar jag det verkligen. jag har ingen dödsångest eller oro att Olle (eller Nova eller Milo) ska tas ifrån mig, mitt hjärta orkar inte bära den oron. men jag insuper all kärlek och alla stunder jag har tillsammans med mina barn här, och nu. en vacker dag kommer jag sakna att vaka nätterna med Olle som skriker, jag kommer att sakna Milos frustrationsskrik, jag kommer att sakna Nova som jävlas med sina bröder. jag kommer sakna dagarna när vi bara bråkat, när ungarna inte gör annat än att sitta på tvären, när tålamodet är slut, när tröttheten är ett faktum och dagarna när jag bara önskar att jag kan ta en veckas semester ifrån barnen. för att varje stund, skrattandes av glädje eller gråtandes i frustration, tillsammans med mina barn är den enda tiden jag har med dom. livet är kort och väldigt skört, så varje stund är värd att ta tillvara på hur jävligt den än är. 

det krävs en känga av livet och jag önskar jag vore utan min lärdom, men jag kan inte ta mig ifrån mitt förslutna och mitt liv. jag kan bara prioritera min energi och fokus ❤️

fyra livstider, en livskris och en helomvändning på livet sammanfattades i några tecken.

kändes futtigt men Tove gjorde en väldigt fin och positiv skildring på det, så jag är mer än nöjd att låta er alla läsa när Hallå! kommer ut.

det som kom att hamna i fokus vad framför allt alla drastiska livssituationsförändringar och hur jag tagit mig genom det. tar mig genom det.

i mitt huvud och i min själ just nu så sker en omvälvande förändring. stora bitar har redan fallit på plats, medan andra fortfarande behöver läggas eller hitta sin plats i livskaoset.

förståelse tillsammans med det tidigare nämnda acceptans är väl de grundstenar jag vilar på idag.

det är stora ord och en otrolig tyngd i den filosofin som jag arbetar fram med mig själv. jag hör mig prata om det och känner att detta kan teoretiskt komma att bli mitt nirvana. i praktiken står jag kvar vid startlinjen och ser en lång väg framför mig.

men det som inger lugn och faktiskt en tilltro att klara av det är att jag accepterar att livet är inte perfekt. har antagligen aldrig varit det heller och kommer definitivt aldrig att bli.

och jag börjar förstå mig själv. förstår att jag ser världen på ett visst sätt och det enda som kan göra något vettigt med det är jag och mitt sätt att hantera det på. 

det är skitsvårt. men världen kommer inte att ändra på sig för min skull så jag får helt enkelt sortera och gallra det som kan inbringa någon form av positivitet. 

jag har svårt att sätta ord på saker och ting just nu, vilket gör mig frustrerad och därav färre inlägg på senare tid.

men jag ska försöka komma igång igen.

det enda negativa är att det är svårt med förflyttningar med barn, vagn och cykel. men det är ju ljust och fint. barnen börjar varje dag i pulkabacken och kan vara ute hela dagarna, framför allt Nova som nog hade kunnat leva utomhus om hon fick. ser fram emot en sommar med tält, triangakök och skogen.

sa en barnlös Emma någon gång runt 22 års ålder...

"hej" säger en mer erfaren och realistisk morsa på 28.

men vet ni vad? aldrig förr har jag varit så harmonisk.

för första gången på länge länge kan jag uppleva tillstånd av lycka. inte bara glädje och vara glad, utan tillfredställelse med livet.

hemlighet? tiden.

tiden av erfarenheter, av lärdom, av mognad, av ålder, av arbete med vad JAG behöver.

och jag trodde förr, där bortom Tilda och pojkarna, att lycka var inför andra.

att tillfredsställa mina själsliga behov var utseende, sociala tillställningar, fasaden.

men nu har jag ödmjukt skrattat åt mig själv där innan jag fick barn, tänka sig att jag tror mig veta livskvalitet där och då.

så sent som i höstas, när jag var tvungen att lämna barnen på förskolan för Olles skull, att "bra, nu kan jag vara effektiv när de är där och njuta när de kommer hem" resultat? stress.

Nu! först nu kan jag känna att det är lugnt hos mig.

ja, det är fullt ös och jag är slut i huvudet när klockan blir kväll. men hjärtat och själen är laddat med kärlek och kvalitet.

jag steker ibland köpeköttbullar till lunch, jag skriker ibland helt opedagogiskt på barnen när känslorna tar över, jag låter de troligen se alldeles för mycket tv vissa dagar, jag ser dom ibland gå och sucka av tristess en hel dag.

men vet ni vad? acceptans. jag har accepterat att man kan inte vara en supermslimmad supermorsa med hög pedagogik och massa tid över för lattesnack och powerwalks.

jag accepterar att nu är livet här som småbarnsmorsa, med massa innehåll som jag egentligen inte alls står bakom.

MEN! när jag slutar behöva lägga all energi och all den tid jag gjorde på att fundera över att hinna, att orka, att göra - så har jag helt plötsligt en massa energi och en massa tid över att faktiskt prata med mina barn, umgås med mina barn, spela spel, läsa, vara ute, lära känna dom och visa dom varje dag hur mycket jag älskar dom. också.

och då är det värt att ha okammat hår och omatchande kläder, att steka garants köttbullar och äta lunch i soffan framför tvn fast solen lyser klart på himlen. också.

det är liksom okej - och förbannat jävla underbart.

för några dagar sedan var det ett år sedan vi gick genom ett missfall.

jag satt och fundera på om jag skulle lyfta det, skriva om det, nämna det.

jag har varit noga i bloggen att vara personlig men ha integritet och hålla vissa saker privat.

för mig är det inget skamligt att gå genom ett missfall man inte kan påverka själv.

jag ser inte det som något intimt att kroppen stöter bort något.

men ändå så behåller man det för sig själv, man pratar liksom inte om det. inte jag heller och varför vet jag faktiskt inte. det är bara tabu, av någon märklig anledning.

 

men hur som helst så hade vi ett missfall för ett år sedan.

det var dagen efter barnen fyllde år som jag fick en mindre blödning på kvällen.

tanken slog mig, nu är det kört. samtidigt som den var så liten att även om jag inte haft blödning förr så kan det ju hända och ändå gå bra. det är de känsliga slemhinnorna, det var dubbla foster, det var bara så... bortförklaringarna kändes logiska.

 

nästa dag kom mer och fler blödningar. även nästa dag var det detsamma.

dagen därpå vaknade jag med en tom känsla i kroppen och några timmar senare kunde jag konstatera att det var över.

jobbigt? ja, det var det där och då. "fan" tänkte jag "det hade ju varit så jävla kanon att få barn i början av juli." och jag hann väl en snabb runda tänka att "ja, nu var det över för mig - jag fick i alla fall två fina barn i livet. nu tog turen slut för oss att bara låta André skaka kallingarna innan jag vart gravid." men lika snabbt tog förnuftet över och jag insåg att det var inte hela världen i vårt fall, faktiskt.

 

vi har fått den otroliga turen att alltid kunna bli snabbt med barn, vi har aldrig försökt utan alltid lyckats bli gravida.

vi tar det inte förgivet, vi är otroligt tacksamma och ödmjuka inför det.

men med gott mod så blickade vi framåt och ännu en gång blev vi gravida, fyra veckor senare kom plusset med Olle.

 

jag tänker så här...

för det första var vi bara sex veckor gången. något hände som antagligen gjorde att fostret

inte var livsdugligt. jag är så fantastiskt fascinerad att min kropp förstod detta och stötte bort det på en gång.

för det andra så har vi, tack och lov, lätt för att bli med barn och kom på fötter snabbt igen.

dessutom så hade vi inte kunnat få fler barn, så hade vi ju haft Nova och Milo som levre och mår bra.

 

men det är trots allt ett missfall.

det är ändå ett ämne man väljer att inte prata om.

och, framför allt, är det något som alldeles för många genomlider på tok för många gånger.

jag har ingen större erfarenhet av den smärtan och sorgen, men jag väljer att prata om det för jag tror att det behöver pratas om. och accepteras.

att det är okej att bara få känna.

att man ska fortsätta kämpa, förbli stark och ha tilltro till livet

- det är okej att känna att man inte pallar det.

få bryta ihop, tycka livet är skit och framtiden är becksvart.

tappa tilltro till sig själv och allt annat som rör sig.

ibland i dessa stunder behöver man inte få höra samma sak

"du är stark! du fixar detta! det kommer bli bra!

det som inte dödar härdar! kampen gör dig bara starkare!"

pepp och självuppfyllande profetia i all ära,

men ibland behöver man bara någon som sträcker ut sin hand,

som erbjuder sig en axel och som tillåter en att känna.

någon som bekräftar känslorna utan att försöka skugga över faktumet.

man sitter där och gråter, tycker livet är lönlöst av en anledning.

någonstans vet man om att det finns hopp,

annars hade man gett upp.

men ibland är det bara svårt att ta till sig det.

ibland behöver man bara få vara här och nu i det.

det är lätt att kalla någon stark som man ser har gjort något.

det är enkelt att säga att kamper bara stärker 

- men jag tror att det som man inte kämpat sig genom,

det måste också få bekräftas.

och det måste också få finnas med, och vara okej.

men jag tror också att för att kunna se det goda i livet,

att kunna ta till sig stöd och hjälp mot det goda,

så måste man får lov att ta alla stegen dit,

att få känna alla känslor i hela sitt register.

först då tror jag att man kan tillåta sig själv ta åt sig.

se sig själv som stark, känna styrkan i kampen,

tro på morgondagen, orkar kämpa några fighter till.

jag kände mig aldrig så svag som när någon sa att jag var stark.

jag tänkte i mitt mörker

"om detta är styrka, hur jävligt är det då om jag skulle bli svag"

man ser vad folk presterar och det är fint att peppa någon,

men ibland, tror jag, att man måste våga som medmänniska.

våga se smärtan, känna med och faktiskt 

stå med i det mörka, finnas där istället för att gå och tända lampan.

alla kan inte, alla vill inte - men jag!

jag respekterar att man väljer att inte ammar sitt barn,

jag känner med er som av någon anledning inte kan men vill. 

men att smutskasta det och göra det fult

- ursäkta?

ligga, göra avkomma, föda, göda och överleva,

sen när är det onaturlig?

när blev det inte det mest basala här i livet?

sitta och ha åsikter och göra det fult, trams!

jag kastar inte ut häng och släng hur som helst,

med respekt för de runt omkring.

men jag ber verkligen inte om ursäkt för att jag ammar mitt barn,

ni vet det mest naturliga och det bästa du kan ge ditt barn.

 

den 1-7 augusti är det world breastfeeding week.

heja oss, ammande mammor :) 

jag ska inte ha hybris här,

oroa er inte för massa filtrerade bilder i rätt vinkel.

utan lite mer på allvar - är den inte fascinerande?

först att hela processen hur allt klaffar när ett embryo blir till.

sen hur kroppen orkar med att skapa ett liv.

hur organ flyttas runt och kroppen i obalans.

hur varenda liten hormon har en stor uppgift.

sen hela förlossningen, amningen, instinkten...

jag tränade bra innan Nova, kom igång okej efter Milo,

men då var kroppen tillbaka på ruta ett

- tre graviditeter på två år sliter på kroppen.

jag fick uppbyggt en grund efter Milo,

vilken betalade sig fysiskt under den senaste med Olle.

rygg, höft, fogar - jag var helt enkelt fysiskt stark,

åtminstone det jag själv kunde påverka :)

jag var flera veckor större om magen än graviditeten var lång.

jag var större när Olle föddes vecka 30 än Nova vecka 35.

jag har inte varit aktiv på ett år,

än mindre under graviditet och sjukhusvistelse.

trots det återhämtar sig min kropp.

ja, visst fan syns det att jag fött barn,

magen är elastisk, höften bredare, tuttarna enorma

- men ändå så lyckas den samla ihop sig,

jag är så impad som tusan hur kroppen fungerar,

och inte ens en klapp på axeln för egen påverkan kan jag ge mig.

allt är naturens gång :)

sen det här...

ja, tuttarna kan numera ses som förbrukade sexuellt.

men nog fasen fungerar de smärtfritt till sitt egentliga syfte.

visst är det inte gratis att producera galna mängder mjölk

- här är ren vilja, blod, svett och tårar.

men att det ändå fungerar - impad igen!

hur häftigt är det inte?

här är mjölk från fyra dygn hemma knappt.

var låda är drygt 2dl mjölk...

ja, nu ska jag sova.

hormonerna och tröttheten får mig att sväva ut lite,

ska uppdatera om Olle och familjen snart.

sov gott!

ligger jag i mitt rum på Hotel Tylösand och laddar om.

mina kollegor är och badar och glider på spa.

jag är jag, i lugn och ro.

 

lämnat barnen och går hem och lämnar vagnen.

åkrarna börjar inge känsla av vår.

förra veckan blev det bara ett pass och  denna vecka,

ja, ni förstår själva hur dåligt det blev med det än så länge...

det kanske blir långsökt för en del varför jag tjatar om fysik här,

i min blogg om mina barn, min sorg, min Tilda och vår Neo-tid.

men för mig är träning mitt liv, en drog, en medicin, ett sätt att skapa kontroll.

givetvis gör jag det också för självkänslan,

men främst för att komma i form efter graviditeter och amning.

jag, liksom alla, alla, behöver jag träna och hålla igång.

men det fungerar bara som något positivt om det är en inre motivation.

det får inte vara ett tvång, en press eller på annat sätt stressa mig.

min tid, för mig själv. för att orka, för att bygga psykiskt och fysiskt.

och jag började träna i augusti efter ett totalt mörker i tre år drygt.

jag gick från 6 dagar i veckan till inget och nu tillbaka. 

hade väl storhetsvansinne och hade en förhoppning om resultat,

både i att ha tiden, orken och kunna se fysiskt resultat.

nope....

tiden ges två gånger i veckan, ibland fler om jag har tur. 

styrkan är som bortblåst och min kropp totalrenoverades efter barnafödande.

det tog ett par månader att knata iväg utan att det var mitt egna tvång.

jag la av i två veckors tid för att inse att jag saknade det.

och där någonstans hade ändå ett ytte pytte resultat börjat skådas och kännas.

detta resulterade i nya krafter och bättre motivation.

så nu kör vi - bättre en dålig gång än ingen får bli nytt motto.

man ska inte gömma sig bakom barn och graviditeter,

men jag måste ha i åtanke att åren gått och livet vänds upp och ner.

låta processen vara vägen och inte målet.

fitness 24 seven - nu kör vi!

även om vår magsjuka går kanske åt rätt håll,

går den för barnen, och framför allt Milo, extremt långsamt fram.

liten är inne på femte dagen nu och Nova äter inte sedan tre dagar...

ja, vi har kanske andra erfarenheter med sjukor,

dels för hela svängen med Tildas RS, dels för att vi har prematurer.

men oavsett, för tidiga, känsliga, nyfödda eller stora barn,

vem vill ha sjuka barn??

jag kan bli så trött på alla föräldrar som pressar ihop återhämtningen,

"ja men nu har det gått 48 timmar om jag lämnar fem över halv 7"

seriöst!? du hatar att VAB och ha sjuka barn,

riskera då att någon annan får er skit och cirkulera gärna runt det.

sen blir barn sjuka och man smittar innan man vet det.

men tyvärr är mentaliteten så att många hellre lämnar en dag för tidigt.

förståeligt, för vår vardag är byggd på att vi arbetar.

det kanske vore så att Sverige som land kunnat skapa en förmån?

en förmån så att vi kanske på sikt kan få mer antalet sjukdagar?

så att barnen kan få återhämta sig i lugn och ro?

att föräldrar kan med hjärta och känsla känna av hur barnen egentligen mår.

ja, jag är trött på att barn har gult snor och är utmattade i förskolan.

men nu går vi sakta mot varmare tider och får sparka ut ungarna.

idag får vi se det positiva att vi har fem dagar med bara familjen.

kan man kalla det kvalitet eller vad!!

just nu är den mer ett hot mot mitt befinnande än en push...

jag vill så mycket.

jag vill göra mitt bästa, vara bäst. ha kontroll. kontroll, kontroll!

jag vill prestera, tror alla ser mina brister och vill motbevisa.

klarar det inte.

och istället för att ta en steg tillbaka och faktiskt låta ärligheten tala,

så biter jag ihop. går på halvfart.

det tar så mycket energi att tänka på alla måsten jag ser jag misslyckas med.

går så mycket tid och energi åt att hitta ursäkter och lösningar.

i slutändan står jag här än en gång och bara sover inombords.

ångesten bidrar till högvarv på mig och noll i funktion.

jag glömde till och med bort min tid hos psykologen igår.

höger, vänster, höger, vänster. andas in, andas ut, in, ut...

off

vårt bord lär vara en förmögenhet men jag gillar det INTE

nu har vi fått ett nytt bord. stolarna ska bara tvättas och bordet målas,

sen tror jag att det är ett steg närmre harmoni även i vardagsrummet...

 

en omväg i götet för bilolycka men annars smidigt med bil.

vi har badat, simmat, luktat, ätit och druckit.

kan varmt rekommendera Vann utanför Lysekil.

 

tack!

min tårtterapi fortskrider

precis kommit på efter min första blomma,

att detta var lagom svårt, rätt så pilligt och perfekt att få tankarna på.

jag må vara kass på att tända ljus, men jag älskar det,

mysfaktor och det mörka. så får krypa in i filten till en behaglig atmosfär.

hela december är det ljus och jul hos oss.

sen kan julen åka ut kvickare än fort, men nu njuter vi av vad som komma skall.

kreativitet förgyller stunden.

tårtor är mitt nya nu...

sugen? säg till.

 

till gymet.

imorgon.