ATT GÅ PÅ DET IGEN
orkar vi? är vi naiva? är vi otacksamma? är vi bra föräldrar?
är vi dumdristiga? tar vi saker förgivet? glömmer vi?
frågorna var många när det begav sig - ska lillebror bli storebror?
vi tittade på varandra och insåg, det är nu eller aldrig.
tid har gått, jag har tränat, barnen är äldre än Nova var...
vi vill framför allt. allt annat klaffar ju... kärleken finns här.
vi kör!
jag hade hunnit bygga upp mig själv fysiskt igen,
var stabil i det jag byggt upp psykiskt.
men jag ljuger om jag säger att det inte varit en emotionell bergodalbana.
börjar kunna andas igen,
men det slår mig ändå - livet är aldrig en garanti. någonsin.
kontroller, kontroller och stöd både hemifrån och på jobb,
det har varit min räddning!
är jag egoistisk? jag är förbannat otacksam för det jag redan har?
tror jag att jag kan gottgöra Tilda? klarar jag en runda till?
min kärlek är så stor, så sårad och så ömtålig.
men den är där - och med barnen i handen och i famnen,
då är allt utanför min värld oväsentlig.
det kommer bli bra!
STILL KICKING
denna eviga app som dyker upp dagligen på Facebook.
snart klarat av 200 dagar och en tredjedel kvar.
många mår bra nu, börjar kanske bli tungt nu,
bör kanske fundera på att fixa saker nu men det är ändå 3 månader kvar.
tre, långa, månader...
så tänker väl de flesta.
men i neovärlden svarar man varandra med
"oj, nu har du ju kommit långt! nu går det bra ju,
nu slipper du ju ändå iva och bebis är ju stor nu, över kilot"
hjärntvättad? lite :)
tiden från 20 veckor till 25 är ett helvete.
en relation har skapats, det är för långt gånget för att inte beröras,
det är på tok förtidigt för att överleva, eller stora risker för komplikationer.
men nu har 28 veckor gått.
28 långa, fina veckor och nu är bebis en bebis på dryga 1300g,
mår fint, jag mår fint! jag kan slappna av och njuta.
det ser bra ut, två veckor kvar till semestern och jag arbetar än.
12 veckor får gärna gå förbi dom också,
men alla dagar, alla veckor är bra tid.
älskade lilla plyre, vem är du?
