FÖR EVIGT TRASIG
"ja, men det är viktigt att ta hand om sig själv"
för så känner jag. och jag VET, tro på mig när jag säger så, att jag kanske till och med bör ta mer tid att bygga upp mig och mitt vålmående. men jag är skadad för livet. punkt.
idag - idag hatar jag mig själv, allt och alla för att jag tog den tiden ifrån mitt barn. tänk om alla de timmar jag inte spenderade med Tilda var timmar jag kunde få ogjorda och vara med henne istället. jag hade struntat i lunchen, i promenaden, i det sociala, i precis verkligen allt bara jag fick tillbaka de stunderna tillsammans med mitt barn.
så jag är skadad. smärtsamt skadad. och jag tänker inte be om ursäkt för att jag provoceras av den förbannade tiden så många föräldrar desperat försöker finna utan sina barn.
och jag kan inte säga emot. men måste det vara så himla stort fokus på att det måste vara på denna eviga egentid?
självklart, och jag kan inte understryka det nog, man MÅSTE ta hand om sig och må bra för att i förlängningen kunna vara en bra och närvarande förälder.
men måste det innebära schemalagd tid ifrån barnen? desperat letandes efter barnvakter när mor- eller farföräldrar råkar ha planer? måste det ens vara utan barnen var gång det är tid att bygga upp sig själv?
jag kan också njuta av tiden som jag får för mig själv - utan mina barn. tid som ges till mig och jag tacksamt tar emot. och när jag väl utnyttjar den så gör jag det till max. för har jag ändå bestämt mig och är barnen välmående så är det bara att stjälpa att inte släppa oro och ångesten av att slösa tiden på mig själv.
för så känner jag. och jag VET, tro på mig när jag säger så, att jag kanske till och med bör ta mer tid att bygga upp mig och mitt vålmående. men jag är skadad för livet. punkt.
jag lyssnade på goda råd när hade vår första, tuffa och påfrestande omgång innanför sjukhusets väggar. råd jag själv talar för och tror på. medan jag kunde gick jag en promenad, åt jag en lunch med någon på stan, åkte jag hem och laddade om, firade jul hemma. och jag gjorde det för att orka komma tillbaka, stänga in mig och vårda min lilla bebis. en dag skulle vi ju hem och då hade jag inte lyxen av att kunna ladda om själv. hette det.
men mitt barn är borta. mitt barn är död och jag kan aldrig krama henne igen och berätta för henne hur mycket hon saknas mig i varje andetag och hur ont det gör i hjärtat varje gång det slår utan henne hos mig. jag överlevde mitt eget barn.
så jag är skadad. smärtsamt skadad. och jag tänker inte be om ursäkt för att jag provoceras av den förbannade tiden så många föräldrar desperat försöker finna utan sina barn.
även om jag behöver och borde ta mer tid att ladda om och andas ut helt ensam så gör det för ont att ta från den enda tiden jag har tillsammans med mina älskade, fina, levande och helt underbara små barn.
FÖRÄLDRASKAP = DÅLIGT SAMVETE
många berättade både euroforiskt om det föräldraskap jag hade framför mig när jag väntade, ja, faktiskt alla barn.
lika många kom med skräckhistorier om hur jobbigt och vilka stadier av helvete man genomgår.
och med handen på hjärtat så har jag nog upplevt hela spektrat fyra gånger om.
MEN! inte fan hade en jävel nämnt det däringa samvetet. det som växte och växer sig stort, det omvälver och nystar sig in i vart enda litet beslut man gör.
jag hade en bild, en ganska tydlig sådan, om hur jag skulle vara som förälder. vad jag skulle tillåta och vad jag absolut inte skulle stå bakom.
jag fullföljde mina krav till en början när Nova kom, livrädd för att hennes första månad skulle vara avgörande för resten av hennes liv.
lite sant, brutalt maniskt.
sen hände det - jag insåg. jag började fundera på hur alla andra lyckades trots att de inte gjorde som jag.
och där kom det krypandes - tänk om jag skulle...
objektivt och som grundfilosofi tänker jag att med lite, lite vett och medmänsklighet så kan man inte vara en dålig förälder om man gör sitt bästa i det man tror är bäst för sitt barn.
sen att saker kan gå åt helvete ändå och man kan med facit i hand tänka att detta kunde jag gjort bättre, det är en annan sak.
för utgår man bara från att man gjort sitt bästa i det man trodde var rätt där och då så är man världens bästa förälder - sen är man ju inte mer än människa och vad vore charmen utan det?
kommer på mig själv vissa dagar att ifrågasätta smulor och dra paralleller till ungdomspsyket.
jag försöker ta mig till mina kloka ord jag så enkelt och trovärdigt predikar både på arbete och för nära. för jag tror på dom.
men sen kommer samvetet och klubbar mig totalt. inte visste jag att man kan analysera skitsaker så förbannat mycket och se sig själv som ett brutalt misslyckande.
men jag antar att jag bara är människa, och jag älskar bara mina barn så innerligt, obeskrivligt, förbannat mycket att jag hade velat ge dom all lycka i hela världen.
men som sagt, inte var det någon som kunde yppa för mig att föräldraskap innebär rätt av konstant tillstånd av dåligt samvete :)
DAGENS SANNING I SKUGGAN
stränder, solbrända fötter, hav och lekande barn.
fick ta till tunga artillerier och ta hit stor mugg till kaffe.
Facebook och instagram kryllar av semesterfirare.
och tänk - mössa förra veckan och nu kom sommaren.
kul för er - här är jag
fick ta till tunga artillerier och ta hit stor mugg till kaffe.
åkte igår efter lunch och hämtade hit de stora barnen.
så på våra 20kvm sov vi ännu en natt alla fem.
dundermysigt på alla sätt och vis, men dåligt med sömn.
åka buss med dessa godingar
- hej kvalitet!
de var hos Emma häromdagen och klippte luggen.
milo fick ta lite mer eftersom det var första frisörbesöket :)
snyggingar
Olle fick precis tagit blodprov.
även om tempen är tillbaka ner på 37 utan värmebädd,
så har han stunder när han är slö och dippar...
fas eller något som krånglar får vi se.
över 2kg landade han på idag - 2035g stor kille!!
det är inte min historia att berätta,
så ber om utsäkt om jag låter kryptisk...
men att föda ett barn och inget blir som man tänkt sig,
utan en framtid av kaos, ovisshet och oro väntas
- jag önskar ingen det!
vi finns här, på alla sätt och vis.
och på något sätt så kommer det bli bra! ❤️
ÅLDERSPERSPEKTIV
något hände efter jag fick barn.
jag tittar på Nova ibland och tänker
"är du inte äldre tös?"
jag var 23 år när Nova föddes.
ung, men inte barnet själv.
tänkte rätt så annorlunda då, jämfört med idag.
hade ibland lite svårt att se nuet och var tre steg före.
stressande ibland, men var bara oerfaren av föräldrarollen,
ville ge mitt barn det bästa och planerade framåt.
jag var definitivt redo för livsomväxlingen,
fast jag stod i baren om nätterna och restaurangen övrig tid.
fast jag fram till plusset festa torsdag, fredag, lördag.
jag gjorde det för att jag kunde.
jag hade levt snabbt sen studenten och gjort allt,
allt jag behövde testa på som "ung och dum"
ibland kanske lite mer.
jag förstår folk tvivlade, och resten tycker jag är tråkig idag.
man förändras med föräldrarollen,
annars har man nog större problem...
och fem år senare är ju fem år till av erfarenhet.
men största delen som funderar på om Nova verkligen bara är fyra,
den grundar sig i sorgen.
förlust och sorg föråldrar oss.
att förlora sitt liv, sitt eget barn åldrar en med en livslängd.
perspektivet må ändras när man får barn,
prioriteringar blir nya och man ser på livet annorlunda.
men att förlora det liv, det barn man burit och fött fram,
gör perspektivet förbannat snävt och från nya vinklar,
gör prioriteringarna få men livsnödvändiga.
därför kan jag ibland titta på Nova och tänka
"fyller du verkligen bara fem? var är de andra åren?"
min själ är tung som en hundraårings.
jag har upplevt tankar och känslor fler än många gör efter ett helt liv.
men jag är faktiskt bara på mitt 28e år.
jag är inte äldre.
och jag har ett helt långt liv kvar framför mig,
ett långt liv att få se mina tre barn här och nu få växa upp.
jag ska vara med i varje steg de tar för att erövra livet,
utforska världen och andas vart andetag älskade och lyckliga.
ni är helt underbara ❤️
DENNA EGENTID
jag måste bara få klargöra min åsikt i frågan,
jag vet inte om vår resa bidragit till att jag provoceras,
men i ärlighetens namn - egentid...
och såhär menar jag,
nej, du kan inte skaffa barn för att du vill ha egentid.
egentid existerar inte - eller borde inte få existera.
det är inte en film du går och hyr när du väljer skaffa barn.
det är du i andra hand i samma stund som den blir till,
för alltid.
du kommer leva och dö med detta barnet.
detta är inte ett livslångt åtagande så som en tatuering.
detta är på riktigt. detta är ett liv. din människa du skapat.
ett privilegie, ett mirakel, en gåva, du ska vara tacksam.
med det sagt menar jag inte att du inte är viktig för det.
för det är du. du är ditt barns viktigaste människa.
ingen kan ersätta dig.
du ska må bra, du ska ta hand om dig själv.
du ska se till dina behov och inte glömma bort dig själv,
för att du valt att skaffa ett barn till världen.
det är ditt ansvar som förälder, punkt.
jag säger inte att jag är en verklighetsvriden mamma,
hade jag fått välja ett ord att beskriva mitt liv som förälder,
då hade det definitivt inte varit "roligt".
för det är det inte. det är skitjobbigt!
det är okej att tycka det.
det är logistik, det är förmaningar, det är skrik,
det är mat, blöjor, bråk, städning, kostsamt...
men det hänger liksom med på köpet att skaffa barn.
och lika många gånger jag dragit lättnadens suck,
när barnen äääntligen somnat och jag kan andas ut.
lika många gånger och fler därtill, så vägs det upp.
det vägs upp av kärleken.
av belöningen att se sina älskade små växa sig stora.
se hur de utvecklas att bli sina bästa små jag.
tiden går så vansinnigt fort, Nova är redan på sitt femte år.
femte!
fatta att snart kommer hon bli en egoistisk tonåring.
då kommer jag all tid i världens till egentid,
och kommer antagligen inte att vilja ha den alls.
jag njuter av mina barn, trots allt kaos de innebär var dag.
jag älskar varje sekund sen Nova föddes,
fast att jag ibland blir gråhårig på barnens envishet och trots.
men jag älskar ju dom, mer än något någonsin går att förklara.
jag vet att jag är villig att dö för mina barn,
jag har varit där.
jag upplever inget som kvalitetstid,
så som jag gör när jag får spendera den med mina barn.
ingen middag, ingen träning, inget socialt umgänge
kan väga upp kvaliteten som tiden med dom ger.
ta dig tid till dig själv, vårda ditt välmående.
men aldrig på bekostnad av dina barn.
plågas du av dåligt samvete konstant?
stanna då upp och prioritera om,
ditt barn har aldrig bett om mer än din kärlek och din tid.
livet är här och nu, barnen är här och nu.
njut av dom, du har skapat dom själv.
skaffa inte barn för egentid,
det finns där gott om innan du tar dig an det åtagandet.
2009
för sex år sedan inföll 1 juni också en måndag.
den 21 juni är i år en söndag igen.
fick notis om sådana återblicksminnen på Facebook idag.
jag hade skrivit om min morfar som somnat in under natten.
jag hade också en kommentar från Juan.
som jag saknar dig!
vi träffades på gymet under några år.
januari 2009 flyttade jag hem från Saddle River, NJ
- och hade så klart vikten därefter, plus size Emma.
återupptog gymet hemma och massa dötid att spendera.
jag fastnade, på allvar!
fem-sex dagar i veckar, successivt utvecklande.
där fanns Juan - han tog sig an mig av goodwill först,
men det slutade med att vi umgicks 6 dagar i veckan,
vi träna ihop, motionerade ihop, la kostschema ihop,
motiverade varandra och pushade till nya nivåer.
han var så sur på mig för att jag aldrig gav honom cred i bloggen.
det blev en kul grej och jag nämnde honom vid J bara.
till en dag i juni.
då la jag in en bild, och jag hyllade honom för vårt senaste halvår.
min fina vän! han jag kunde prata om allt med.
alla råd var goda, och jag trodde det var ömsesidigt.
så det gjorde så ont, några dagar efter blogginlägget.
söndagen den 21 juni - och jag får aldrig mer krama dig.
hur kan man ha så ont? må så dåligt?
och ändå låta människan bredvid stå i blindo?
jag såg inget! chock.
jag saknar dina jobbiga sms,
saknar din brist av social förmåga,
saknar ditt okontrollerade temperament,
saknar dina tjuretier och vredesutbrott
- jag saknar dig!
by HENRY SCOTT HOLLAND
Death is nothing at all.
I have only slipped away to the next room.
I am I and you are you.
Whatever we were to each other,
That, we still are.
Call me by my old familiar name.
Speak to me in the easy way
which you always used.
Put no difference into your tone.
Wear no forced air of solemnity or sorrow.
Laugh as we always laughed
at the little jokes we enjoyed together.
Play, smile, think of me. Pray for me.
Let my name be ever the household word
that it always was.
Let it be spoken without effect.
Without the trace of a shadow on it.
Life means all that it ever meant.
It is the same that it ever was.
There is absolute unbroken continuity.
Why should I be out of mind
because I am out of sight?
I am but waiting for you.
For an interval.
Somewhere. Very near.
Just around the corner.
All is well.
ÄPPLE
då var dagen kommen - den som kändes som en evighet.
väskorna står packade, hjärtat är lite brustet,
barnen är lagda och jag är redo att somna för...
imorgon bär det av till NEW YORK CITY.
ursäkta dålig uppdatering idag,
men jag har arbetat hel dagen, kom hem sju,
fick packa och samtidigt njuta av sista tiden med barnen.
ska bli så skönt att komma iväg
- men hjärtat brister av att vara utan barnen i fyra dygn.
mot NYC, mot Saddle River och mot pappas 60årsdag.
kommer mer när vi får tag i wi-fi på plats.
god natt.
6 ÅR
i en värld långt bortom denna kalla och mörka,
finns en liten fin och underbar pojke som idag fyller 6 år.
Tilda kommer fira dig med dunder och brak.
GRATTIS GOASTE TRISTAN ❤️
BOWLING
jag och Nova började med en busstur till stan,
tanken var att få manikyr men vårt ställe var fullbokat.
så vi hoppade av, shoppade kläder, köpte godis och mötte killarna.
sen gick vi och bowlade.
man kan tro milo på dryga 1,5 år var för liten,
men jag kan säg att detta är det nya familjeintresset.
båda barnen älskade - milo med entusiasm och nova med vinnarskalle.
maken var iväg med grabbarna på fotboll och barrunda på kvällen.
jag och barnen passade på att mysa, titta film och somna ihop.
kvalitet!
igår var en lugn dag.
Nova var på kalas hos grannen och jag fick fixat naglarna mina.
sen lämnades barnen hos mormor och morfar för bus och övernattning.
nu är det bussfärd mot jobb...
VAD SÄGER JAG?
satt i bilen med barnen idag och bestämde mig för att åka till brunnby.
på kyrkogården där ligger Juan begravd.
jag berättade för Nova var vi var på väg.
"varför är han död?" frågar hon.
jag svarar att - han lever inte längre.
hon tittar på mig i backspegeln och säger "men varför dog han?"
på en hundradels sekund hinner jag tänka:
jag klart det inte! vad säger jag nu?
min lilla flicka är uppväxt med att prata om döden,
för bara en stund sedan säger hon "mamma, jag vill inte dö"
kanske i förbifarten - men ändå så medvetet om vad det innebär.
hon ser min sorg, vet min smärta. förstår hur ont det gör att inte leva.
hur ska jag nu förklara? att han valde själv att inte leva, att dö.
i hennes lilla värld och det stora förståelse hon redan har om döden.
så ska jag berätta att det finns människor som väljer att inte leva,
som väljer döden och väljer att lämna sårade människor bakom sig.
och ännu mindre kan jag svara på hur det gick till.
det är så omänskligt smärtsamt att jag inte ens vågar tänka på det.
"han kunde inte leva mer" svarar jag henne.
är glad att jag hade solglasögonen på mig och glad att jag klarade det.
sen i tystnaden så inser jag katastrofen.
jag är glad för att jag visar min treåriga dotter det hela livet kommer att lära.
man är svag som känslosam. det är en eloge att inte känna.
vad fan är det för jävla bild att ge mitt barn?
till och med i vredesutbrott från hennes sida,
när hon står där och skriker och jag känner att ge av för fan...
ändå vill jag bekräfta, låta henne känna och ta tillvara på känslan.
för jag anser att det är viktigt. livsviktigt!
ändå sitter jag där, stolt över att inte visat kaoset i själen...
"ta hand om mitt barn"
viskade jag vid hans grav och tog med mina barn till bilen igen.
BARNSLIG KÄRLEK
var barnvakt till Emilia i lördags.
här kan man snacka om överösning av kärlek från två rivaliserade syskon 😍
LILLEBROR
nu har femte barnet i mammagruppen blivit storasyskon.
grattis Sanne, Magnus och Oliver till lillebror!!
bebissnus snart... 😍
SYSTERKÄRLEK
jag vet att bilden inte är så smickrande... 
men när våra män begav sig ut och barnen somnat,
då fick vi den tid tillsammans som bara syskon förstår.
någon som förstår uppväxten, normer, värderingar och tankesätt,
precis på samma sätt som jag själv.
anledningen till att jag inte kunnat tänka mig ett liv
för mina barn utan syskon och någon att dela livet med.
tack för en fantastisk kväll med ungarna och givande pratstund ❤️
FAMILJEKVÄLL, -NATT & -MORGON
SPA
nu sitter vi i bilen hem. 
ligger fantastiskt fint 
delar av matsal 
reception och sällskapet
en omväg i götet för bilolycka men annars smidigt med bil.
vi har badat, simmat, luktat, ätit och druckit.
kan varmt rekommendera Vann utanför Lysekil.
ligger fantastiskt fint
tack!
IDAG - SPA
min mamma fyllde 56 i onsdags.
pappa gav henne en helg med spa och sina döttrar.
med andra ord - vi är på Vann i Lysekil och njuter.
bad, vin och märkligt nog ett djupt samtal om Tilda, döden och livet.
jag tror jag älskar min mamma och syster lite.
GRÅTANDES BARN
jag har alltid haft problem med ledsna människor och speciellt barn.
att få barn själv hjälper inte - och verkligen inte efter Tildas död.
alla olika former av rädda barnen i fattiga länder,
det är inte ofta jag ser de men när jag gör så brister hela mitt hjärta.
traumatiserade och övergivna ungar. svältande och sjuka.
de är inte äldre än tre när de sitter föräldralösa med sitt nyafödda syskon.
åh så ont det gör i hela mig!
tänk om det vore mitt barn som skrek i smärtor när de var döende,
skräckslagna, livrädda för allt och utan mat i sina små magar.
Gud så fruktansvärt! stackars, stackars små fina barn.
VÅR ALLAS LILLE TRISTAN
Någonstans i någon annan värld långt bortom vårt förnuft, där finns det en glad pigg och helt underbar liten pojke som fyller fem år idag.
Jag saknar dig Tristan lille, grattis på din födelsedag 💙 vi ses en dag igen.
PAUL WALKER
ja, grabben är död.
ja, det är fruktansvärt tragiskt att en så ung och begåvad människa är död.
ja, det är lite tragikomiskt att det är i en bilolycka av alla olyckor.
ja, jag sörjer för hans nära och kära som har förlorat en antagligen fantastisk person.
MEN! mer än så kan jag inte känna eller heller bry mig.
en fullt okänd människa dog i en bilolycka.
hur många sorgliga sådana historier sker inte var dag?
hur många vi känner har inte förlorat eller vi själva förlorat någon nyligen?
ändå bör det ramaskri på Facebook, Twitter och Instagram osv...
folk är villiga att göra allt och mer därtill - för Paul Walker.
för mig personligen rör det mig inte mer än att det är slut på FF filmerna.
och ja, att någon ung dött på ett tragiskt vis, såklart.
men åter igen - det gör ingen skillnad att gilla "RIP Paul Walker"
mer än en att hedra honom...
men alla andra då? barn som dör? i olyckor, i sjukdomar, i okunskap?
DET ligger mig så mycket närmare.
DET vill jag lägga krut på för att göra skillnad för mig, för dig,
kanske för någon i min närhet. för den som är drabbad på riktigt.
så vila i frid Paul Walker,
men jag sörjer istället mitt döda barn, min väns döda barn,
mina nära och kära som förlorat någon eller kämpar själv mot demoner.
tack!
