PLÅGSAMT

vi var så förväntansfulla - äntligen var det fredag och vi skulle få komma hem. två långa månader var till slut över.
Tilda var inte mer än 34 veckor, men hon var så stor och stark så självklart skulle vi komma hem och ha med apnelarmet.

så glada. nu blickar vi framåt och kommer se tillbaka på neotiden som en kort liten period i livet.
det är idag den längsta korta lilla tiden jag har att se bak på. den och tio dagar till är det enda minne jag har av min fina tös innan helvetet bryter loss.

Tilda var här för fyra år sedan. precis just här hemma hos oss, hos mig. hon sov hos mig, första natten i vår säng hemma.

dessa 75 dagar om året är plågsamt. orkar inte känna, klarar inte av hur ont det gör. vill bara springa och fly från saknaden.
samtidigt är det allt jag har, precis allt som finns kvar av min Tilda. mitt barn.
jag vill inte förlora ett enda minne, eller en enda stund som jag hade tillsammans med henne. 
men just nu är det väldigt suddigt. det är mörkt, kallt och extremt plågsamt just nu. 

vill fly, vill inte glömma. vill leva, vill inte vandra ifrån. vill njuta, vill inte överge.

det gör ont nu. riktigt ont nu.
och jag förstår fortfarande inte. varför? hur?

pyjamas på inför vår första natt hemma

FÖR EVIGT TRASIG

"ja, men det är viktigt att ta hand om sig själv"
och jag kan inte säga emot. men måste det vara så himla stort fokus på att det måste vara på denna eviga egentid?
självklart, och jag kan inte understryka det nog, man MÅSTE ta hand om sig och må bra för att i förlängningen kunna vara en bra och närvarande förälder.

men måste det innebära schemalagd tid ifrån barnen? desperat letandes efter barnvakter när mor- eller farföräldrar råkar ha planer? måste det ens vara utan barnen var gång det är tid att bygga upp sig själv?

jag kan också njuta av tiden som jag får för mig själv - utan mina barn. tid som ges till mig och jag tacksamt tar emot. och när jag väl utnyttjar den så gör jag det till max. för har jag ändå bestämt mig och är barnen välmående så är det bara att stjälpa att inte släppa oro och ångesten av att slösa tiden på mig själv.

för så känner jag. och jag VET, tro på mig när jag säger så, att jag kanske till och med bör ta mer tid att bygga upp mig och mitt vålmående. men jag är skadad för livet. punkt.

jag lyssnade på goda råd när hade vår första, tuffa och påfrestande omgång innanför sjukhusets väggar. råd jag själv talar för och tror på. medan jag kunde gick jag en promenad, åt jag en lunch med någon på stan, åkte jag hem och laddade om, firade jul hemma. och jag gjorde det för att orka komma tillbaka, stänga in mig och vårda min lilla bebis. en dag skulle vi ju hem och då hade jag inte lyxen av att kunna ladda om själv. hette det.



idag - idag hatar jag mig själv, allt och alla för att jag tog den tiden ifrån mitt barn. tänk om alla de timmar jag inte spenderade med Tilda var timmar jag kunde få ogjorda och vara med henne istället. jag hade struntat i lunchen, i promenaden, i det sociala, i precis verkligen allt bara jag fick tillbaka de stunderna tillsammans med mitt barn. 


men mitt barn är borta. mitt barn är död och jag kan aldrig krama henne igen och berätta för henne hur mycket hon saknas mig i varje andetag och hur ont det gör i hjärtat varje gång det slår utan henne hos mig. jag överlevde mitt eget barn. 

så jag är skadad. smärtsamt skadad. och jag tänker inte be om ursäkt för att jag provoceras av den förbannade tiden så många föräldrar desperat försöker finna utan sina barn. 


även om jag behöver och borde ta mer tid att ladda om och andas ut helt ensam så gör det för ont att ta från den enda tiden jag har tillsammans med mina älskade, fina, levande och helt underbara små barn.

JAG VISSTE HAN SKULLE DÖ

jag minns ofta Tildas sista tid med oss.
jag berättar om henne. jag sörjer henne.
ibland stänger jag av, andra gånger blir det känslosamt.

jag minns ofta stunden när hon blev riktigt sjuk.
när vi står nere på IVA, hon förlorar syresättningen,
hon intuberas i panik och skickas iväg till Lund mitt i natten.
jag minns också att jag inte riktigt förstod,
chock blandat med oförståelse och ovisshet.
jag stod där i korridoren och såg dom springa iväg med henne.

jag blir ofta arg i denna delen.
arg på att jag inte förstod.
arg på att jag inte visste.
arg på att den kommande veckan skulle bli ett jävla helvete,
att hon skulle tyna ifrån mig och sakta dö.
att detta var sista gången hon andats själv.

jag tänker många gånger på att jag vill göra om den dagen.
göra om den stunden.
vaga känslomässigt med och fatta att nu är det kört,
inte stå där nyvaken och inte fatta ett skit om livet.
kanske till och med förstå så jag kunnat göra annorlunda.
kunde vetskapen kunnat göra annorlunda?

när Olle blev sjuk för en vecka sedan var det okej,
fram till läkaren nämnde Lund.
Olle, sjuk, akut, Lund, illa, ambulans...
på en bråkdels sekund stod jag i korridoren igen.
Olle var Tilda och allt hände igen.
jag försöker hitta ett andningshål, komma ifrån där jag stod
famlade efter att göra framtiden och sjukdomsskedet annorlunda.
"finns det en chans att det kan gå bra?" 
läkaren tittade förteget på mig och svarar
"det är illa, låt personalen i Lund svara på det,
de har större kunskap om detta..."

jag var fast i korridoren.
Olle var Tilda och nu visste jag denna gång att nu kommer han dö.
"NEEEEEEEEJ" skrek kroppen.
jag kommer inte orka gå genom detta,
jag kan inte stå och se på när mitt barn dör,
jag kan inte stå bredvid och veta att han dör.

allting hopade sig kring mig.
läkaren pratade i gråskala om NEC och dess följer.
jag pratade om svart eller vitt.
jag ville veta om han skulle dö eller överleva.
varken mer eller mindre.

vi pratade olika språk och jag fick känna på,
jag fick veta hur det var att veta att mitt barn dör snart.
jag visste nu hur det är att titta på sitt barn ligga där,
vaken, i Helsingborg, på väg mot Lund för att dö.

denna gången dog inte mitt barn.
jag förstod rätt snabbt efteråt att detta är Olle.
det var inte Tilda som hände igen.
men det skrämde skiten ur mig.

nu är Lund som ett abstrakt och suddigt minne.
alla känslor det rev upp var större än jag visste fanns.
samtidigt var Olle väldigt sjuk, det kunde blivit illa.
och nu måste jag landa i det och våga lita på Olle igen.
här, i Helsingborg. i lugn och ro.
Olle är inte Tilda - Olle är här, med mig.


DEN VÄRSTA KÄNSLAN

idag fick jag och la mig för två år sedan med det mest fruktansvärda känsla.
hela kroppen gjorde ont. själen skrek i smärtor.
jag visste. jag visste så innerligt att vi förlorat vårt barn.
men hon var mitt barn. hon levde.
där och då levde hon.

jag kunde inte ge upp, fast jag visste, bara var jag tvungen att hoppas.
hon får en hjärnskada, kommer leva med funktionshinder,
 psykiska som fysiska. men hon kommer leva. kan bara leva.

men jag visste. och hela mitt hjärta vred sig i plågor.
och jag somnade. 
jag sov min sista natt med mitt barn i livet.

mitt barn. liten, ensam och helt hjälplös.


EN SISTA KRAFTANSTRÄNGNING

idag för två år sedan gick jag och la mig i god tro.
jag trodde min Tilda skulle bli frisk nu...
jag hade till och med filmat henne. 
hon rörde sig, reagerade på min röst och kramade mitt finger.
det visade sig vara sista gången...... 





 


MILO SJUKIS

nova kom med mig på min "sista dag" på praktiken idag.
snacka om att liten loppa fullkomligt förgyllde min dag.

andre kom och hämtade oss.
med en varm liten Milo med röda ögon. tänderna! fick en ny senast igår.
men nu har vi gett han alvedon för att sova med 39 grader feber.
stackaren hostar och vrider sig i bingen.
ett tag var han helt blåflammig och svettig...

äh jag är ingen nojig mamma och både vet och förstår att barnen är sjuka.
givetvis vill jag inte se mina barn annat är i tipp topp och strålande,
men jag är lite mer realistisk än så...
men nu är det jobbigt!
det är rörigt men vet att för två år sedan var sista dagen i Helsingborg.
sista dagen jag gick dum och korkad och fattade inte hur jävla illa det var.
kunde inte ta in i min trånga skalle att mitt barn var sjukt,
att hon skulle komma till att bli livlös under natten,
hamna på IVA, intuberas, skickas i ilfart till BIVA.
att detta var sista dagen jag höll henne levandes i min famn
levandes nära mig för sista gången någonsin...

jag kan inte låta bli att krama Milo.
hålla honom hårt och få panik.
fast han är över året, fast han är som fullgången idag,
fast han nog bara har tänderna på gång,
fast han kanske bara är förkyld med lite feber...
för Tilda var bara förkyld. idag för två år sedan.
och nu idag, två år senare, har jag snart varit utan henne i två år.

åh som jag saknar dig. 
som jag önskar att jag fick vara din mamma här, nu.
sett dig vara två. fått ha dig nära, krama min älskade tvååring.
men det har jag inte, jag har ingen tvååring. för hon är död...
 
 
sista kortet på barn i Helsingborg.
sista dagen jag höll dig i livet.




DET HÄR MED FOKUS

börjar mitt möte med psykologen "det var idag va?"
detta efter att ha missat två samtal i rad innan...
hurra...

fokus...
kanske. men inte på att få saker gjorda.
helt överraskad att jag både satte planeringen,
hade ett bra samtal med handledare från förskolan,
och fick in mitt PM 1 till det kommande examensarbetet idag...

visserligen med många dagars förberedelse och ändå i sista sekund.
men gjort!
en liten sten lossnade från mina axlar.
är så förbannad jävla stressad och slut.
mycket? egentligen inte.
men är så upptagen av att inte just nu att jag "inte" klarar något alls.

nu idag för ett år sedan blev vi inskriva på Barn i Helsingborg.
imorgon skulle domen komma att Tilda fått RS.
än hade vi inga som helst känningar av vad som komma skulle...




PÅ HEMSIDAN NU




NU SÅ

nu är den ute. Allers.
väldigt fint, varmt och känslomässigt engagerat reportage.
men ja, vi är gifta och ja, han heter Andre Adbro - nu.
när allt hände hade vi inte hunnit gifta oss eftersom hon kom tidigt.
lilla Tilda, tänk om lika många som läst om dig, fått älska dig istället.
 
 



VÄLLER FRAM

jag kan inte svara på varför,
kanske något som händer,
kanske för att det snart är februari...
jag vet inte.

jag springer. jag springer som en galning men det går så sakta.
långsamt som genom gelé tar jag mig genom livet.
minnena flashar och kommer ikapp som vän med blixten.

var det jag som fick henne smittad?
skulle vi haft Nova på dagis?
hade vi kunnat rädda henne?
hade en insats innan det blev akut hjälpt?
hade det gjort att hon inte skulle brytas ner och orkat bli frisk?
varför förstod jag inte? kunde jag inte ta in att det var allvarligt?
hur kunde jag inte förstå att det kunde innebära, att det innebar döden?
hur kunde jag bara se det som bakslag och en jävla förkylning?
varför såg jag inte varningsklockor när hon blev så trött?
vad gjorde jag så fel som inte kunde bli orolig?
varför dog du, min lilla flicka? 
hur kan en förkylning sluta med att jag förlorade min tjej?




EN FJÄRILS VINGSLAG

när vi låg på neo med Tilda, den tiden innan helvetet bröt loss,
då nämner en av föräldrarna i kuvösrummet sitt barn som ängel.
vår vackraste barnskötare och varmaste människa reagerar.
hon säger att vi inte får nämna våra barn som änglar.
trots ett fantastiskt jobb har hon sett för många föräldrar mista sina barn.
hon fick inte att förmå sig att se barn i livet som änglar.

samma dag som Tilda dör framför mina ögon.
samma stund som jag inser att jag kommer vara en av de föräldrarna.
då tänker jag på hennes ord.
jag vägrade tro på Gud, den jäveln ska dö en långsam död om han funnits.
jag vägrade ta in faktumet att hon dog - jag ville inte ha en ängel.
jag varken tror på änglar eller förstår hur mitt barn kan dö.
jag tittar på min nyss så friska och livsglada bebis och tänker
"du är för liten för att bli en ängel, så du får bli vår lilla fjäril"

och du ska inte lida för att mamma har svårt att förstå att du är borta.
du ska inte ha ont för att mamma inte vill släppa taget om son bebis.
du ska inte kämpa för att din mamma gav upp sitt liv för dig.
flyg lilla fjäril, flyg.











EN STUND

det var en process men där finns en stund,
ett ögonblick som fick en liten jävul att hugga hjärtat med en kniv 
och strypa åt livet från min kropp.
scenariet spelas upp om och om och om och om igen.

på söndag fyller/skulle fylla Tilda 2 år...
jag har inte bestämt mig om hon skulle eller gör, vad är du?
men jag vill minnas den dagen, 15 december, som en födelsedag. 
jag vill minnas den på samma sentimentala vis som de andras födelsedag.
vara glad och minnas hur det var att föda mitt barn till världen.

men jag kan inte...
jag får bara upp samma bild i huvudet och det äter upp mig.
hur jag satt där, med hoppet på väg tillbaka.
hur jag såg att min lilla flicka snart skulle bli frisk så jag kunde lyfta upp henne.
kunde sluta se henne uppkopplad på sjukhus och få med henne hem.
hur persiennerna drogs för och personalen började prata i koder.

jag kan inte säga om det rörde sig om sekunder minuter eller timmar.
livet försvann från mig.
hjärtat bultade när sköterskan kom upp och jag bara vet.
jag vet vad han ska säg när han sätter sig ner sorgsen vid min sida,
jag ber för allt jag är värd att han inte gör det,
att han inte berättar att det skitit sig,
att han inte säger att nu har det värsta som kan hända hänt.
jag skriker i panik - NEEEEEEJ!!! tyst inom min.
jag ser hur han öppnar munnen, hur han slår ner blicken
och hur just dom orden flödar ur hans mun med en sorgsen ton.

väggarna flög emot mig och allt snurrade.
det går inte! hon kan inte! det finns inte!!
inte ett barn, ett barn kan inte dö. får inte dö.
och hon är mitt barn! hur kan det bara hända att mitt barn försvinner??
vad kan jag möjligtvis gjort någon för att förtjäna detta?
vem är det som hatar mig så mycket?! 

det snurrar, om och om igen...
hur kan mitt barn bara dö sådär?
den stunden, och jag har aldrig känt mig så ensam och hjälplös.
smärta är inte ord nog att beskriva hur ont det gjorde.
hur ont det gör, varje dag utan mitt egna lilla barn...

god jul för i helvete

HAR DU NÅGON GÅNG KÄNT ATT VÄRLDEN RASAR SAMMAN?

att livet rinner ut?
att du står helt själv i hela världen?

ångest.

vi gick genom kulverten och planerade.
hoppet höll sig desperat tag och slet själen i bitar med vart hjärtslag.
det gick bara inte att ta in.
hon blev en vanlig bebis efter två månader på Neonatal.
vi var hemma, vi var en familj.
vi hade stått ut i hoppet mellan liv och död i tio dagar.
nu fick det bara vända, nu får det bara bli bra.
vi var bara tvungna att planera lite praktiskt med Nova och arbete.

sordi. 
det låg som ett block tegel på oss alla i salen när vi kom in.
hoppet var borta. hon var borta. alla visste, alla förstod.
men ingen fick säga det.

jag gick i 9 timmar och bara väntade på det alla visste skulle uttalas.
de drog bara ut på det. de fick inte uttala orden innan det fanns på papper.
inte nog med att mitt barn skulle dödas den dagen,
jag skulle dessutom behöva kämpa för att det skulle ske.

vi kämpade i nio timmar med att bara få det gjort.
att få dom förbannade läkarna att ge oss rätten att stänga av.
att låta oss få lov att låta vårt barn somna in.

hon var isolerad från alla besök,
förutom denna dagen.
alla fick komma. alla som ville fick lov att gå in i salen hos vår döende dotter.
men ingen fick lov att säga att hon skulle dö,
de släppte bara på reglerna lite hette det.
men jag visste det. jag visste att alla visste och jag kände det.

den dagen.
och det gör så in i helvetes jävla ont.
förbannade jävla monster som sliter mitt stackars modershjärta itu var dag.
aj.
det gör så ont att jag bara får ut ett aj.
för hon dog.
efter en dags sista kamp dog hon.
min Tilda. min bebis jag skapat. burit. fött. vårdat och älskat.
nu är hon död. bara död och aldrig hos mig igen.

aj...






HATKÄRLEK

att ha halsduk eller scarf är lite min grej.
älskar att få myskänslan det ger att ha den värmande tygbiten.
av någon kanske oförklarlig anledning favoriserade jag en.
en brunbeige mönstrad vanlig halsduk jag tror jag köpte på Ullared.
helt fantastisk!

denna bar jag veckan mina sista dagar med Tilda i livet.
den var till sist så äcklig, men som en tröstande snutte bar jag den.
jag torkade ett hav av tårar med den från min kind.
(även) jag var också så förkyld så jag både hostade och snöt mig i den.
men vad bryr man sig när man sitter och ser sin dotter dö ifrån en.
låt halsduken vara äcklig.

jag bar min halsduk vår tomma bilfärd hem.
bort från sjukhuset där vi lämnade vår döda lilla dotter.
hem till den gapande platsen där Tilda skulle varit.
chockad, förbannad, ledsen, trött och helt oförstående.
jag minns inte mycket, men jag minns att jag kramade min halsduk.
ett klent försök att finna tröst, torka ännu en tår.

jag minns när jag sen tvättade den.
tre gånger efter varandra. bort med sorgen och smärtan den bar.
men jag älskar den ändå. men hatar den så mycket.










 

JAG SATT BREDVID

jag minns hur det slog mig.
tänk om vi får åka hem utan vårt barn.
försökte föreställa mig hur det var att komma hem.
föreställer mig att jag går in genom ytterdörren.
svart. 
jag fick inte ihop ekvationen.
hur ska jag kunna komma hem utan mitt barn?
 
jag minns att jag slog bort tanken,
jag kan ju inte komma hem utan mitt barn, tröstade jag mig,
hon må vara sjuk med hon ligger ju där.
så tänkte jag medan jag tittade på den kämpande lilla kroppen.
tänk om jag visste då vad jag vet idag.
då hade jag inte överlevt. 
det är så stort att jag vägrade ta det till mig.
man KAN bara inte leva sitt liv utan sitt barn.
eller hur?
 
hon ligger där. 
hon är fruktansvärt sjuk och det kommer ta tid,
men hon lever och hon ligger i sängen framför mig.
jag såg inte att hon bara var maskiner och sladdar.
jag såg bara mitt lilla barn.
det gjorde så ont i min kropp.
jag ville bara plocka upp henne i min famn,
vyssja henne, hålla henne, pussa på henne, lova henne livet.
istället fick jag dra mitt finger längs hennes kind
"vi kommer klara detta, älskade Tilda, allt kommer bli bra"
jag viskar till henne. älskar henne. 
för hon finns.
 
idag bara minns jag, ser tillbaka. dimma och kaos.
jag kan inte reda ut svart från vitt, upp från ner.
jag satt bredvid min dotter i tio dagar.
hon var sjuk med hon levde. hon är mitt barn, min bebis.
hon var liten. men hon är min lilla människa.
jag har skapat dig Tilda! mamma har gjort dig.
världens finaste lilla Tilda.
jag satt bredvid henne och kunde bara se på.
jag kunde bara hålla mitt barn i fingert.
från rosa till grå, från puls till tystnad, från liv till död.
för alltid.

TILDAS SISTA DAGAR

jag vet att det generellt blir mest känslosamt och osammanhängande.
ska försöka att i korta drag berätta hur Tildas RS-resa gick tillväga.
det är många som frågar och undrar, så jag ska försöka.
fråga på, undra mer - allt för att sprida detta.
detta jag skriver är min sanning, som jag uppfattade vår resa.

hon började på lördagen med en brutal apné.
som fullgången var detta inget normalt, då hon var stor och stark nu.
vi avvaktade då hon på kvällen vaknade till liv och var vaken.
under natten sov hon i min famn för säkerhetsskull.

nästa förmiddag fick hon ett par apnéer till och en kaskadkräk.
vi ringde till Neo och fick åka in.
söndag och läkaren såg en apné till och vi var överens,
något var fel och inläggning var ett faktum.
trots att proverna visade negativt trodde de ändå på RS,
i ett så här tidigt stadium var detta typiska symptom.
så vi fick ett isoleringsrum på barn. Tilda blev uppkopplad.

måndag och nya RS-prover kommer tillbaka positiva.
blev informerade om vad RSV innebär.
kulmen skulle komma om cirkus fem dagar.
det hette att hon kan komma att få det tungt och behöva lite hjälp.
få slemlösande, syrgas och suga bort slemmet.
kan bli så tungt att hon kopplad upp i CPAP ett par dagar.
amningen kommer säkerligen ta stryk och behöva sondas.
fine, fullkomligt förväntat.

hon blev märkbart tröttare under måndagen, och syrgas kom till.
under tisdagen blev hon slemmig och hostig.
de sög bort slem och till sist fick hon syrgasgrimma.
att inte orka blåsa upp hela lungorna när man är sjuk och trött,
kan leda till lunginflammation och kollaps av bitar i lungan.
von röntgades och en viss förändring visades på två små ställen.
normalt, vanligt och förväntat.

hon fick sova i en stor säng för att få en uppsittande vinkel,
detta för att underlätta andningen och syretillförseln.
hon fick fukt och adrenalin att andas in för vidgande av luftrören.

natten till onsdag. hon röntgas mitt i natten.
jag trodde det var av rutin, inget annat sades till mig.
Tilda vakades av en sköterska, som efter två apnéer larmade.
jag sov. nästa gång stod jag på IVA med Tilda i respirator.
vad som hände var att röntgen var dålig och hon blev sämre.
detta fick en otrolig läkare att agera snabbt och få iväg Tilda.
de trodde CPAP skulle räcka, men lika fort av som på.
hon kollapsade så fort att en respirator var enda utvägen.
det ringdes till barn IVA i Lund och ambulanstransport.
jag står fortfarande bredvid och bara hör ord men får inget sammanhang.

onsdag och jag har kommit ner till Tilda tillsammans med André.
hon ligger fint och lugnt, perfekt fungerande i respirator.
då hette det att det må varit kaosartat men nu är det under kontroll.
det som kunde hända var att de skruvade upp syretillförseln.
dagen gick och natten likaså.

torsdagsmorgon och vi väcks av telefonen, nu var läget lugnt igen.
men under natten hade de fått höja syretillförseln till max - utan resultat.
hon kopplades över till en vibrerande respirator.
denna skulle öppna upp lungorna så hon kunde syresättas.
det tog ett par timmar sedan hjälpte inte den heller.
nästa steg var att operera. hon skulle kopplas till en EMCO.
nu erkändes hennes läge som kritiskt. operationen var riskabel.

det tog fyra timmar innan fick veta att det hade gått enligt planerna.
hon fick nytt rum, ett dubbelrum för att få plats.
ECMO behöver blodförtunnande för att inte orsaka blodproppar.
där var så, så mycket slangar, sladdar och kanyler i lilla Tilda.
kontroller, pipande, mediciner, en massa jävla skit.
blodtrycket steg skyhögt och de fick inte pli på det, gjorde allt.
stabiliserades stundtals för att pendla tillbaka upp igen.
hon svullnade, njurarna lade av. varken utdrivande eller dialys fungerade.
de fick rensa ut slaggprodukter genom blodet i ECMOn.

dagarna gick i detta kaos och hon tynade bort timme för timme.
läkarna påpekade gång på gång hur sjuk hon var.
ingen förstod, ingen visste, ingen kunde göra något. än mindre lova.
de kunde inte ens förutspå de kommande minuterna.
det handlade om minuter. det rörde sig om veckor.

måndag morgon fick hon hjärnblödningen, hon han upp.
hennes kropp orkade inte all denna påfrestning.
blödningen spred sig snabbt genom det blodförtunnande.
huvudet var svullet och förstört.
lungorna var så förstörda att de inte kunde pressa ner någon luft alls.
syresättningen i huvudet gick ner till 38% när de stängde skärmen.

tisdagskväll. och alla en miljon tester visade samma sak.
hennes liv gick inte att rädda. det fanns inget mer att göra.
de släckte ECMOn.
hennes blod syresattes inte eftersom hon inte hade några fungerande lungor.
hjärtat orkade slå i tio minuter till innan det slutade slå av syrebrist.
hjärnan var redan död.
och där satt vi, hjälplösa bredvid och kunde bara se på.
sjunga, vyssja och klappa på henne i hennes sista minuter i livet.

därför dog min flicka. därför kunde de inget göra.



ÄLSKADE FLICKA


FRID

farmor och farfar, mormor och morfar, Lina och Nova är på väg ner.
lilla gumman, vi finns vid din sida hela vägen,
det är okej, du kommer få sova gott. kommer inte ha ont längre.
mamma kommer sakna dig varje dag.
pappa med och Nova kommer att vara världens stoltaste storasyster till dig.
min vackra, vackra tös.
jag älskar dig av hela mitt hjärta!


...

det kommer göra så ont.
hur tar man farväl?


MARDRÖM

hatar morgonen.
vaknar upp i mardrömmen och inser att den är så verklig det bara går.


RSS 2.0