adbro

som sagt, jag mår rätt så bra.
kan inget göra, och finns inget på världskartan som gör att stress eller oro skulle hjälpa.
och just nu så ser saker och ting, så att säga, inte så mörka ut...

det som dock är jobbigt, får mitt hjärta att brista och tårar att glittra mina ögon.
det är mina älskade hjärtan hemma ♥

jag saknar alla minuter från Nova.
att nu inte veta hur länge jag kommer vara ifrån henne kan få en att promenera till psyket.
det tär så det gör ont!
jag vill alltid vara henne nära, pussa henne när hon är sjuk och se alla hennes småegenheter utvecklas.
jag får träffa henne nu någon timme per dag, och hela situationen är så märklig för henne.
varför är mamma här? varför är mamma klädd så? varför kan mamma inte busa?
jag vill bara krama henne, lägga mig ner med henne i min famn och känna henne andas tätt intill.

ett modershjärta(/faderhjärta) vet vad jag menar.
hade nog dock lite väl hybris när jag kände att vara ifrån André är okej.
han är så stark och är familjens stora stödpelare i dagens läge.
medan han själv har sina känslomässiga oroligheter och tankar att kämpa med,
har han Nova, huset, jobbet och allt annat praktiskt att ta hand om.
han är en klippa och en helt fantasiskt underbar man att dela mitt liv med, kan inte önska mer.
jag och bebis må vara här, men mer än så kan jag inte göra.
resten av tyngden liggen på min vackra själs axlar...
jag känner mig så ensam och vill bara ha hans trygga, varma armar runt mig.
♥

och åter igen, tack för allas tankar.
och världens största TACK till familj och släkt som ställer upp så oerhört mkt för oss!

idag kommer mamma&pappa hit, min mamma och pappa...
(& GRATTIS kära storasyster på din stora 30årsdag!!)