adbro

kan lika gärna varna känsliga människor nu: detta blir långt och detaljrikt!

NOLL TILL HUNDRA onsdagen den 14 december 2011

jag hade precis legat i CTG vilket såg hur fint ut som helst.
jag hade både ätit och sovit dåligt under föregående natt och under dagen.
eftersom jag var sängliggande och inte hade annat för mig, somnade jag någon gång efter tre.
strax efter fyra vaknade jag av en, som jag trodde då, sammandragning.
jag vände mig på sidan för att somna om...trodde jag.
SD ökade i intensitet och efter två minuters krampande fick jag ringa efter hjälp.
stackars USK som kom in fick slå på alarmet och jag tror det kom in både BM, USK och läkare.
under vad jag kände var en timme (i själva verket tio minuter) fick jag bricanyl,
de kopplade loss sängen och rusade ner mig till förlossningen - jag toksvettades i krampandet.
någonstans i all panik fick jag fram att de fick ringa André, men att säga att det är lugnt.

så sakta började SD släppa nere på förlossningen och jag kunde äntligen tro jag skulle överleva.
de kopplade in värkhämmande dropp och gav en ny bricanyl.
André hade "tagit det lugnt" och kommit från Ängelholm till Lund på under timmen...

VÄNTANS TIDER

läkarna hade goda förhoppningar om att dropp och bricanyl skulle fungera.
dock var jag öppen 2cm och hade bara några milimetrar kvar på tappen - sängordinerad!
de tog blodprov som skickades iväg på akuttester, vilka visade att jag hade förhöjt bakterievärde.
första bricanylen gav smärre hjärtklappningar och svettningar. den gick ur relativt fort.
efter två timmar fick jag en ny, två nya och en tredje gavs när förvärkarna fortsatte öka.
ett nytt blodprov togs. detta var tydligen skyhögt - så för bebis skull togs ett beslut.
droppet togs och bricanylen slutade att ges - nu fick tiden och kroppen avgöra skedet.
klockan var 21:30 och det kändes nästan lite som ett ovisst lugn före stormen lagt sig över rummet.
vad händer nu?

det hade inte hänt mer med mig "där nere". fortfarande öppen 2cm och liten bit tapp kvar.
CTG kopplades på en liten stund och bebis verkade må superfint.
jag och André stirrade på varandra. hur hamnade vi här? nästan ironisk situation nu...
förberedda på det värsta, hoppades på det bästa.
en (dansk) läkare från Neonatal kom och förklarade vad som kommer hända vid förlossning.

jag stapplade upp på toa några gånger, i mina nättrosor och t-shirt. brutalt snygg!
fram till 00:00 hade jag förvärkar med några minuters mellanrum, och de gick andas genom.
sen bröt helvetet och paniken loss en liten stund...

NU HÄNDER DET GREJER torsdagen den 15 december 2011

runt midnatt kollar BM mig igen, fortfarande oförändrat...
vid detta laget börjar tröttheten och orkeslösheten göra sig påminda.
med noll energi i kroppen känner jag paniken välla över mig; jag orkar inte detta.
mina tankar går nu i att detta kan fortskrida i flera timmar till - panik.
jag ber henne om att ge mig något för annars orkar jag inte om jag inte får energi.
(energi här var nog mer i form av - ta bort smärtan för i helvete!)

jag uppfattade inte värkarna som speciellt långa, eller outhärdiga i sig.
det var ovissheten om att kanske inte få sova på hela natten, ha ont och inte orka.
efter lite övertalning fick hon mig att ta lustgasmasken - oh sweet memories!
som besatt drog jag i mig lustgasen. klockan är nu runt 01:00.

jag tyckte då att BM var en satans kärring som envisades med att ta CTG mitt i allt.
(tackar henne nu för att hon skötte sitt jobb...)
när hon letade med dosan över magen, tryckte det på så mycket och jag fixade det knappt.
i mina tankar var jag fortfarande inställd på minst fem timmar till,
jag var ju fortfarande bara öppen 2cm en timme tidigare ju.
jag bad henne sluta, men hon gav sig inte. bad henne kolla mig istället, men hon gav sig inte.
värkarna strålar nu från rygg, det trycker på neråt och magen är så trött. runt 01:40.

läkaren kallas in för bebis hjärta hittas inte, och hon kommer för att kika med UL.
hon ser hur bebis ligger och en gyn-undersökning påbörjas - men behövs inte avslutas...
barnläkaren kallas in snabbt som tusan, BM håller tillbaka bebis och nu förstår vi.
Neo-personalen hinner inte mer än in i salen innan jag fick klartecken att få krysta.
med ett "poff" bokstavligen talat sköts lilla bebis ut till livet.
innan de ens får tag i henne hör jag världens tystaste, dock ljuvligaste gråt.
en sten föll från hjärtat! lyckan är total.

15 DECEMBER 2011 01:47

Tilda Adbro kom till världen som en 1125grams kämpande skrutt.
BM bär över henne till barnläkaren och barnsjuksköterskan som tittar till henne.
allt ser bra ut, hon behöver inte ens hjälp att andas.
de bär över henne i kuvösen, som rullas fram till mig.
det var så ofattbart att det var en så liten levande miniatyr människa. och hon är min!

att André höll på att tuppa av även denna förlossning behöver vi ju inte nämna...
han fick gå med Tilda till Neo och jag fick återhämta mig och kollas så allt kommit ut rätt.
när André kom tillbaka fick vi det obligatoriska förlossningsfikan. härligt kort kommer!
sen åkte jag ner tillsammans med André för att se när de kopplade upp Tilda.
alla dess möjliga former på sladdar och katetrar fick hon, och hon var så fin!
och nu börjar livet, på riktigt ♥