adbro

fram till igår tänkte jag att antingen lever jag i förnekelse, eller så är jag omänskligt stark.
jag mådde bra, jag fixade detta, jag var stark.
men som jag upprepat så många gånger var jag nog stark och fokuserad för att jag måste.
men igår kväll så brast det, fullständigt. känslorna svallade över mig som en tidsinställd våg.
tårarna forsar ner från mina kinder. för vad som helst, när som helst.
jag känner mig labilare än en övertrött fyraåring som inte får som den vill riktigt.
jag svajar och bryter ihop...

jag är så fruktansvärt splittrad. jag plågas av ett för jävligt dåligt samvete.
nu berättar jag inte vad jag VET är rätt, för vad fasiken är det?
jag pratar rakt ifrån mitt hjärta.
objektivt hade jag nog kunnat organisera upp denna röran på bästa sätt utan att blinka.
men jag är inte objektiv. jag är mitt uppe i det och det enda som talar är hjärta och känslor.
mitt hjärta skriker av smärta och det gör så ont att inte räcka till.

jag vet om att jag är världens bästa mamma. jag vet det, det är inte det som det handlar om.
men att inte kunna finnas där, hjälpa och lyfta bort alla världens problem.
att inte kunna hålla sitt barn nära, att inte kunna trösta, att inte kunna göra allt bra.
att bara kunna stå bredvid, vänta, vara beroende av något annat, oroa sig, inte veta...bara vänta.
det plågar mig djupt in i själen.

de enda tre som idag är de jag bryr mig om är André och mina två barn.
allt är så rörigt för Nova, fast vi försöker göra vad vi kan för att göra det så bra vi kan.
hon är orolig, pappig, rädd för att bli lämnad och vet inte var hon ska ta vägen.
jag har blivit så fel för henne. jag kan inte ens trösta mitt eget barn längre.
min lilla Tilda är så stark men så liten och svag. hon är en kämpe, men behöver hjälp.
jag kan ha henne nära, men kan inte hålla om henne. kan inte hjälpa henne. trösta henne.
jag ser hur hela denna situationen tynger André. men vi försöker så gott vi kan.
men det är tungt. det är mycket. det är jobbigt. och det är denna förbannade jul.

någonstans i denna röra så är jag trots allt så tacksam för min familj.
jag älskar dig André mer än något annat och kan inte vara nog glad för att dela livet med dig.
våra två små tjejer är så fina. så starka. så personliga. så fruktansvärt älskade!
det är tungt och jobbigt, men jag är lyckligt lottad någonstans i denna skit!