adbro

klockan är snart halv7, Nova sover hos "momo" och "moffa" och jag är vaken.
somnade som en fura innan tio igår så skyller på det...
jag må ha varit tröttare än få på kvällarna fortfarande,
men jag har uppriktigt sagt haft ett par ljusa dagar nu ett tag.
kunnat le, känna glädje, orkat, samlat och byggt upp ett litet energiförråd.

liksom min kurator sa,
"kan du nå de bra dagarnas känsla dina dåliga dagar och vice versa?"
nej. jag kanske inte kan förmå mig själv att förstå mina demoner en solig dag.
men jag vet och är fullt medveten om att de finns och hur verkliga de är.
jag vet att dom ligger och lurar för att bubbla upp och ta över.
men det är så oerhört stora känslor att jag bara inte kan hantera det alltjämt.
och jag vill inte heller. ler jag när solen lyser vill jag inte fundera på sorg.
jag orkar inte. jag måste få slappna av och finna glädjen i att leva.
för en vacker dag faller allt över igen och då måste jag ha kraften att kämpa.

när dagarna är skit och morgondagen känns ouppnåeligt långt borta,
då ser jag tillbaka på mina så in i helvetets glada dagar och vet,
jag vet att det bara är en hallucination av livets goda dagar. en fasad.
jag känner att jag må trott jag var glad, men det var inte glädje.
det var en överlevnadsinstinkt för att kunna fylla på med lite ork.
kunna förvirra tankarna på någon annat är det som suger ur min energi.
jag ser mörker, ser sorgen, känner vad som fattas och är inte hel.

som jag har sagt hela tiden sedan den 28 februari 2011 måste jag tillbaka,
jag tror och jag känner att jag kan behöva bearbeta sjukhuset i Lund.
men det är ofantligt tungt. och så stort.

ska ner till Lund idag för att träffa en gammal nära vän till mig.
jag har dessutom en annan gammal bekant, kompis (?) inlagd på BUS.
jag vet hennes tankar, oro och panik av ett institutionaliserat liv.
hennes nyfödda ligger inlagd på Barn efter en period på BIVA.
hennes bebis är stark och kommer bli bra, men jag vet ändå.
och det spelar ingen roll att vi inte är bästa vänner, vi delar något ändå.
så jag tar min medmänskliga skyldighet och bryr mig.
jag får en distraherande anledning att kliva in på sjukhuset i Lund.
för jag måste.
det snurrar, luften blir svårandad, hjärtat slår
- ångesten väller fram och detta var igår, bara av tanken på korridorerna.
men jag måste. jag tänker och jag ska.