adbro

det går nästan skrämmande fort hur sjuk blir förfärligt sjuk.
mamma och André kom på lunch vid ett, då var läget som igår.
sex timmar senare är hon belamrad av läkare och sköterskor.

hon börjar nå sin topp i attacken. symptomen ökar.
hon hostar slem. kräker slem. snorar slem.
detta förrädiska RS-slem tränger luftrör och tjockar till.
hon flåsar, hostar och bäftar efter andan.
personalen stirrar och sitter på beredskap.
Tilda har en personal hos sig nu som övervakar och fixar.

hon har en CPAP-liknande maskin som fuktar hennes luftvägar.
den ger också syrgas för att hjälpa henne att få sig tillräckligt med syre,
men man har koll så hon orkar se till att koldioxiden också kommer ur kroppen.
hon har inhalerats med koksalt och adrenalin.
Alvedon ges, syra-bas kollas och lungor lyssnas på.
suger slem ur näsa och svalg. resten sväljer och kräket hon upp.

allt detta är för att RS-virus ger extremt tjockt slem.
och varför det är så farligt för små, små barn som Tilda,
är för att hon orkar inte hosta upp, rensa luftvägarna och syresätta.
tänk hur något så vitalt som att andas är för tungt att orka komma ihåg.
det tar på henne. hon är helt slut. men så himla duktig och stark!
hon bäftar, dippar, kämpar. hon är vår allas lilla överlevare!

blir helt varm i hjärtat - jag saknar Neo och dess personal.
helt fantastiskt underbara människor som är värda allt fint i världen.
jag distanserar mig känner jag till allt som händer. för att orka.
jag kan inte tycka det är jobbigt. jag orkar inte finnas här då. jag är stark.
men hjärtat smälter lite när jag får en varm och ärlig kram efter annan.
världens eloge och kärlek till Neo-personal. TACK för styrka, stöd och omtanke!