adbro

jag känner att jag måste få förklara mig och ge alla en större förståelse.
det här med att få komma hem med ett prematurt barn, är inte riktigt som "vanligt".

tro mig, och jag lägger handen på hjärtat,
redan sen Tilda tog sitt första andetag klockan 1:47 på morgonen den 15 december
har jag varit universums stoltaste mamma till denna lilla fina flicka.
redan när hon fortfarande var ett foster i min famn,
då hon såg ut som en blandning av Benjamin Button och ET ville jag visa henne för världen.
hade jag kunnat hade jag spridit henne med vinden så alla fått se denna vackra bebis.
men inte ens ett fullgånget barn fixar all den uppståndelse det kräver.
än mindre ett prematurt barn. än mindre min Tilda.

en EPT-prematurbebis klarar av vissa saker bättre i vecka 35 än en bebis född i vecka 35.
andra saker fungerar inte riktigt lika bra.
Tilda är en kämpe, en otroligt viljestark och livsglad liten tjeja som kan så mycket.
men att födas, i hennes fall, i vecka 27 är energikrävande.
hon måste snabbutveckla vissa vitala etapper snabbare än i magen. och det är jobbigt.
att dessutom behöva sekund efter annan hantera alla intryck som inte krävs i magen,
alla ljud, alla ljus, alla moment att förflyttas, bytas på, matas, petas på, undersökas,
alla de intryck kräver en oerhörd energi för dessa små knytena. för min Tilda.

därav är det så otroligt viktigt att minimera alla onödiga intryck så mycket så möjligt.
all den energi Tilda har och har haft måste prioriteras rätt så hon kan bli frisk och hel.
och som sagt så många gånger, hon är en stark och duktig, växande tjej.
men resan är inte över.

vi må vara hemma och hon må vara frånkopplad. men hon är fortfarande inskriven.
hon är fortfarande inte född. och hon är bara en liten, liten bebis som vill bli stor.
det handlar inte om att få eller inte få, Tilda är vårt barn och vårt ansvar.
att bara komma hem; nya ljud, nya lukter, intryck, säng, allt det innebär att byta miljö,
bara det är en enorm process att ta till sig för Tilda.
att på detta då involvera fler röster, fler människor, fler famnar - det blir för mycket.
DÄRFÖR har vi bestämt att så länge hon kämpar sig stark så är det VI.
familjen och närmsta familjerna får givetvis vara en del i hela denna bit i hemvården.
men kära vänner, det har redan gått 8 veckor, håll ut lite, lite till så ska ni få snusa bebis.
tänk att hon är inte född än, ni har inte missat något.
Tilda är inte hemlig, vi är inte lata, vi ignorerar inte era gulliga tankar
- vi väljer bara att se till Tildas bästa och det hon behöver just nu!

tack för er fina kärlek och vad jag hoppas, även förståelse. snart, snart...
♥