adbro

får inte lov att ha datorn när jag är hos Tilda i kuvösrummet.
men är det någon gång tankarna går på högvarv är det nu.
satte telefonen på flygläge och skriver mina memoarer här och nu.


jag vet inte om jag är trött, understimulerad, ensam eller vad.
men har haft en otroligt uppgiven dag idag. ingen motivation till något...
plockade upp lilla T innan och satt i en timme och stirrade på henne.
jag kände bara hur jag ville därifrån. ville inte bara sitta där, inte alls.
blir nästan spyfärdig på att inte få göra något.
dag in, dag ut och bara sitta där. titta. vänta. jag blir galen...
känner mig som en urusel mamma som inte vill sitta och vårda mitt barn.

det här är riktigt jävla jobbigt! punkt. framför allt de dagar verkligheten är påtaglig...
andra dagar, de flesta, skärmar jag av och har endast fokus på att klara dagen.
då känner jag varken efter eller tänker på vad vi faktiskt går igenom.
men ett fåtal dagar vandrar känslorna fram med iskalla, bultande steg.

95% av tiden rullar mest obemärkt förbi mig och plötsligt var hon 1 månad gammal.
andra små stunder gör det ont i mig att inte kunna vara en hel familj.
Nova, André, vi, Tilda, jag, livet, familjen... allt sliter och drar.
hjälper inte alltid att se ljuset, för här och nu är vi lik förbannat kvar i tunneln.
efter idag är vi de som varit här längst.
och till vi får åka hem kommer alla barnen här nu att ha hunnit åka hem.

jag menar inte att jag mår dåligt, men det är mycket tankar som snurrar.
för att inte behöva lägga in sig på psyket tre våningar upp,
väljer jag att ventilera ett par av alla hundra röriga tankar här.
när känslodemonerna fått släppas fria och slutar gnaga inifrån på mig,
då kan jag samla ny energi och orka fokusera.
ge min kärlek till de som behöver mig mest just nu; min familj...

sjunker sakta ner i kudden med slutna ögon.
ett gitarrsolo spelar tyst i mina hörlurar.
mot mitt bröst känner jag en liten, liten kropp andas sina små andetag.
mitt lilla barn snusar tryggt hos mig och blir starkare för vart hjärtslag.
i detta nu känner jag mig komplett och kan stänga ute världen.
jag ger henne en öm puss på hennes lilla, lilla lena panna.
detta ögonblick delar vi två. ett ögonblick av ren kärlek.